Guy Debord (1931-1994) var en av 1900-talets mest givande kulturkritiker, han var författare, filmmakare och en av de ledande i den situationistiska internationalen. Ihop med andra situationister som Vaneigem, Khayati, Jorn och Sanguinetti riktade han en träffsäker kritik mot det moderna ”skådespelet”, det som ofta beskrivs som ”konsumtionssamhälle”, ”kulturindustri” och så vidare. Situationismen utgjorde en värdefull syntes av arvet från konstnärsavantgarden som dada och lettrism å ena sidan och mer heterodox marxistisk samhällskritik å den andra. Debord knöt an till både Marx, Clausewitz, Hegel och de Sade, men det var en samhälls- och kulturkritik som kan vara givande även för den mer genuina högern. I synnerhet påminde den om hur torftigt livet blir under skådespelet och byråkratin. Debord själv var genom sin attityd och sina initiativ att betrakta som ”punk”, han publicerade bland annat en bok med sandpapper som omslag för att den skulle skada andra böcker, han hotade och förolämpade regelbundet journalister och korrespondenter med anklagelser om allt från pederasti till idioti, och han gjorde en film som till publikens irritation avslutades med en liten halvtimmes mörk tystnad. Det är inte säkert att han som person var alldeles enkel att umgås med, de många uteslutningarna av andra situationister antyder något åt det hållet. Samtidigt kan man urskilja samma reaktionära tendenser hos den äldre Debord som hos en åldrad Adorno. I vad mån man ser detta som en logisk fulländning av deras tänkande eller som sorgliga avsteg är givetvis individuellt, även om man inte delar deras slutsatser om det moderna samhällets förfall bör det i varje fall vara intressant och bitvis underhållande läsning.
Debord kände sig som en främling i det senmoderna Paris, han beskrev det som ”neo-Paris” för att betona hur fullständigt det förändrats (på samma sätt beskrev han det senmoderna universitetet som ”neo-universitetet”). Eller rentav förstörts, den som bevittnat sin stad vanställas av butiksdöd, gentrifiering eller folkutbyte torde känna igen sig i Debords beskrivning av skälen till hans ”isolationism”, ”my ”isolationism” and my absence from Paris are two different phenomena, although no doubt linked to the unfortunate half-century [since the end of WWII]. The destruction of Paris has led me to feel, even more keenly, each time that I’m there, the disgust justified by the place: the diverse marvels that I knew there, contrasted with the ceaselessly worse existence that I see there, makes the current town [called Paris] the least supportable place in the world.” Det Paris han växt upp i och älskat hade förstörts och ersatts av ”neo-Paris”.
Den äldre Debord analyserade det krig som fördes mot historien, kampanjen för att göra folk historielösa (summerat i orden ”spectacular domination’s first priority was to make historical knowledge in general disappear”). Det kan kopplas till hans analys både av invandringen och av smakens sammanbrott. Invandringen ägde rum i ett ”upplöst” samhälle, Debords begrepp för att beskriva extrem atomisering, och därför var ”integration” en omöjlighet. Debord såg redan 1985 apartheid som en sannolik följd, med ”its logic of ghettos, racial confrontations and, someday, bloodbaths”. Särskilt upplyftande var han aldrig och han förändrades inte till det muntrare med tiden. ”Upplösningen” tycks ha varit förutsättningen för massinvandringen, avsaknaden av folkligt motstånd, men på samma gång det som gjorde integration omöjlig.
”På deras frukt skall ni känna igen dem”, i likhet med Adorno saknade Debord de frukter det gamla borgerliga samhället trots allt kunnat erbjuda, bland annat en grundläggande bildning, personlighet och smak. Han talade här inte om någon manageriell revolution, men han identifierade en katastrof som drabbat Europa efter världskrigen. Här blev han rentav kritisk till den moderna världen, beskrev i ett brev hur ”we both feel the depth and suddenness of the changes that took place after the war. Fundamentally, I would say that it was at that precise moment that one saw ”modernity” — always tied in the preceding centuries to social emancipation and the growth of the field of truth — reverse itself into a generalized movement of regression and falsification in all domains.” Katastrofen andra väntade på hade för Debord redan ägt rum, likt Evola levde han redan i ruinerna (”the catastrophe that we are told to expect has already arrived, and even that the complete list of its manifestations surround all of life, from the most elevated to the most trivial”). Han tillät sig själv en bitande elitism här, kunde bland annat tala om ”the small minority of our contemporaries who maintain a certain familiarity with reading and language” och i ett anfall av hjärtskärande alienation utbrista att ”the people who understand the majority of the things that I consider to be essential have apparently disappeared from the world.”
Den obildning som bredde ut sig som en epidemi medförde en ny sorts analfabetism. Likt Evola var inte Debord nödvändigtvis negativ till forna tiders analfabetism, han hade en positiv syn på romer och kunde notera att ”I have known a good number of intelligent illiterates. But they learned to speak in the company of Gypsies, in a village in Kabylie, in a town in Spain.” Men dessa förutsättningar var nu historia, den nya analfabetismen var en kvalitativt annan, ”this cannot be done on a highway or before a TV set. Henceforth complete or partial illiterates will be alone and lost in an impenetrable forest of lies.”
En intressant iakttagelse Debord gjorde rörde hur personligheten försvunnit. Som följd av det hade även smaken försvunnit. I den klassiska sena texten Abolir skrev Debord att ”we say that the intensive and extensive repression of personality inevitably involves the disappearance of personal taste. What can actually please someone who is nothing, has nothing and knows nothing — other than lying and imbecilic hearsay? And almost nothing displeases such a person: such is exactly the goal that the owners and ”deciders” of this society propose, that is, those who hold the instruments of social communication, with the aid of which they find themselves in a position to manipulate the simulacra of disappeared tastes.” En människa utan personlig smak är manipulerbar och lätt att hantera för sociala ingenjörer och reklammakare, anpassar sig från år till år efter vad ”alla andra” påstås tycka och tänka. Detta innebär att folkbildning, genuint kulturskapande, humaniora et cetera fyller en närmast revolutionär funktion idag och potentiellt kan bidra till smakens återupprättande. Men som Debord också insåg, det krävs mer strukturella och institutionella förändringar vid sidan av den rena folkbildningen. De arbetarråd som situationisterna förespråkade kanske inte är en realistisk lösning, det manageriella samhället leder i varje fall till just personlighetens och smakens försvinnande och måste ersättas med något annat.
Sammantaget är Debord som reaktionär en givande bekantskap. I jämförelse med Adorno hade han fler konkreta förslag på lösningar, även om de får betraktas som otillräckliga var fokus på att göra den egna vardagen till ett unikt äventyr tilltalande. Debords kategoriska tilltal kan stöta bort lika många samtida läsare som det drar till sig, för min del hör det till hans underhållande egenheter. En läsning av Debord från höger är oavsett vilket både möjlig och givande, den kan också bidra till att hans brister åtgärdas.
Om skribenten: Joakim Andersen
