Idag har nyheten briserat att Hamid Zafar, även känd som Rektor Hamid, under åren 2011 till 2016 under pseudonym uttryckt sig negativt om inte bara judar, kvinnor och homosexuella utan även hazarer, kroater och Hoforsbor på internet. Zafar har varit en hyllad gestalt de senaste åren, bland annat Årets svensk 2018, rektor i Göteborg och expert i Moderaternas integrationskommission. Chocken torde därför vara extra stor när det visat sig att han avvikit från värdegrunden. Det goda exemplet, och experten, på integration visade sig ha lurat alla. Mannen som fick de liberala mellanskikten att tro att integration nog ändå är en möjlighet om bara maskulina invandrarrektorer sätter ner foten visade sig vara ett exempel på dålig integration (för integration in i Flashbackkulturen räknas inte). Rektor Hamid var inte bara härligt osvensk och direkt, han var för osvensk och direkt. Ohärligt osvensk så att säga.
Det hela säger ett antal saker om vår samtid. För det första påminner det oss om att Sverige och Västerlandet i stort idag har en karaktär av strukturell personlighetsklyvning. Det är inget i sig nytt att människor bär olika masker i olika sammanhang, men i en hårt styrd åsiktskorridor får det nya dimensioner. Människor bär masker i så hög grad att de bitvis förlorar sig själva, oavsett att vårt samhälle till namnet är en demokrati ger detta det totalitära inslag. Hamid har burit en mask på Flashback och en annan i offentligheten, vilken som är den ”verkliga” Hamid Zafar vet han sannolikt inte ens riktigt själv. Om det överhuvudtaget är någon av dem. Ett mjuktotalitärt samhälle är i grunden oäkta, vilket är mer intressant att reflektera över än att Zafar under pseudonym skrivit elaka saker om olika grupper i sammanhang där många under pseudonym skriver elaka saker om olika grupper. Om han drivits av ett djupt och nattligt hat eller av lustfyllda regelbrott vet vi inte, givet att den svenska offentligheten är förljugen kommer vi heller aldrig att få veta det med säkerhet. Däremot kan vi med utgångspunkt i upprördheten identifiera vilka grupper som ses som fredade av etablissemanget. Hoforsbor, ”white trash” och kroater hör inte dit trots talet om ”vita privilegier”.
Rektorgate säger också något om den institutionaliserade dubbelmoral som är rådande i vårt land. Det framstår egentligen som missvisande men Zafar har den senaste tiden betraktats som en debattör till höger om mittfåran. Detta faktum färgar behandlingen av honom när han nu ertappats med att ha trampat i det proverbiala klaveret. För den som är höger är all form av mänsklig mognad och ideologisk utveckling per definition en omöjlighet, högerns företrädare karaktäriseras alltid av de mest graverande citat som kan tillskrivas dem. Hamid Zafar är kort sagt precis samma person idag som när han 2010 skrev elakheter om Elia Kazan. Och så förblir fallet, såvida han inte i framtiden skulle gå över till vänstern.
Intressant är även det ljus rektorns öde bringar över den svenska offentlighetens väsen av regisserad teaterföreställning. ”Ånej, rektor Hamid ljög för mä, å han som sa så fina saker om integrationen” tänker nu mången vän av ordning, men poängen är att i ett samhälle med en snäv åsiktskorridor ljuger sannolikt ett flertal kändisar och debattörer för dig. Man får ibland intrycket att detta är ett faktum en betydande del av det svenska folket missar, dessa kan beskrivas som psykologiska analfabeter på ett sätt få andra grupper gör. Denna psykologiska analfabetism yttrar sig bland annat i en form av ”platt” människosyn, där ytan är lika med innehållet, retoriken lika med verkligheten. Det kan vara svårt att skilja hönan från ägget här, men det finns ett samband med bland annat invandringspolitiken. Det är osannolikt att rektorgate kommer få dessa människor att inse att invandrare kan ljuga och att ”integration” är omöjligt att skilja från ”förmågan att säga rätt saker i rätt sammanhang”. Det senare en förmåga den gode rektorn kanske inte är alldeles ensam om, något som onekligen kan försvåra den önskade integrationen.
Rektorgate för oss också osökt över till frågan om det som ibland kallas ”alibin”, alltså invandrare som säger saker som svenskar inte tillåts säga. Människor som är oförmögna att tänka strukturellt tolkar gärna detta som att det handlar om invandrare som vågar säga saker som svenskar inte vågar säga (detta är i förbigående sagt ofta samma människor som tänker ”nazist” när en svensk säger samma saker). Rektor Hamid har varit ett sådant alibi. Samtidigt har han i sin person förkroppsligat distinktionen mellan två i grunden väsensskilda former av alibin, en distinktion intimt knuten till klass och status. Den första formen av alibi är inte bara en invandrare, utan en invandrare knuten till det svenska statussystemet. Det handlar då dels om en titel, kanske lärare, polis eller forskare, dels om en i grunden liberal världsbild och tro på etablissemangets förmåga att lösa samhällsproblem. Denna kategori av alibi fyller en viktig psykologisk och ideologisk funktion i synnerhet för de liberala mellanskikten, han eller hon visar att ”de kan bli som oss, det här kommer lösa sig”. Här handlar det ofta om ett ömsesidigt bedrägeri, där båda parter säger det den andra vill höra. För denna kategori finns en lukrativ nisch om de håller sig till spelreglerna.
Den andra formen av alibi saknar däremot band till etablissemanget, är tvärtom ofta kritisk till det och dess regler. Under optimala omständigheter bidrar han eller hon även till att popularisera nya perspektiv och begrepp. Här är det, givet begreppets relativt negativa laddning, egentligen tveksamt om man bör använda det. Det intressanta med Hamid är att han delvis spelat båda dessa roller. Vad som nu kommer hända är osäkert. Han har under dagen förlorat sina uppdrag i offentlighet och borgerlighet, något som talar mot att detta går att rädda med en pudel. Vad man kan misstänka är däremot att han givet personliga kontakter kan behålla en plats i borgerlighetens marginaler. Utöver det är det tveksamt om det inträffade påverkar svensk offentlighet överhuvudtaget, frågan är möjligtvis vem som nu kommer fylla rektorns plats i den. Teaterföreställningen går vidare samtidigt som publiken utan att märka det byts ut.
Om skribenten: Joakim Andersen
