Lagom till att tvåveckorshatet mot Paolo Roberto ersatts av tvåveckorshat mot vita amerikanska poliser kan det vara lägligt att summera vad det egentligen var som hände och vad det säger om vårt samhälle. Vi kommer då finna att Paolo Roberto inte bara är en klassresenär utan rentav etnosocialt icke-binär, ethno-fluid som jag inspirerad av postkolonial teori alltid säger, vi kommer också finna att den begreppsapparat som används i svensk offentlighet är undermålig.
Paolo Roberto låter ana något om hur det svenska samhället förändrats under loppet av bara några decennier, genom att han blev kändis som invandrare men icke-person som svensk. Den utomnordiska befolkningen i Sverige var under Robertos ungdom så begränsad att han av många sågs som just invandrare trots att han har både syd- och nordeuropeisk härkomst, hans våldsbrottslighet bidrog till både stereotypen och intresset. Roberto var det som då kallades en ”värsting” och det för Sverige minst smickrande i hela historien är att han just därför gjordes till kändis. Det är som bekant bara den som i ungdomen misshandlat svenskar som kan förlåtas.
Men i takt med att han själv mognade och samhället runt honom genomgick ett folkutbyte omdefinierades Roberto, många ser honom idag som en svensk kändis med halvexotiskt efternamn och suspekt inställning till feminismen. Det gjorde honom mer utsatt, man kan rentav misstänka att hans etnosociala icke-binaritet här gjorde hatet starkare än om han till fullo upplevts tillhöra den ena eller den andra gruppen. Det är svårt att jämföra eftersom det paolanska kändisskapet varit intimt knutet till hans person, men Roberto tycks ha drabbats hårdare än exempelvis Hans Forsberg. Jämförelser med kändisar som till fullo upplevs vara icke-svenska behöver inte ens göras, de flesta svenskar med akademisk bakgrund vet att ”Blattelitos” eller Özz Nujens agerande är något de inte ska lägga fokus på om de inte ska framstå som suspekta. Möjligen har detta tabu skapat ett uppdämt men omedvetet hat hos många vänsterliberaler som därför gärna gav sig hän under den uppmuntrade upprördheten.
Det hela låter också antyda att de begrepp den svenska offentligheten använder sig av är trubbiga bortom gränsen till skadliga, jämförbara med att lösa korsord med en motorsåg. Vad betyder det exempelvis att Paolo Roberto är en ”invandrare”? Det är något han har gemensamt med en analfabet från Sydostasien och en finlandssvensk mångmiljonär, begreppet är i praktiken meningslöst och bidrar till att skapa förvirring i både statistik och debatt. Men begreppet fyller en ideologisk funktion.
Detsamma gäller begreppet ”sexköpare”. Bilden som manas fram i offentligheten är en ljusskygg, heterosexuell svensk man med ölmage som köper sexuella tjänster av en utsatt kvinna, kort sagt någon vi ska hata. Men sexköparen kan även vara en hbtq-person, en invandrarman eller en kvinna. I det förstnämnda fallet är det inte någon vi ska hata, att RFSL ser den svenska sexköpslagen som ”problematisk” ska vi för övrigt kommentera ungefär lika mycket som vi får ha åsikter om ”Blattelitos” privatliv och kvinnosyn. Vad gäller de som, för att låna RFSL:s begrepp, ”har sex mot ersättning” är bredden lika stor, vi har att göra med allt från rent slaveri/trafficking, via människor med trauman och självskadebeteenden, till ”lyckliga horor”. Den sistnämnda gruppen torde för övrigt inte vara den största, vilket är ett argument om inte för svensk lagstiftning så i varje fall mot sexköp på individuell nivå.
I förbigående kan även nämnas att Paolo Roberto nu riskerar att dömas för brott. Även här är bredden betydande, där vissa brott får ses som antisociala eller vederstyggliga medan en del andra snarast får ses som harmlösa eller rentav prosociala (jämför Hobsbawms klassiska verk om ”sociala banditer”). I detta fördjupar vi oss inte eftersom det är banalt, men vi kan ställa oss frågan om ett samhälle som ser mellan fingrarna med våld mot sina unga men inte med sexhandel är ett sunt samhälle.
Om skribenten: Joakim Andersen
