Populärkulturen kan på gott och ont betraktas som bärare av vår tids mytologi, i någon mån förs där arvet från våra förfäder vidare i nya former. Bärsärkarna har ersatts av Hulken, fabeldjuren av Kalle Anka. I hög grad handlar det om en tilltagande inversion och pervertering av äldre teman, inte minst i politiseringen direkt riktad mot Europa, men ibland lyckas det tidlösa skina igenom. Sådana ”interventioner” blir inte sällan populära, bland dem finner vi Lejonkungen. I förbigående kan vi notera att om kulturindustrin enbart drevs av vinstintresse skulle det göras fler sådana tidlösa filmer, så är emellertid inte fallet.
Lejonkungen som postmodern myt etablerades genom den animerade filmen från 1994, där vi följde det unga lejonet Simbas väg från naiv unge via hedonistisk yngling till medveten och ansvarstagande kung. Handlingen följde den monomyt vars uppbyggnad Joseph Campbell studerat. Samtidigt påminde den mycket om Shakespeares Hamlet. Simba är kung Mufasas son och arvinge men manipuleras av sin bittre farbror Scar och flyr, tyngd av skuld, efter att fadern mördats. Han lever sedan med de charmerande men i grunden nihilistiska slackerkaraktärerna Timon och Pumbaa. Där Hamlet går i en inre exil för att undvika farbroderns vrede och moderns skuld är Simbas exil geografisk och mental, under mottot ”hakuna matata” lever han ett lättsamt liv utan att ta itu med sin skuld och sitt ansvar. Överhuvudtaget kan Lejonkungen betraktas som en tidlös myt bruten genom postmodernitetens prisma. Simbas exil hos Timon och Pumbaa för tankarna till den förlängda barndom konsumtionssamhället erbjuder, ibland livslång, liksom Scar som arketyp är postmodern även han. Driven av ressentiment, avund och bitterhet mot sin bror och brorson, lierar han sig med lejonens fiender, hyenorna, och bjuder in dem att skövla Lejonriket. Detta beteende är utbrett idag och förklarar mycket av samtidens mer patologiska politik och kultur. Samtidigt var det ett beteende som ännu kunde skildras i film 1994 men knappast därefter eftersom det då blivit för kraftfullt. Här kan man identifiera ett ”historiskt fönster” beläget i interregnum mellan två hegemona paradigm, jämför hur satiren därefter också blivit mer uddlös eftersom den inte slår mot den nya hegemonin när denna väl befäst sina positioner.
Hur som helst, den bestående behållningen med filmen vid sidan av trovärdiga karaktärer, fin musik, humor och spänning är Simbas utveckling från naiv unge som ser fram mot att bli kung men inte förstår vad det innebär, till ett vuxet lejon som kan konfrontera både sina skuldkänslor och flockens fiender. Här finns också ett försiktigt transcendent inslag, där Lejonrikets apschaman Rafiki fyller en Yoda-liknande funktion genom att hjälpa den sörjande Simba att inse att ”han lever i dig”. Genom fadern som förebild kan han bli den han egentligen är. Samtidigt finns ett starkt eko av äldre syn på kunglighet i alla filmer om Lejonkungen, både vad gäller kungens ansvar och kungens krafter. Forna tiders kungar blir stjärnor på himlen, när Simba återtagit den usurperade tronen börjar det åter regna och så vidare. Kopplingen mellan kungens kvaliteter, undersåtarnas väl och ekologin är tidlös. Lejonet som kungligt djur, hyenorna som deras diametrala motsats utnyttjas här, liksom topografin med dess symboliska åtskillnad mellan högt och lågt. Mufasa, Scar, hyenamatriarken Shenzi, lejonprinsessan Nala och duon Timon och Pumbaa representerar olika sätt att se på världen, vilket ger filmen en mer filosofisk aspekt.
Dessa tidlöst mytiska inslag har bidragit till Lejonkungens popularitet, det gör också att den tillhör Disneys sundare produktioner för barnfamiljer. Föga förvånande utspelar filmerna sig i Afrika, i linje med en afrikanisering av barnkulturen där Mors lilla Olle och Klas Klättermus ersatts av Daniel Tiger med flera, men de teman som genomsyrar dem är mer allmänna (ansvar, familj et cetera). Häromåret släpptes en nyproducerad, fotorealistisk, version av Lejonkungen, producerad av Jon Favreau. Det mer realistiska mediet har både för- och nackdelar jämfört med den ursprungliga filmen, bland annat möjliggör det en del mer suggestiva scener samtidigt som det blir för mörkt för en yngre publik. Det är bland annat en mörkare Scar vi här stöter på, hyenorna är bitvis underhållande men mer genuint skrämmande även de. För den som vill dela en samtida myt med sina barn är fortsatt den ursprungliga filmen och dess olika sidoprojekt (uppföljare, serien Lejonvakten med mera) att föredra. För den som själv såg dessa som barn kan Favreaus film däremot vara givande, hans skildringar av Timon och Pumbaas lilla oas och Scars nedstigning i hyenornas närmast infernaliska domäner är visuellt tilltalande och ger handlingen en extra dimension.
Om skribenten: Joakim Andersen
