De senaste åren har en viss tillnyktring ägt rum i delar av vänstern, i synnerhet marxistiskt skolade individer har i varierande mån lyft på den politiska korrekthetens narrmask och anat de hånflinande intressena bakom den. I Sverige är Malcom Kyeyune en intressant representant för denna tendens, i den anglofona världen Aimee Terese och Oliver Bateman från What’s Left. Samtidigt finns det områden som ofta lämnas därhän, ett av dessa rör förhållandet mellan klass och nation. Här finns en intressant om än idag bortglömd serie marxistiska tänkare att utgå från, bland annat austro-marxisten Otto Bauer och den tatarske nationalkommunisten Sultan Galiev. Till dem kan även den rysk-judiske marxisten Ber Borochov (1881-1917) räknas, en av den sionistiska vänsterns grundare.
För Borochov stod förhållandet mellan klass och nation av historiska skäl i fokus, han företrädde en nation utan territorium och han gjorde det med utgångspunkt i en marxistisk begreppsapparat. Resultatet var bitvis träigt, vilket kan förklaras med begreppsapparatens begränsningar på området, bitvis av bestående värde.
Borochovs The National Question and the Class Struggle från 1905 försökte förklara nationer materialistiskt, med utgångspunkt i ”the conditions of production” där han inkluderade de geografiska, antropologiska och historiska. Till skillnad från de flesta marxister efter Marx själv noterade Borochov att rasskillnader är en sådan faktor bland ”produktionsomständigheterna”. Historien ledde oavsett vilket fram till existensen av flera olika folk, ”the physiognomy and character of each people possess relatively distinct traits”. I likhet med Marx ”klass i sig” saknade folken självmedvetande. Det var i samband med borgarklassens revolt mot äldre eliter, en revolt de var tvungna att göra i nationens namn, som nationerna uppstod, jämförbara med Marx klassmedvetna ”klass för sig”. Men i nationerna uppstod snart medvetenhet om konflikterna mellan klasser.
Här är Borochov bitvis intressant. Han skilde mellan klasser och teorier som var ”nationalistiska” respektive ”nationella”. De förra tjänade överklassen, en överklass vars propaganda syftade till att döva de andra klassernas klassmedvetande. Borochov skrev här att ”the ruling classes.. are often inclined to carry on a hypocritical nationalistic propaganda in order to obscure the class-consciousness of those whom they oppress. We should not be misled by this condition into believing that these ruling classes are in reality nationally inclined. The ruling classes are not national, but nationalistic.” Dialektikern Borochov menade här att genuin nationalist är den som kan vara medveten om nationens intressen och klassernas antagonistiska intressen samtidigt.
En spännande ansats hos Borochov var försöket att med utgångspunkt i deras samhälleliga vara och intressen beskriva de olika former av nationalism som utvecklades av olika klasser. De stora jordägarna tenderade att försvara nationens heder och dess traditioner. Storbourgeoisien hade redan 1905 kapat de känslomässiga banden med nationen enligt Borochov, och utnyttjade den snarare för att utvidga sitt inflytande globalt, ”the territory and its borders, so far as Big Business is concerned, represent an operating base from which to seize the world market.” Vad gäller medelklassen delade Borochov Marx inställning, den skulle krympa och de flesta av dess medlemmar uppgå i arbetarklassen. Ett drygt sekel senare vet vi att så inte riktigt blev fallet (om man inte anammar den autonoma vänsterns analys av den sociala fabriken och det kraftigt utvidgade proletariatet). Oavsett vilket finns det både guldkorn och tveksamheter i hans beskrivning av dess nationalismer, ”their poor dull wit will not permit them to rise above their drab possessiveness.”
Intressant blir Borochovs analys av proletariatets nationalism. Hans förklaring av nationella konflikter kan upplevas reduktionistisk men innehåller samtidigt en sanning värd att påminna sig om i tider av moraliserande och ”klassblind” ”antirasism”, ”the national struggle is waged not for the preservation of cultural values but for the control of material possessions, even though it is very often conducted under the banner of spiritual slogans. Nationalism is always related to the material possessions of the nation, despite the various masks, which it may assume outwardly.” Borochov betraktade vidare detta som naturligt och legitimt, han skrev bland annat att ”the question of work has not only a class aspect, but a national aspect. Thus, the English worker must protect his place of employment not only against the profit considerations of the capitalist, but also against the immigrant worker. It follows therefore, that as long as the national work-place is not secure, the national problem overshadows the labor problem. And as long as the workers of a given nation have not yet made their place of work secure, the problem of work is of far greater importance to them than the issues of the class struggle.” När den nationella frågan är olöst uppstår inget klassmedvetande enligt Borochov. Samtidigt var han medveten om kapitalets expansiva tendenser och de motsättningar det medförde, ”humanity is divided into groups of production.. the inherent striving of capital to expand must result in friction between these relatively distinct groups.”
För Borochov stod två nationella strider i fokus. Det handlade dels om proletariatets kamp för att kontrollera sin arbetsplats mot invandring, ”in the case of the proletariat, the national question is virtually part and parcel of the question of emigration and immigration”. Invandringsmotstånd är proletärt självförsvar enligt Borochov. Men det handlade också om nationella strider i nationer som förlorat sitt oberoende, ”oppressed peoples constantly exist under abnormal conditions of production.. the lack of deficiency of territory and its protective forms, (political independence, freedom of language, and freedom of cultural development).. class antagonisms become abnormally dulled, and national solidarity derives greater strength.” Olika klasser kommer företräda sina respektive former av nationalism även under en sådan kamp enligt Borochov.
Sammantaget erbjöd Borochov alltså en intressant och bitvis fruktbar analys av nationen från vänster, oavsett vad man anser om marxism eller vänstersionism. Han hade en nykter inställning till proletärt invandringsmotstånd och nationella konflikter, liksom till spelet mellan klassmedvetande och nationalism. Av naturliga skäl kunde han inte förutse att vissa överklasser skulle vända nationen ryggen ett drygt sekel senare, och att nya former av förtryck då skulle drabba europeiska nationer. För den vänster som vill ha redskap för att förstå nationen, spelet mellan nation och klass, och nationell kamp för oberoende är hans korta skrift givande. Man kan notera att Borochov heller inte trodde att nationerna skulle försvinna med klasserna, ”every serious student must consider as even more far-fetched and hazardous the contention that national differences will be eradicated simultaneously with the eradication of class differences.” En vänster som läser Borochov eller Galiev kan kort sagt ta steget från att kritisera vänsterliberala överdrifter till att uttryckligen försvara sin egen nation.
Om skribenten: Joakim Andersen
