Barndomen betraktades tidigare som en egen sfär, skyddad från den vuxna världen i så hög grad som möjligt. På samma sätt som familjen sågs som ”hjärtat i en hjärtlös värld” försökte man skydda barnens ”främmande land”. Och på samma sätt som familjen invaderats av stat och kapital har även gränserna mellan barndomen och de vuxnas värld blivit alltmer diffusa.
I försöken att skydda barndomen har moderna feminister spelat en av sina mer positiva roller. Ett exempel på det är antologin The Sexualization of Childhood från 2009, en samling artiklar inspirerade av American Psychological Associations Report of the APA Task Force on the Sexualization of Girls. Artiklarna tar upp hur barndomen, i synnerhet flickors barndom, invaderas av sexualisering. Det handlar bland annat om leksaker, om porr, om TV och om rapmusik.
Vi får bland annat ta del av beskrivningar av hur sexualiserade många leksaker faktiskt är, en nyttig men olustig påminnelse i en era där det ofta ses som självklart. Bland mycket annat tas Bratzdockorna upp, slutsatsen är att ”the Bratz brand doesn’t promote dreams of acquiring the accoutrements of royalty. Instead, it promotes dreams of acquiring the trappings of rich teenage sluts.” Vi får också en viss inblick i hur avregleringen av barnprogram 1984 bidragit till barndomens kommersialisering.
Vi får även veta att amerikanska grundskolebarn 2009 i genomsnitt ägnade 21 timmar i veckan åt TV. Vi får också veta att TV har en reell effekt på flickors och kvinnors självbild. I Fiji introducerades västerländsk TV först 1995. Dessförinnan var ätstörningar ett okänt fenomen, 1998 kräktes 11% av fijianskorna medvetet och 74% kände sig feta. Ett kapitel i antologin tar upp ätstörningar, 2009 var det den tredje vanligaste sjukdomen hos vuxna kvinnor i USA och 5% var drabbade. Ätstörningar och riskabla matvanor drabbar allt yngre flickor.
En av följderna av barndomens sexualisering är att flickors mens äger rum tidigare. Här finns fler orsaker, bland annat de kemikalier barn utsätts för, tilltagande övervikt bland barn och frånvarande fäder. Resultatet är att för hundra år sedan var medelåldern för första mensen 14,2 år, 1972 var den 12,8 och 2009 12,3 år.
Nedslående läsning är också de kapitel som tar upp pornografins genomslag. Dels handlar det om hur barn påverkas av en porr som blivit mer tillgänglig. I en studie hade 90% av pojkarna och 70% av flickorna i åldern 13 och 14 tagit del av porr minst en gång, 35% av pojkarna ”för många gånger för att räkna”. Samtidigt har innehållet, även enligt regissörer och producenter, blivit ständigt mer extremt som en följd av ”desensitisering”, avtrubbning, inslag som var tabu för några decennier sedan är idag mainstream. De kvinnliga skådespelarna blir samtidigt yngre. I ett kapitel tas upp hur porrindustrin i USA 2002 vann en juridisk seger som innebar att definitionen av ”barnporr” ändrades. Från att ha varit porr där en minderårig ”tycktes” vara inblandad till sådan där en minderårig faktiskt var inblandad. Resultatet var att porrindustrin började använda sig av kvinnor som såg väldigt unga ut, något som förstärktes genom användning av skoluniformer, motspelare som presenterades som ”lärare”, och så vidare. I antologin talas om en synnerligen omfattande genre av ”childified” pornografi. I många fall överlappar ”handlingen” i dessa de metoder som används av verkliga förövare.
Antologin tog även upp kopplingen mellan rapmusik och sexualisering av barndomen. I kapitlen om pornografin görs en ideologianalys av innehållet, så även i texten om rap. Det handlar här inte minst om kvinnosynen och den många gånger positiva inställningen till våld mot kvinnor. Vi får här veta att i en studie av svarta tonåringar hade 40% deltagit i en gruppvåldtäkt. Svarta flickors konsumtion av rapmusik tycktes också hänga ihop med fler sexpartners, användning av droger och negativ självbild.
Sammantaget är det alltså en dyster bild antologins författare målar upp. Leksaker, TV, porr och musik framstår som trojanska hästar genom vilka kommersiella intressen invaderar och förstör barndomen. Medvetna föräldrar bör vara medvetna om detta, i minst lika hög grad som de oroar sig över RFSL:s inblandning i skolans sexundervisning. Intressant är att i fokusgrupper uttryckte svarta flickor att deras fäders ogillande av vissa beteenden och kläder hade extremt stort inflytande på dem, föräldrar är inte nödvändigtvis maktlösa. Samtidigt är det troligt att politiska beslut också behövs om barndomen ska fredas från sexualisering.
Antologin är samtidigt idéhistoriskt intressant, inte minst då den belyser vissa likheter mellan viktorianer och feminister. Begreppsapparaten skiljer sig åt, men det borde inte överraska någon. I antologin talas om hur flickor ”självsexualiseras”, fås att betrakta sitt värde som beroende av manlig, sexuell uppskattning. Viktorianer talade hellre om oskuld och oskuldsfullhet, motviljan mot självsexualisering och manligt utnyttjande var snarlik även om kvinnoidealet skilde sig åt en del. Man kan här ana en släktskap avseende människotypen, utifrån teorin om r/K-selektion. För mycket behöver inte sägas om detta, annat än att många feministiska akademiker varit K-selekterade och reagerat starkt på kommersialiseringen och sexualiseringen av barndomen. Det tycks samtidigt som om en del yngre feminister istället accepterat det hela och fått ett betydligt mer komplicerat förhållande till kommersialisering och självsexualisering.
Oavsett vilket, kampen mot invasionen av barndomen är ett av de områden där många feminister gjort genuin nytta och där Ellen Keys tal om ”samhällsmödraskap” är användbart. Kampen kröntes inte med framgång, men texter som de i The Sexualization of Childhood är värdefull läsning oavsett var man står politiskt. Vissa avsnitt upprepar politiskt korrekta stereotyper, dessa kan man utan större ansträngning ignorera. Det viktiga är hur vårt samhälle kommit att svika barns möjligheter att få en verklig barndom och vad som kan göras åt det.
Om skribenten: Joakim Andersen
