Det som idag är USA består av flera olika regionala kulturer, främst med rötter i skilda delar av Europa. En av de mer tilltalande är den som förknippas med sydstaterna. Richard Weaver (1910-1963) beskrev den som ”the only region of the United States to have established and preserved a culture on the European pattern… its mind has remained substantially the mind of Europe before the French Revolution.” Han tog i The Confederate South bland annat upp en hederskodex byggd på kristen höviskhet, en feodal samhällssyn, en utbildning avsedd att fostra aristokrater och gentlemän, och en acceptans av den kristna religionen som sann. För Weaver spelade anammandet av sydstaternas kultur och normer en avgörande roll för det övriga USA:s framtid. Sydstaterna hade bevarat en antimaterialistisk civilisation som kunde revitalisera landet. Vi vet idag att så inte skedde.
Weaver slog an en sträng med sin traditionalistiska konservatism, han påverkade både konservativa och libertarianer. Samtidigt framstår han som mer besläktad med europeisk, genuin höger än med våra dagars amerikanska namne. Ett värdefullt exempel på det är Ideas Have Consequences från 1948. Som titeln antyder tog Weaver idéer på allvar, han identifierade nominalismen från 1300-talet som en central faktor bakom den moderna världens förfall. Förnekandet av allmänbegreppens existens innebar att sinnena fick en viktigare roll än intellektet. Det innebar också att människan själv placerades i centrum. Istället för sanning; observationer och fakta. Weaver jämförde detta med Macbeths möte med häxorna, ”like Macbeth, Western man made an evil decision, which has become the efficient and final cause of other evil decisions”. Att detta val på sikt skulle leda till materialism, en avhelgad natur ämnad att utnyttjas, och postmodernism borde inte förvåna. Weavers genomgång av stadierna på vägen är en inte oäven idealistisk historieskrivning.
Men det var som kulturkritiker Weaver briljerade. Han kunde ge målande beskrivningar av den livsform vår tids alternativhöger kallar ”bug men”. Bland annat skrev Weaver att ”man is constantly being assured today that he has more power than ever before in history, but his daily experience is one of powerlessness… modern social and corporate organization makes independence an expensive thing, in fact, it may make common integrity a prohibitive luxury for the ordinary man.. not only is this man likely to be a slave at his place of daily toil, but he is cribbed, cabined, and confined in countless ways.” Överhuvudtaget intresserade Weaver sig för vardagens förfall. Han kunde ta upp vad moderna människors uttryck avslöjar om dem, ”the typical modern has the look of the hunted. He senses that we have lost our grip upon reality.” Weaver beskrev också den moderna människan som en ”moral idiot”, oförmögen att ens inse sin förnedrande belägenhet.
I likhet med Guenon beskrev han kvantitetens herravälde, den moderna världen ”dominated by the gods of mass and speed” och ”the adulteration of quality.. the loss of those things which are essential to the life of civility and culture.” Det talas idag om att ”goda tider fostrar svaga män”, och sydstataren Weaver såg välståndet som en betydande faktor bakom förfallet. Han skrev att ”the worship of comfort is only another aspect of our decision to live wholly in this world.” Han kopplade urbaniseringen och den artificiella miljön till ”the spoiling of man” och en ovilja att se världen i dess fulla mystik och majestät. I egenskap av anti-borgerlig tänkare kopplade han detta till den moderna bourgeoisien, ”undoubtedly this circumstance is a chief component of bourgeois mentality, as even the etymology of ”bourgeois” may remind us.”
Weaver beskrev konflikten mellan kommersialism och heroism, och noterade att i alla organiska samhällen har det funnits en tendens att utestänga köpmän från positioner av inflytande och prestige. Men i likhet med Spengler kopplade han även den moderna socialismen, ”the materialistic offspring of bourgeois capitalism”, till bourgeoisien. Weaver såg socialismen som ett medelklasskoncept. Medelklassen befinner sig skyddad mellan två andra klasser, klasser som absorberar chocker på ett annat sätt än medelklassen. Där finns en ofta manlig underklass, där finns en överklass som måste ta ansvar för helheten. I jämförelse med dessa kan medelklassens ideologer förtränga ”the hazards of existence.”
Weavers kulturkritik överlappade delvis den mer kulturellt intresserade vänsterns. Han talade inte som Debord om ”skådespelssamhället”, däremot om ”the Great Stereopticon”, dess funktion är att ”project selected pictures of life in the hope that what is seen will be imitated.. we are told the time to laugh and the time to cry, and signs are not wanting that the audience grows ever more responsive to its cues.” Weaver intresserade sig mindre för ytfenomen som mängden naket i filmer, och mer för deras budskap. Han skrev om detta att ”the thing that needs to be censored is not the length of the kisses but the egotistic, selfish, and self-flaunting hero.. let us not worry about the jokes of dubious propriety, let us rather object to the whole story, with its complacent assertion of the virtues of materialist society.” Samtidigt kritiserade han dock den obscenitet som bredde ut sig via stereopticon.
Weaver ställde också ett organiskt och hierarkiskt samhällsideal mot det egalitära. Han beskrev hur det moderna samhället förlorat sitt centrum, hur en metafysisk gemenskap ersatts av en empirisk, av individer som råkar bo på samma plats. En sådan empirisk ”gemenskap” har föga att sätta emot i tider av kris. Weaver analyserade kontrasten mellan jämlikhet och broderskap, och kopplingen mellan jämlikhet och egoism. Han skrev här att ”the essence of cooperation is congeniality, the feeling of having been ”born together.” Fraternity directs attention to others, equality to self; and the passion for equality is simultaneous with the growth of egoism.” Han tog här även upp sådant som gentlemannaidealets undergång, hur gentlemannen ersatts av kommersiella och politiska aktörer, liksom varför specialisering är av ondo. Synnerligen relevanta är också de stycken där Weaver beskrev ”presentismen”, alltså besattheten av nuet på bekostnad av det förgångna och framtiden. Likaså de stycken där han tog upp betydelsen av form för en fungerande civilisation.
Som kulturkritiker var Weaver en givande diagnostiker, inte minst genom sin förmåga att analysera vardagliga fenomen som vänskapens och familjebandens kris. Hans lösning var tredelad. För det första menade han att en genuin höger skulle försvara den privata egendomen. Det fanns flera skäl till detta, bland annat att det är en metafysisk rätt, att det ännu finns en grupp människor som har egendom de kan antas vilja försvara, och att utan egendom kan staten kväsa all opposition. För det andra menade Weaver att högern måste fokusera på språket, subversionen har här verkat genom att göra orden meningslösa (jämför ”fascism” och ”framsteg”). Weaver menade bland annat att vi ska försvara tilltal och titlar som ”doktor”. Han tog också upp poetens betydelse. Han identifierade en intim koppling mellan materialismens framfart och språkens försvinnande från läroplanerna. För det tredje såg Weaver pietas som en central fråga, ”piety is a discipline of the will through respect. It admits the right to exist of things larger than the ego, of things different from the ego”. Den moderna människan är otacksam och saknar respekt för naturen, för andra levande väsen, för det förflutna och för sanningen. Weaver tog här bland annat upp kriget mot naturen och ”the frantic attempts made to cut ourselves off from history.. we aspire to a condition of collective amnesia.”
Sammantaget finner vi alltså att Weaver var en fascinerande tänkare. Släktskapet med den genuina europeiska högern är uppenbart, vad gäller sådant som den antimaterialistiska tendensen och det organiska samhällsidealet. Weaver torde också vara givande för många läsare från vänster, genom sin analys av vardagen och konsumtionssamhället. Metapolitiskt är han av betydande värde. Däremot är det tveksamt om hans tre råd är lika användbara partipolitiskt, med undantag för försvaret av egendomen och delvis fokus på pietas. För akademiker, konstnärer och metapolitiker är hans traditionalistiska konservatism desto mer givande.
Om skribenten: Joakim Andersen
