En av de böcker som gjort mest intryck på mig under åren är Ernst Jüngers På marmorklipporna. Det var förmodligen en flyktig referens i Arne Anka som fick mig att låna den första gången, sedan dess har det blivit flera omläsningar av den på samma gång vackra, sorgliga och meningsfulla boken.
Jünger levde ett mångsidigt liv. Han var bland annat hyllad veteran, författare, konservativ revolutionär, psykonaut och entomolog. På Marmorklipporna skrevs efter NSDAP:s maktövertagande och kan lätt tolkas som en beskrivning i historisk form av den situation där totalitära ideologier växte sig starka. De liberaler som idag enbart ser den som ”antinazistisk” borde dock fundera lite över i vilket namn Jünger kritiserade NSDAP. Det var inte utifrån ett liberalt eller socialistiskt perspektiv, utan det var som det gamla Europas och hennes traditioners vän Jünger skrev. Det var heller inte nationalsocialismen som sådan som kritiserades, utan aspekter den delar med de moderna ideologierna i massamhället.
Marmorklipporna är ett skönlitterärt verk, som utspelar sig i Europa. Tid och plats är svårt att närmare avgöra, det kan vara i framtiden men en framtid som påminner mycket om medeltiden både vad gäller teknik och samhälle, det spelar egentligen mindre roll då Europa är evigt (man kan med Mircea Eliade tala om historiens mytisering om man vill). Jünger målar först upp en idyllisk bild av en del av detta Europa, som bitvis är ren poesi. Detta är ett skickligt litterärt grepp, eftersom det följs av en beskrivning av hur onda krafter gradvis växer sig fram i idyllen, och sliter den i stycken. Det är på så vis en lika vemodig bok som Spenglers Västerlandets undergång.
På Marmorklipporna är inte en bok som alla uppskattar, det händer inte särskilt mycket i den utan det viktiga är beskrivningarna av landskap, personer, tillstånd och filosofiska insikter i historiens, samhällets och personligheternas natur. Samtidigt genomsyras den av vad jag närmast skulle vilja kalla apati. Huvudpersonerna har efter en vild ungdom då de ingick i den ”nietzscheanska” mauretanierorden, genomskådat ordens rotlösa och okänsliga övermänniskoideal, och istället blivit mycket passiva. De tar inte många egna initiativ i boken, utan försöker mest att undvika konflikt, trots att de egentligen inte är fega eller saknar förmåga. Detta kan tolkas som att Jünger när han skrev den fortfarande var desillusionerad och förvirrad efter sin egen ”mauretanska”/nationalrevolutionära period, och ännu inte fullt ut utvecklat sitt anark-ideal.
Bestående från boken är inte minst hur Jünger beskriver de processer där gamla former förlorar sitt innehåll. På ytan är samhället runt Alta Plana länge detsamma som det alltid varit, men innehållet, dygderna, har gått förlorat och formerna är bara tomma skal som till slut slits sönder av det nya, mörka, innehåll som vuxit fram i dem. På samma vis kan man säga att Sverige fortfarande formellt är en demokrati med yttrandefrihet och så vidare, men innehållet har förändrats. Människorna har förråats, och så har även ledarna. Jünger beskriver bland annat hur människorna i städerna tar till sig av herdarnas kultur, och blir mer barbariska, medan herdarna i sin tur förlorar sin heder och bara behåller blodshämnden och liknande inslag. Detta påminner inte lite om den mångkulturella erfarenheten där vi ser både ”stadsbor” som klär sig i ghettoklädsel, och människor från i grunden hedervärda kulturer som i mötet med Västerlandet bara behåller hedersvåld och intolerans. Beskrivningen av hur kulturer och människor förråas är ett bestående intryck av Jüngers bok.
Bestående är även Jüngers beskrivning av överjägmästaren, en mångbottnad figur som kan tolkas på många sätt. Om Marmorklipporna är en allegori, så är det inte en primitiv allegori som man direkt kan tolka i stil med överjägmästaren=Hitler och/eller Stalin eller Braquemart=Schmitt, utan huvudpersonerna har lånat arketypiska drag av många personer och tendenser. Överjägmästaren tycks vara en kaoskraft som alltid härskat i det inre av sina träsk och skogar, ”den gamle”, en subversiv kraft som umgåtts med mauretanierna men som är äldre och mindre artificiell än dem. Beskrivningen av hur hans urmark tagit emot allt från hunner och albigenser till kättare och kriminella genom historien, och hur de därifrån spridits i världen, är minnesvärd. Är det rentav Mörkrets hjärta i Europa som Jünger beskriver? ”Här slog magiker och trollkarlar, som undkommit bålet, upp sina häxkök; och hos de invigda räknades dessa obekanta byar som svartkonstens högborgar.” Beskrivningen av hur överjägmästarens rödsvarta Cubadoggar kastar sig över huvudpersonens följe med ledarhunden Chiffon Rouge i spetsen, är också mycket suggestiv och för närmast tankarna till Den Vilda Jakten. När civilisationen förlorar sin kraft, är det dags för överjägmästaren att göra entré, i en evig historisk cykel.
Även de närmast socialdarwinistiska mauretanierna är på sitt sätt minnesvärda. Jünger skriver att ”vad Braquemart beträffar, så var alla den sena nihilismens kännetecken utpräglade hos honom. Han hade den kalla, rotlösa intelligensen och böjelsen för utopi. Som alla sina likar betraktade han livet som ett urverk, och i våld och skräck såg han livsurets drivhjul.” ”Inget glas champagne var kostligare än det man räckte oss vid krigsmaskinerna den natt vi brände ner Sagunt till aska”, kan man kanske sammanfatta denna världsbild.
Finns det då inga goda krafter i På marmorklipporna? Jo, det gör det, och det rör sig dels om nordens fria men hedervärda ”barbarfolk”, och den likaledes barbariske gamle herden Belovar och hans klan och hundar. Jünger tycks här se den naturliga, genom heder och traditioner formade, människan som ett ideal i en tid av förfall: ”Jordens vilda låga flammade i hans själ men det fanns inget föraktligt hos honom, och därför hatade han de dunkla makter som ur skogarna trängde ner på Campagnan. Vi märkte snart att detta råa liv inte var utan dygd, också för det godas sak brann det hetare än det är vanligt i städerna. Vänskapen var för honom mer än en känsla; den var lika tveklös och omöjlig att tämja som hatet.” Mot civilisationens ålderssjukdomar, i form av mauretaniernas kalla nihilism och huvudpersonernas apatiska passivitet, ställer Jünger den ädle vilden, även om han är medveten om att civilisationens gift kan förgifta även herdefolk, och att skogarnas kaos kan ta sig uttryck i överjägmästaren. Även andligheten i form av prästen Lampros spelar en positiv roll i boken. Det organiska och naturligt uråldriga kommer också till huvudpersonernas räddning på mer än ett sätt i bokens slut.
Sammantaget är det en klassiker som rekommenderas varmt. Det är skönlitteratur med vackert beskrivna miljöer och fängslande karaktärer om det är en sådan läsning man är ute efter, men det finns också existentiella och historiska djup som för tankarna till både Evola och Spengler.
Om skribenten: Joakim Andersen
