Nietzsche är fortfarande en av den moderna världens mest skarpsinniga betraktare. De senaste åren tycks intresset för mannen som beskrev sig som dynamit ha dalat något, men hans inflytande har varit betydande förut och det lär det så småningom bli igen. ”Utan Nietzsche ingen Freud” är som bekant ett populärt talesätt, men även nationalsocialister och deleuzianer har försökt sig på att tolka den gode europén (allt från hans tankar om moderniteten och relationen till försokratikerna till hans ”kommande gud” och de fyra sätten att förhålla sig till historien har under åren behandlats på Motpol). I dessa dagar då vissa vita vältrar sig i kollektiv skuld och fantasier om ”vita privilegier” kan det vara av särskilt intresse att bekanta sig med ”der olle Nitschkes” tankar om relationen mellan kultur, politik och psykologi. Det pågående vältrandet antyder också skälet till varför Nietzsche just nu inte ”ligger i tiden”.
En bra introduktion till sitt tänkande erbjöd han i Till moralens genealogi från 1887. Vi möter där Nietzsches genealogiska metod som påverkade bland annat Foucault, viljan att spåra samtida fenomen genom historien tillbaka till deras ursprung. Nietzsches genealogiska studier visade ofta att resultatet inte alls motsvarar den ursprungliga avsikten, en nyttig påminnelse i dagens utopiska volontarism. ”Vi ville ha den roliga mångkulturen från MTV men vi fick ungdomsrånen istället” så att säga. Nietzsche spårade moralens ursprung, men han analyserade också dess värde. Vad leder en viss moral till? Är den livsbejakande eller livsfientlig? Här fann han skäl till oro, inte minst eftersom medkänslan redan under sent 1800-tal gjorts till moralens kärna. Tidigare filosofer, från Platon till Spinoza, var enligt Nietzsche överens om medkänslans begränsade betydelse. Han vände sig, och eftersom det är en engelsk översättning jag läser blir citaten på engelska, mot ”the disgraceful modern softness of feeling”, mot den moderna mjukheten i känsligheten. Det torde vara en känslighet många förknippar med dagens vänsterliberalism. Nietzsche beskrev även egalitarianismen, den samtida jämlikhetsideologin, som ”a principle hostile to life, an attempt to assassinate the future of man, a sign of fatigue and a secret path to nothingness”. Överhuvudtaget mer än anade Nietzsche en häxbrygd av kulturella tendenser som hotade Europa, en häxbrygd som sedan dess kokat över. Centrala inslag var ressentiment, slavmoral, dåligt samvete, nihilism, misarki och asketiska ideal. Sammantaget spred de en obehaglig odör i det sena 1800-talets Europa, ”whoever still has a nose to smell with as well as eyes and ears, can detect almost everywhere he goes these days something like the air of the madhouse and hospital, – I speak, as is apropriate, of mans cultural domains, of every kind of ”Europe” that still exists on this earth.” Men hur hade aftonlänningarna hamnat där, och vilken roll spelade moralen?
Tysken Nietzsche kritiserade de engelska psykologer som försökt skildra moralens genealogi, med betydande fog för sin sak skrev han att de ”saknar historiskt medvetande”. För dem handlade det om småborgerliga begrepp som ”nytta” och ”glömska”, för den aristokratiskt sinnade historikern Nietzsche hade det istället handlat om ”distansens patos”, om ädla själar som satt ord på egenskaper de funnit och satt värde på hos sig själva. Nietzsche blev här indo-europeisk filolog, fann släktskapet mellan ord som betecknat bland annat ”adel”, ”sanningsenlighet”, ”mod” och ”renhet” (och, mindre politiskt korrekt, nordeuropeiska fysiska drag). Här beskrev han den aristokratiska värdeekvationen, ”good=noble=powerful= beautiful=happy=blessed”. Man bör ta den med en nypa salt, men detsamma gäller dess motsats.
Historiskt avgränsade sig den prästerliga moralen från den hövisk-aristokratiska, Nietzsche fann överhuvudtaget något osunt hos prästerna. ”Priests make the most evil enemies – but why? Because they are the most powerless.” Här finner vi ett fokus på tidlösa personlighetstyper som återkommer även i vår tid (populärkulturens arketypiska ”nerds” versus ”jocks”, eller memkulturens ”virgins” versus ”chads”). Man kan till exempel ta upp konflikten mellan journalister och akademiker på ena sidan och poliser och militärer på den andra. De förra är ”präster” i nietzscheansk mening, fysiskt maktlösa och smärtsamt medvetna om det, och ett resultat av deras, enligt Nietzsche oöverträffade, hat är att våldsmonopolet neutraliserats med kaos som följd. Att personlighetstypers samspel och konflikter, istället för bara klasser eller etniska grupper, kan bidra till att förstå samhälle och historia är en fruktbar följd av Nietzsches resonemang.
Historiskt var ”prästernas” moraliska revolution framgångsrik, slavmoralen har brett ut sig. Det karaktäristiska begreppet ressentiment återkommer flitigt i Nietzsches skildring av processen, ressentiment som avundsjuka och central faktor för att förstå den moderna historien. Det är diplomatiskt uttryckt ett paradigmskifte Nietzsche erbjuder här, de eviga anklagelserna om ”vita privilegier” och ”rasism” som möjliga uttryck för ressentiment? Men detta är förbjudna och farliga tankar, vi rör oss snabbt vidare till fastare och säkrare mark.
Eller gör vi verkligen det? Nietzsche tog nämligen upp en spännande psykologisk mekanism, där yttre maktlöshet leder till att vilja till makt istället vänds inåt. Till skillnad från Freuds mer allmänna resonemang fokuserade Nietzsche på hur folk som underkuvats av ”blonda bestar” (som romare, vikingar, germaner och, naturligtvis, araber och japaner) tvingats vända sina grymmare impulser inåt, men som Freud visar är modellen lika tillämpbar på den moderna världen. Den avseende människans natur sällan skönmålande Nietzsche beskrev hur drifter som inte kan ges utlopp, som ”animosity, cruelty, the pleasure of pursuing, raiding, chaning and destroying”, istället internaliseras och vänds mot bäraren av dem.
Beskrivningen av förutsättningarna för detta för tankarna till Evolas skildring av den ”översocialiserade” moderna världen, Abbeys beskrivning av vildmarkens försvinnande, och managersamhällets totalitära tendenser, ”forced into the narrowness and conformity of custom, man impatiently ripped himself apart, persecuted himself, gnawed at himself, gave himself no peace and abused himself.” Som sociopsykologisk förklaring till patologiska fenomen som ”vit skuld” och liknande uttryck för ”a soul voluntarily split within itself, which makes itself suffer out of the pleasure of making suffer” kan Nietzsche ha varit något på spåren här. Tidigare har tendensen kunnat uttryckas i andra former, som extrem viktorianism. Men det var då och inte nu. Idag tar sig den alltför domesticerade människans internaliserade grymhet nya former, gärna i linje med den hegemona ideologin. ”Självhatande vita” kan vara ett uttryck för den psykiska mekanism Nietzsche skisserade.
Nietzsche beskrev en avgörande historisk konflikt mellan de friska och de sjuka (i bredare mening). Intressant är att han här beskrev den passivt-aggressiva krigföring som präglat det politiskt korrekta undergrävandet av västerlänningarnas tro på sig själva, en enligt Evola i metafysisk mening feminin krigföring, ”mostly a silent struggle with small doses of poison, pinpricks, spiteful, long-suffering looks, but also interspersed with the loud gesture of the sick pharisee playing his favourite role of ”righteous indignation”. Genom decennier av gnat och gnäll har alltmer aggressiva anklagelser normaliserats.
Intressant är även Nietzsches självklara eurocentrism, han riktade sig till ”goda européer” med varningar för vad som hotade Europa. Han varnade för ”herd morality”, flockdjurets moral, liksom för en ”Euro-Buddhism”, med vilket han avsåg en nihilism trött på livet. Återkommande var fokus på fysiologiska faktorer. Bland annat tog han upp den moderna socialismen som kopplad till att för-ariska befolkningsskikt flyttat fram sina positioner demografiskt, och att felaktig kost kunde leda till kollektiva perioder av psykisk kris och letargi (bland annat alkoholism och vegetarianism). Att rasblandning enligt Nietzsche kunde leda till liknande perioder torde inte förvåna, däremot kanske att han även betraktade för snabb blandning av ständerna som en sådan faktor. Oavsett hur allvarligt man tar Nietzsches specifika resonemang är det generella perspektivet fruktbart. Kan kost, sjukdomar och demografiska faktorer påverka politik och kultur? Då alkohol och syfilis, idag soja och porr?
Sammantaget är Nietzsche fortsatt intellektuell dynamit, kanske mer träffsäker idag än för ett drygt sekel sedan. Den civilisationskris han då diagnosticerade och ibland bara kunde antyda har sedan dess fortskridit obehandlad. Aftonlandet framstår som hårt ansatt av nihilistisk utmattning, slavmoral och dåligt samvete, bitvis har det övergått i kollektiv hysteri och dödsdrift men patienten vägrar uppsöka läkare och vill inte erkänna att hon har ett problem. Det är inte säkert att Nietzsches alternativ alltid är optimala, slavmoral kontra herremoral kanske rentav är en falsk dikotomi och detsamma kan gälla den mellan ”den blonda besten” och ”prästen”. Men hans diagnoser för med sig ett användbart och nödvändigt paradigmskifte. En civilisation som baseras på slavmoral och dåligt samvete hellre än livsglädje och vilja till både liv och makt kommer gå under.
Om skribenten: Joakim Andersen
