Den senaste tiden har vi intresserat oss för dialektiken mellan etnos och klass, med utgångspunkt bland annat i LaFond, Simmel och Marx. För den som vill fördjupa sig i vad Marx och Engels hade att säga om ämnet finns det snarare spridda kommentarer och fragment än sammanhängande presentationer, något som torde förklara varför dagens vänster har så svårt att teoretiskt hantera att en elit kan använda sig av främlingar i sin klasskamp mot infödda classi subalterni (till dessa svårigheter kommer naturligtvis att samma ”vänster” är köpt eller en underordnad del av denna elit). Dessa fragment finner vi inte minst i texterna om Irland, Turkiet och det nordamerikanska inbördeskriget. Det är de sistnämnda vi idag kommer lägga fokus på.
Marx menade att inbördeskriget var en strid mellan två system, ”a struggle between two social systems, the system of slavery and the system of free labour”, system som i längden inte kunde samexistera. Slavägarna hade intresse av ständig expansion av slaveriet till nya stater, av aggressiv ”filibustering” i utrikespolitiken och av slavhandelns återkomst. Mot detta stod i synnerhet vanliga vitas intresse av ”free-soil laws.. for the furtherance of free colonisation”. Konfliktens ekonomiska kärna enligt Marx var att slavekonomin utarmade jorden och därför måste spridas. Han citerade här sydstatssenatorn Toombs, ”in fifteen years, without a great increase in slave territory, either the slaves must be permitted to flee from the whites, or the whites must flee from the slaves.” Som kuriosa kan nämnas att nordstaternas kapitalintressen hos Marx spelade en nedtonad roll under inbördeskriget, sannolikt av retoriska skäl.
Konfliktens politiska kärna var av mer allmänt intresse, och för oss över till marxismens tendens till ”trialektik” snarare än bara dialektik. Marx summerade här spelet mellan tre aktörer – slavägare, fattiga vita och svarta slavar (jämför mellanskiktens eller böndernas roll i marxska analyser av europeisk politik). Marx skrev här att ”the number of actual slaveholders in the South of the Union does not amount to more than three hundred thousand, a narrow oligarchy that is confronted with many millions of so-called poor whites, whose numbers have been constantly growing through concentration of landed property and whose condition is only to be compared with that of the Roman plebeians in the period of Rome’s extreme decline.” Slaveriet som system trängde undan de fattiga vita ekonomiskt, samtidigt som slavägarna behövde ha dem med i beräkningen politiskt (avseende både slavuppror och ”threatening perils from the poor whites”). Lösningen var expansion till nya territorier och ”filibustering expeditions”.
Krigsteoretikern Engels, ”den förste röde Clausewitz”, betonade under inbördeskriget både de fattiga vitas potential som gerillakrigare, och hur snabbt slavokraterna då skulle vända sig från dem. Han skrev i The Situation in the American Theatre of War att ”there can be hardly any doubt, it is true, that the white trash, as the planters themselves call the “poor whites,” will attempt guerrilla warfare and brigandage. Such an attempt, however, will very quickly transform the possessing planters into Unionists.. the conflagration at New Orleans will be repeated in other towns; assuredly, also, much will be otherwise burnt; but theatrical coups like this can only bring the dissension between the planters and the “white trash” to a head and therewith—“finis Secessiæ”.
I gränsstaterna stod de fria vita däremot ofta på nordstaternas sida, eftersom de inte ville se expansion av slaveriet in i sina stater, ”in the largest part of the so-called border states, the dwellers of these highlands comprise the core of the free population, which sides with the Northern party if only for the sake of self-preservation.” Marx menade att en seger för sydstaterna inte skulle innebära separation utan omorganisering av hela unionen, ”in the Northern states, where Negro slavery is in practice unworkable, the white working class would gradually be forced down to the level of helotry.”
Vad vi finner är alltså ett spel mellan tre aktörer, där slavokratin på samma gång exploaterade de svarta och försökte hantera de fattiga vita. Genovese har beskrivit hur slavägarna utvecklade en självbild där slavarna ansågs ingå i “our family, white and black” även om verkligheten var något mer komplex än så. Det fanns en konflikt här, där slavägarna inte sällan tog slavarnas parti mot fattiga vita. Fria vita, inte minst i norr, såg slavarna som oligarkins verktyg. Genovese beskrev en vit rasism i nordstaternas städer som förfärade de mer paternalistiska slavägarna. Konflikten mellan slavokrater och fattiga vita summerades av Marx i ett brev angående president Johnson, ”Johnson is stern, inflexible, revengeful and as a former poor White has a deadly hatred of the oligarchy”. Vi finner här spår av en mer germansk samhällsordning, där fria män vänder sig mot en oligarki av slavägare. Resultaten av slaveriet har diplomatiskt uttryckt inte varit gynnsamt för USA. Samtidigt som man inte kommer ifrån att Marx under pågående krig förenklade konflikten.
Vi har alltså att göra med en ”trialektik”, vilket ofta är fallet hos Marx och Engels i konkreta samhällsanalyser. I förbigående kan nämnas att det är när de tre spelarna reduceras till två, ”de hittillsvarande medelstånden, de små industriidkarna, köpmännen och räntetagarna, hantverkarna och bönderna, alla dessa klasser sjunker ned i proletariatet” enligt Manifestet, som det hela exploderar. Så blev, med facit i hand, inte fallet men det är fruktbart att identifiera distinktionen mellan tre respektive två aktörer hos Marx och Engels (jämför tertius gaudens hos Simmel). Marx analys av det nordamerikanska samhället dras med flera brister, bland annat saknar det historiskt djup a la LaFond. Modellen med tre klasser är oavsett detta givande. Samtidigt kan man påminna sig om att om det amerikanska samhället anno 1860 var mer komplext än ”arbetare-bourgeoisie”, så är vårt eget än mer så. Detta inte minst då det är just ett sådant exempel på två system som samexisterar i kimeraliknande syntes, i vårt fall managersamhället och kapitalismen. Det förstnämnda har dessutom tendenser i riktning mot det Marx kallade orientalisk despotism, i vad mån dessa två logiker kan samexistera får framtiden utvisa. I synnerhet då vi alltså har att göra med ett samhälle som dessutom är mångetniskt, där gårdagens försök att hålla fattiga vita på slavokratins sida nu ersatts av försök att hetsa svarta mot dem i mer symbolpolitiska ”filibustering expeditions”. Vi lever kort sagt inte bara i spännande utan även i komplexa tider, och försök att reducera dem till klassindelningar som redan på 1800-talet var förenklade riskerar landa i märkliga slutsatser som öppna gränser och andra nyttiga idiotier.
Om skribenten: Joakim Andersen
