”Det är år 50 f.K. och hela Gallien är ockuperat av romarna… Hela Gallien? Nej! En liten by, som befolkas av envetna galler, vägrar att ge upp.” Så inleds historien om Asterix och hans tappra galler, en historia som vid det här laget berättats i närmare fyrtio seriealbum och dryga dussintalet filmer. Asterix tillhör vår populärkulturella mytologi, redan under min barndom hörde det till behållningen vid biblioteksbesök att kunna bläddra i, eller ännu hellre låna hem, seriealbumen. Jag var tydligen inte ensam om detta, serien tillhör de i särklass mest populära både i den frankofona världen och utanför den. Något som är både positivt och välförtjänt.
Serien skapades 1959 av René Goscinny och Albert Uderzo, Goscinny gick bort 1977 och idag har även Uderzo gått vidare till Albios, det galliska Valhalla. Det kan då vara på sin plats att lite närmare betrakta och hylla deras skapelse, för det är en mångbottnad och värdefull serieskatt de båda herrarna skapat. Berättelserna om Asterix, Obelix och de andra är för det första roliga och spännande. Många av skämten är svåra att glömma, som att goternas pratbubblor präglas av en frakturliknande font, att skalden Troubadix beläggs med munkavel eller att Obelix regelbundet konstaterar att ”de är inte kloka, de där romarna”. Problem löses med både list och våld, inställningen är frejdig och i grunden frihetsälskande, manlig och munter. Det äts, det dricks, det jagas vildsvin och det manhandlas romerska soldater. Ressentiment lyser med sin frånvaro. Galleriet av karaktärer är svårförglömligt, vilket delvis beror på att många av dem samtidigt är arketyper. Det gäller kanske särskilt druiden Miraculix och Obelix, som bekant föll han i grytan med trolldryck som liten. Men även de mindre karaktärerna är ofta roliga och gör intryck.
Asterix är samtidigt en historielektion, där gallerna besöker ett flertal länder och kulturer och man som läsare får en god inblick i Caesars Rom. Det dyker upp allt från goter och vikingar till egyptier och nordamerikanska indianer. Liksom naturligtvis en grupp pirater mot vilka fru Fortuna sällan ler. Den lilla galliska byn kan samtidigt representera en okuvlig fransk nationalitet och frihetskänsla, utsträckt till andra folk under deras resor. Mot dem står det övernationella romerska projektet med både hårda och mjuka former av makt även det (mot vilket gallerna ingalunda alltid är immuna, något som märks exempelvis i Gudarnas hemvist). Gallernas frihetskamp förs samtidigt under mer traditionella former, istället för Tron och Altare har de Hövding och Druid. Även om Majestix tenderar att bäras runt på en sköld är det i grunden Miraculix som med trolldryck och annat räddar den lilla byns frihet. Politiskt något inkorrekt är även gallernas drag av Männerbund, huvudpersonerna är med några undantag män. Så även det muntra inslaget av våld och de komiska nationalkaraktärerna och etniska stereotyperna. Den attityd och det etos som serien förmedlar är kort sagt sådan att den alltmer stryker den postmoderna världen mothårs, något som antyds av hur Uderzos dotter reagerade när han sålde sina rättigheter till ett större företag. Hon beskrev dem som ”perhaps the worst enemies of Asterix, the men of finance and industry.” Ibland är en serie bara en serie, men ibland är den mer än så. Ibland håller den minnet av förfäderna och deras frejdiga men frihetsälskande inställning vid liv. Goscinny och Uderzo lyckades skapa en sådan serie, något seriens internationella popularitet bekräftar. För serietecknaren eller författaren in spe finns det mycket att lära av dem. Vila i frid, Uderzo, och tack för serieskatten.
Om skribenten: Joakim Andersen
