Den senaste tiden har präglats av en modern motsvarighet till de bildstormare som med mer eller mindre jämna mellanrum dykt upp under historien. De franska revolutionärerna förstörde monument och religiösa verk, bolsjevikerna utraderade allt från kyrkor till judiska gravplatser, talibanerna förintade Buddhastatyer och så vidare. Idag handlar det om statyer som associeras med ”rasism” eller ”slaveri”, om än enbart sådan som riktats mot svarta och enbart sådan som kan kopplas till vita förövare. I kölvattnet efter Black Lives Matter har statyer välts utan att polis ingripit, samtidigt har vissa vänsterliberaler även i Sverige ställt krav på att Linné och Karl XII ska tas bort från det offentliga rummet.
Man kan rikta flera invändningar mot detta, bland annat formella (”ni får inte välta statyer innan politikerna beslutat om det för det är olagligt”), historiska (”förse statyerna med informationstexter om rasismen/slaveriet istället”) och psykologiska (”ni är hysteriska”). Den kanske mest relevanta invändningen är emellertid politisk. Vi noterar då att dagens bildstormare utgörs av små radikala minoriteter som gör anspråk på att ha tolkningsföreträde vad gäller dessa statyers och historiska personligheters egentliga betydelse (närmare bestämt ”rasism”). För en konsekvent postmodernist, liksom för en normalt funtad människa överlag, är det tveksamt om det finns en sådan tolkning av till exempel Karl XII som är den riktiga. För många betraktare är han i första hand en historisk svensk kung, en del av vår historia. För någon annan representerar han ett karolinskt krigarideal, ”en skägglös dundergud”, och viljan till nationell existens trots överväldigande odds. Och för någon tredje är han alltså en ”antidemokrat”. Det hela blir givetvis än mer infekterat vad gäller Linné, där även ”rasismen” kommer in i bilden.
Men det finns alltså flera olika tolkningar av vad dessa historiska personligheter representerar. Trots detta vill dagens bildstormare på ett både historiskt och mänskligt mycket förenklat sätt göra sin tolkning till den enda tillåtna. Detta för övrigt utan några som helst diskussioner om saken dessförinnan. Detta tolkningsföreträde förefaller många eliter inom både media, kulturindustri och storföretag för övrigt mer än villiga att ge dem.
Det illustrerar två motsättningar i den senliberala offentligheten. Den första är konflikten mellan äldre liberala former (demokrati och debatt) och en senmodern vänsterliberalism reducerad till totalitära regler (”antirasism”). Äldre liberaler bemöter BLM:s krav på tolkningsföreträde med orden från Big Lebowski, ”that’s just like your opinion, man”. Vilket det förvisso också är, i en liberal demokrati av äldre snitt är BLM:s tolkningar av statyerna bara ett första inlägg, ett inlägg som sedan ska bemötas av andra. Men för vänsterliberalerna gäller detta inte längre i viktiga frågor. Där är debatten avgjord redan innan den fått börja, och att ifrågasätta detta är att ställa sig på fel sida och blotta sig för ett batteri av repressiva åtgärder, från förlust av uppdrag åt TV4 till petning från Youtube.
Den andra motsättningen står mellan till synes universalistiska regelverk å ena sidan och faktiska kulturer och identiteter å den andra. Klassaspekten av detta är att den avnationaliserade managerklassen och dess klienter vill tvinga på samma regelverk på diverse historiska folkgrupper och kulturer (i nuläget främst vita sådana). Managerklassen har anammat en ideologi där Linné är ”rasist” och där sydstatssoldater ”kämpade för slaveriet”. Försök att nyansera detta är också rasism. Delar av svenskars och sydstatares kulturarv ska därför utplånas. Återigen utan debatt eller demokrati, dessutom mycket selektivt tillämpat. Dushan Wegner har i detta identifierat aggressioner riktade lika mycket mot oss som mot statyerna, ”de halshugger statyer men de avser oss”. Det handlar inte bara om universalistiska regler som ska implementeras, det finns också ett starkt inslag av etniskt animus riktat mot bland annat svenskar. Att försöka blidka sådana känslor genom att uppvisa svaghet och eftergifter är inte psykologiskt genomtänkt, vilket får bli det tyngst vägande argumentet mot att gå de moderna bildstormarna till mötes. Bakom de till synes universella reglerna anar man genom den selektiva tillämpningen något mycket mindre universellt och aningen mer fientligt. De börjar med vårt kulturarv för att sedan gå vidare med annat, det hela kan jämföras med de tidiga stegen i ett manipulativt och skadligt förhållande.
Om skribenten: Joakim Andersen
