J.R.R. Tolkien var en av 1900-talets främsta berättare, han var även en värdefull betraktare och kritiker av det moderna samhället. Sarumans skövling av naturen, Ormstungas förräderi och Boromirs tragiska fall är tidlösa och just därigenom även träffsäkra avseende tendenser i vår egen tid. Att Fylke rensas inte var med i filmatiseringen var exempelvis ingen slump.
Bland Tolkiens essäer finns det många kulturkritiska guldkorn, det gäller även Om sagor (på engelska On Fairy-Stories). Skriven runt 1938-1939 tar den upp Tolkiens syn på den genre som på engelska fått namnet fairy-stories eller fairy-tales, på tyska är känd som Märchen och på svenska något mödosamt översatts till sagor. Han hade just börjat lära känna de händelser som skulle bli Sagan om ringen och skrev att de ännu var ”lika skrämmande för mig som för hoberna”.
Tolkiens definition av, och gränsdragning kring, fairy-tales är litterärt intressant. Han beskrev Faerie som ”ett farligt land”, tog upp inslaget av magi och noterade att feer inte dyker upp i de flesta fairy-tales. Att feer idag beskrivs som småvuxna kopplade han till en modern ”rationalisering”. Han konstaterade att ”de flesta bra fesagor handlar om äventyr som människor upplever i Det farliga landet eller i dess skuggiga gränsområden”, liksom att sagan måste presenteras som ”sann”. Reseberättelser, drömmar och djurfabler räknade han normalt inte till genren.
Tankarna kring sagornas ursprung är givande även de. Tolkien menade att sagor är uråldriga, han tog upp relationen mellan saga och språk. Dessa kärnfulla resonemang innehöll små civilisationskritiska pärlor som ”mytologien är alls ingen sjukdom… det vore sanningen närmare att säga att språken, särskilt moderna europeiska språk, är en sjukdom hos mytologien” (jämför med Tolkien samtida kontinental Sprachskepsis a la Hofmannsthal och Wittgenstein). Han tog också upp förhållandet mellan ”subkreation” och saga, fantasiens sekundära skapelser snarare än enbart sagan som representation eller symbolisk förklaring av det ena eller det andra. Fantasi och subkreation var återkommande inslag i Tolkiens essäer, ”fantasien är en naturlig mänsklig aktivitet”.
Av kulturkritiskt värde är även analysen av hur sagan kommit att kopplas till barn, en form av borgerlig infantilisering. Tolkien skrev här att ”uppfattningen att barn och sagor hör ihop har sin upprinnelse i vårt familjelivs historia”, han menade även att ”vi har en felaktig sentimentalitet när det gäller barn, en sentimentalitet som tycks förstärkas i samma takt som nativiteten sjunker”. Detta ledde inte till att sagorna blev bättre. Intressant är även att han inte såg ”barn” som en särskilt homogen grupp, barn är mycket olika.
Vad gäller sagans möjliga värde tog Tolkien upp både hälsobot, flykt och tröst. Sagan kan ge hälsobot genom ”återvinnande av en klar syn.. så att de ting vi ser befrias från trivialitetens och vardaglighetens bruna beläggning.” På så sätt kan sagorna bli mer verkliga än socialrealismen, de innehåller livets viktigaste frågor i koncentrerad form. Tolkien såg inte heller ”flykten” som något nödvändigtvis negativt. Han var kritisk till sådant som den moderna industrialismen och den förfulning den förde med sig, och menade att det kunde vara positivt att sådana inslag inte fick plats i sagan. Det betydde att ”eskapisten är mindre servil gentemot det flyktiga modets nycker än opponenterna” (jämför Marcuse och den estetiska dimensionens roll). Tolkiens starka biocentriska tendens fångades också i formuleringar som ”det finns också önskningar av djupare slag, såsom längtan efter att kunna samtala med andra levande väsen”. Besläktat, men inte identiskt, med katharsis är även Tolkiens fokus på ”vändningen”, det lyckliga slutet. Han talade här om eukatastrof, och jämförde med evangeliet.
Sammantaget finner vi att Om sagor är ett givande stycke kulturkritik och att ett samhälle vänder Faerie ryggen eller överlåter det åt barnen på egen risk. Tolkien läses här med fördel parallellt med Eliade.
Om skribenten: Joakim Andersen
