På kvinnodagen kan det vara av intresse att bekanta sig med författarinnan och kvinnosaksideologen Ellen Key (1849-1926). Key var en inflytelserik och mångsidig person. Hon skrev bland annat ett stort antal böcker, introducerade kontinentala tänkare som Nietzsche och William Morris, och var med och grundade Svenska drägtreformföreningen. Bland hennes vänner finner vi bland annat von Heidenstam, Levertin och Lou Salomé, relationen till Strindberg gick däremot från vänskap till bitter fiendskap.
Key är intressant som tänkare både i sin egen rätt och som exempel på hur kvinnosaksrörelsen förändrats från tidigt 1900-tal till dagens feministiska så kallade ”fjärde våg.” Det finns inslag i hennes tänkande som skiljer sig kraftigt från dagens politiska korrekthet, i synnerhet synen på eugenik men också i synen på moderlighet. Det senare är egentligen det med mest sprängkraft, hos Key framträder tidvis moderligheten som en utmaning mot det moderna samhället och dess ”reign of quantity”. Hon befinner sig här i sällskap med en del andra feminister, samtidigt som perspektivet befinner sig i konflikt med den etablerade feminismens uttalade dogmer.
Ett intressant tema hos Ellen Key var tankarna kring samhällsmoderlighet och barnens århundrade. Hos henne finner vi en inställning där barnet placeras i centrum för samhället. Key utvecklade bland annat i Barna-Balken en kulturkritik där hon kritiserade sin tids samhälle för att det ”ej vill räkna med livsvärden istället för med guldvärden”. Följden av detta var att ”miljoner barn bli utnyttjade, utsvultna, misshandlade, vanvårdade, skolpinade, urartade, brottsliga.” Hennes säkra förhoppning om framtidens samhälle var att det skulle sätta barnets rätt i centrum, barnets rätt till skydd för kropp och själ och till kroppslig och andlig utveckling. Intressant är att Key kopplade detta till kvinnosaken och sin särartsfeministiska människosyn. Hon utgick inte från att kön är en social konstruktion, utan såg det som biologisk verklighet. Men av detta följde att kvinnans unika perspektiv kunde berika samhälle och politik. I Lifslinjer skrev hon om samhällsmoderligheten att ”den kvinnliga egenartens yppersta drag bli ovärderliga för solidaritetskänslans fördjupande.” Hon menade att ”när man och kvinna tänka, då är mannens väg i regeln deduktionens och analysens, kvinnans intuitionens och syntesens.” Av detta följde ett samband mellan kvinnans delaktighet i samhället och barnets århundrade. Kvinnlig rösträtt följde också logiskt av detta.
Mindre politiskt korrekt, om än heller inte traditionell, torde vara Keys beskrivning av familjen, ”den kvinna, som aldrig älskat sitt barns far, skall ofelbart på något sätt skada detta barn — om ej annat så genom sitt sätt att älska det! Barnet behöfver syskonglädje och ej ens den ömmaste moderskärlek kan ersätta denna. Och slutligen behöfver barnet fadern som fadern barnet.” Vi finner här en för sin tid radikal syn på äktenskapet, där Key betonade värdet av frivillighet i relationer. Hon omdefinierade också den äldre synen på äkta respektive oäkta barn, och skrev att i det framtida samhället ”skall man anse det barn, som födes i ett kärlekslöst äktenskap, eller som genom föräldrarnas skuld belastas med kroppslig eller andlig sjukdom, såsom ett ”oäkta.”” Hos Key finner vi återkommande eugeniska resonemang, med utgångspunkt i barnets rätt till hälsa. Vi finner också ett fokus på kvinnans centrala roll som fostrare av uppväxande generationer och moderskapets avgörande betydelse. Key skrev bland annat att ”mitt och många andras tänkesätt innebär icke att »kvinnan är folkets dyrbaraste egendom», men att den vardande eller varande modern är folkets dyrbaraste del, så dyrbar, att det är sitt eget högsta väl samhället främjar när det skyddar de moderliga funktionerna. Och dessa äro icke afslutade med barnets födelse eller uppfödande, utan fortfara i dess fostrande.”
Av detta följde en latent konflikt mellan henne och vissa andra feminister, där hon menade att samhället måste ordnas på ett sådant sätt att kvinnor har tid och möjlighet att vara just mödrar, bland annat genom skyddslagar kopplade till kvinnor och barn. Key skrev här att både män och kvinnor stod inför ett val, ”antingen en sådan omdaning af det nuvarande samhällets tänkesätt och arbetssätt, att flertalet kvinnor återgifvas åt moderskapet, eller också hemmens upplösning och ersättande med allmänna inrättningar.” Med barnbidrag och föräldraledighet å ena sidan, förskola och skolplikt å den andra, är det möjligt att hon skulle betraktat vårt samhälle som en instabil syntes av de båda alternativen. Det fanns kort sagt tendenser till en slags nationalfeminism hos Key, där hon bland annat skrev om ”ett folk, där barnet ej längre betraktas som äktenskapets högsta lycka, moderskapet ej som kvinnans främsta uppgift” att ”hela detta folk är vigdt åt undergången.” Att kvinnlig rösträtt skulle bidragit till en massinvandring som tränger undan folkets egna barn torde för Key ha varit svårt att föreställa sig, man kan här misstänka att hon skulle förklarat detta med att manlighet ersatt moderlighet som ideal under 1900-talet, även bland kvinnor.
Här finner vi en intressant och i hög grad fruktbar kulturkritik hos Key. Hon knöt, mer eller mindre explicit, vissa värden till män och andra till kvinnor. Så kunde hon skriva att ”arbetet i vår tid blifvit rus, last och vidskepelse. Det har gjort män och kvinnor samvetslösa, tomma, hårda, rastlösa. Det har kommit dem att för andra ödelägga lifvets öfriga värden —
sorgen, kärleken, hemmet, naturen, skönheten, böckerna, friden — friden framför allt.” Hon beskrev en utveckling där kvinnor som följd av industrialisering och lönearbete blev till en sorts män, även om hon inte använde formuleringen. Detta dödade hos många kvinnor deras kvinnlighet, och saboterade också möjligheterna till familjebildning för båda könen. Det moderna samhället gav föga utrymme åt ”lifvets öfriga värden”, i fokus stod mer kvantitativa ”guldvärden”. Key skrev i Missbrukad kvinnokraft ”att kvinnorna i främsta rummet satt in sina frigjorda krafter på områden, där de tävlat med männen och därunder till stor del försummat att utveckla och bruka sin djupaste kvinnliga egendomlighet.” Hon varnade framtidens feminister med orden ”att av tvenne faror: den att överbetona kvinnans egenskap av könsvarelse eller hennes egenskap av intelligensvarelse, blir den senare den, för hela släktets lycka, ojämförligt farligaste överdriften.” Sammantaget var det en intressant särartsfeminism Key representerade, där mycket är förenligt med både genuin och borgerlig höger samtidigt som hon lyfte fram kvinnans frihet och möjlighet att berika samhället som talesperson för barn och livsvärden. Givet den nordiska kvinnans förutsättningar och historiska rättig- och friheter kan detta vara tilltalande för många.
Det fanns samtidigt mindre konstruktiva inslag i Keys tänkande, dessa identifierades och analyserades i Vitalis Norströms Ellen Keys tredje rike. Här tog han bland annat upp hennes betoning av lycka snarare än plikt, och hennes ”nya evangelium” baserat på individualiteten, skönheten och könskärleken. I jämförelse med vår tid är det ofta tilltalande, men det finns samtidigt brister såtillvida att det som borde vara en del av en helhet istället blir ett högsta värde. Nämnas kan skönheten, för vilken Key ofta är en sympatisk förespråkare. Vi lever i en medvetet oskön tid, och hennes tankar är då både värdefulla och inspirerade. Som en god nationalromantiker möter vi till exempel Key i Skymningsbrasan, hon skriver där om den levande brasan att ”som andra gudomligheter före henne är hon förjagad av nyttan, denna gång i gestalt av kaminer och värmeledningar. Men med brasan förlorar vårt folk mer poesi och skönhet än om tre fjärdedelar av våra skalders och målares verk gingo upp i rök.” Key omsatte också sin kärlek till det sköna i hemmet Strand, idag museum och stipendiatboende.
Sammantaget finner vi alltså ett antal i grunden moderna inslag i Keys tänkande, som framstegstron, naturvetenskapens betydelse och individualismen. Hennes nationalism var också villkorad, välvilligt tolkad en samnationalism a la Herder. Key var kort sagt inte traditionalist eller djuphöger annat än i vissa specifika avseenden. Men hennes fokus på skönhet, samhällsmoderlighet och barnets århundrade är i många avseende en frisk och värdefull fläkt i vår tids samhälle och dess etablerade feminism. Det är också i texterna om dessa områden hon framstår som mest inspirerad och tidlös.
Om skribenten: Joakim Andersen
