Slavoj Zizek är en av den samtida vänsterns mest namnkunniga företrädare, den slovenske kommunisten är även en av de mer givande. Detta inte minst på grund av hans intresse för populärkultur, konsumism och ideologi, hans lacanska psykologi och hans tillgänglighet. Zizek har också återkommande funnit inspirationskällor i högern, främst Hegel men även andra som Schmitt, Nietzsche och Sloterdijk.
Samtidigt illustrerar Zizek den senmoderna erans degeneration. Tidiga The Sublime Object of Ideology är exempelvis inte otillgänglig men bitvis intellektuellt krävande. På samma sätt har Zizeks analyser ibland resulterat i oväntade och, för den vänsterliberale läsaren, krävande slutsatser. Det kanske tydligaste exemplet på det var när han vände sig mot ”öppna gränser” 2015.
Zizeks nyaste verk är Pandemic!: Covid-19 Shakes the World. Han analyserar där den pågående pandemin. Utgångspunkten är att detta är en historisk vattendelare, det gamla samhället kommer inte åter. Zizek betonar situationens allvar och kopplar pandemikrisen till det system i vilket den uppstod, ”vad var fel med vårt system som gjorde att vi ertappades oförberedda av katastrofen trots att vetenskapsmännen varnat oss för den i åratal?” Här träffar kritiken inte minst svenska politiker, även om Zizek egentligen rör sig på systemnivå. Vad gäller den svenska politiken att de facto offra de gamla är Zizek återigen relevant, ”mer än öppet barbari fruktar jag barbari med ett mänskligt ansikte – skoningslösa survivalistiska åtgärder genomdrivna med ånger och rentav sympati, men legitimerade av expertåsikter.” Även om det här inte handlat om survivalism utan om undvikandet av legitimitetskris kan vi tala om barbari. Zizek noterar även att ”ett sådant fokus på det individuella ansvaret, även om det är nödvändigt i någon mån, fungerar som ideologi i samma ögonblick som det tjänar till att dölja de större frågorna om hur vi förändrar hela vårt ekonomiska och sociala system”.
Zizek har ofta kritiserats för avsaknad av alternativ bakom kritik och intellektuella ordlekar, i Pandemic är han högst explicit med sina förslag på lösningar. Samtidigt finns här både starka och svaga inslag. Zizek menar att pandemin för att hanteras kräver globalt samarbete. ”Åtgärder som för många av oss idag framstår som ”kommunism” måste övervägas på global nivå: koordinationen av produktion och distribution måste äga rum utanför marknaden”. I vad mån detta är ”kommunism” snarare än ett återkommande inslag i kapitalistiska ekonomier berör inte Zizek. Inte heller tar han upp hur det ska åstadkommas annat än genom insikt hos de härskande eliterna. Som läsare finner man alltså dels att Zizeks tankar om globalt samarbete för att hantera en global pandemi delvis är värdefulla, dels att han här överger den marxska idétraditionen. De många referenserna till ”vi”, bland annat att ”vi” behöver organisera en global hälsovård, bekräftar det intrycket. ”Vilka vi” är den marxistiska responsen. Här finns en naivitet, likaså när Zizek leker med tanken att den kinesiska effektiviteten skulle kunna kombineras med yttrandefrihet. Som om det inte funnes politiska och institutionella faktorer bakom bådadera.
Överhuvudtaget finns det en rörelse mot liberalismen i Pandemic, där Zizek uttryckligen skriver att ”de av oss som ännu ser sig som kommunister är liberaler med en examen – liberaler som på allvar studerat varför våra liberala värden är hotade och som insett att endast radikala förändringar kan rädda dem.” Det är en viss skillnad mot den Zizek som kunde skriva att ”den liberala mitten är reducerad till en ”reaktiv kraft””. 2015 dissekerade Zizek talet om ”öppna gränser” på ett bitvis mästerligt vis, 2020 reproducerar han den liberala nidbilden av populister och räknar Donald Trump som alt-höger. Bland annat får vi veta att pandemin aktiverat ”en omfattande epidemi av ideologiska virus som låg vilande i våra samhällen: fake news, paranoida konspirationsteorier, explosioner av rasism”. ”How the mighty have fallen” frestas man sucka när man följer Zizeks implosion, suckandet fortskrider när man ser hur han abstrakt talar om hur, och här översätter vi inte citatet, ”new strict rules of behavior are being enforced, especially among the members of the new “intellectual” class. Just think about the Politically Correct constraints which form a special domain of the “struggle against oneself,” against “incorrect” temptations.” Men konkret reproducerar han den politiska korrektheten i varje enskild fråga.
Samtidigt blixtrar det till flera gånger i Pandemic. Zizek applicerar Byung Chul-Hans tankar om trötthetssamhället både på pandemin och det globala klassamhället. Tolstoj och Agamben dyker upp, liksom naturligtvis även Hegel. En vision om Europa och europeiskt samarbete finns med, även om det senare alltså beskrivs som nödvändigt för att undvika den ”katastrof” som den ungerska modellen utgör. Sammantaget finner vi inte att detta är Zizeks starkaste verk, tvärtom utgör det ett oroväckande tecken på en rörelse mot etablissemangsvänlig vänsterliberalism. Framtiden får utvisa i vad mån det är ett tillfälligt snedsteg orsakat av stundens allvar, just nu saknar vi den gamle Zizek.
Om skribenten: Joakim Andersen
