Vill man identifiera hur samhället förändrats kan språkhistoria vara ett användbart redskap. Man finner då att en mängd ord fallit bort, och med dem den äldre svenska kultur de var en del av. Exempel på sådana ord är svärds- och spinnsida, hanrej, toffel, horbock, skörlevnad, oäkta, nucka, mesallians, vangifte och xantippa. Utöver att äga en språkligt arkaisk kraft ger de en inblick i en svensk hederskultur där monogami och tydliga könsroller var centrala. En hederskultur som, på gott och ont, för många ännu levande svenskar länge var en självklarhet. Ett annat sådant ord är otukt, nära besläktat med det ännu högst livaktiga begreppet hor.
Med otukt avsågs olämpligt sexuellt beteende, i synnerhet utanför äktenskapet. Det överlappar i hög grad engelskans fornication. Oavsett om vi kallar det hor, otukt eller fornication har det historiskt riktats en hel del kritik mot det. En del sådan kritik har varit sociologisk, otukt skadar samhället genom svagare familjer och färre barn. En del kritik har varit mer existentiell, otukt är en distraktion där människor behandlas som ting att konsumera istället för som mål i sig. Man behöver här inte ens moralisera eller vilja lagstifta, skörlevnad är i längden inte rationellt om man vill leva ett lyckligt och meningsfullt liv. Kvalitet i form av en familj kan då vara att föredra framför kvantitet i form av hor, oavsett vad populärkulturen kommunicerar.
En person som under många år var en ”full-time fornicator” är den iransk-armeniske författaren och bloggaren Roosh Valizadeh. Roosh var under många år en av de mest kända företrädarna för den så kallade manosfären, genom mängder av böcker och artiklar lärde han män att attrahera kvinnor. Manosfären har haft en positiv effekt för många män, den har fått dem att börja ifrågasätta den etablerade feminismen och intressera sig för manlighet och självutveckling. Samtidigt är den besatthet av ”fornication” det hela ibland innehållit ett suspekt beteende och kvinnosynen inte sällan paradoxal. Varför lägga sin tid på att jaga människor man alltmer föraktar? ”Själva konceptet bakom Roosh böcker är nämligen inte värdigt en vuxen man (”Bang Iceland”, ”Don’t Bang Latvia” et cetera)” för att citera en äldre text om Valizadeh. Denna insikt kom Roosh själv också till, att på heltid jaga ”bangs” är meningslöst, ohederligt och ovärdigt för alla inblandade. Under en övergångsperiod utvecklade han en pro-västlig filosofi kallad neo-maskulinitet som en tämligen intressant kompromiss, han har också haft en starkt pessimistisk tendens. Även under den perioden var han en duktig skribent med en inte sällan givande existentiell kritik av den moderna världens ytlighet. Men nyligen har han tagit steget fullt ut och vänt tillbaka till sin mors armenisk-ortodoxa tro. Att dekadenten blir troende är inget nytt, Roosh påminner härvidlag bland annat om Huysmans.
En intressant artikel i sammanhanget är 8 Personal Defects That Allowed Me To Worship Fornication For 18 Years, där Roosh ser tillbaka på den yngre upplagan av sig själv. Han finner där bland annat att han var arg och elak mot både kvinnor och ”betamän”, eftersom han inte ville kännas vid sina egna känslor av skuld och bristande mening. Hans inställning till världen och andra människor var den borne konsumentens, extraktiv och exploaterande. ”I would try to use a woman’s body for sex and then whine like a baby if she used me for a $10 cocktail” lyder hans bekännelse. Roosh noterar också att han oavsett vad han intalade sig själv i praktiken var en slav under det täcka könet, liksom att han var funktionellt infertil trots sina många sexpartners. Intressant är också den mognare Roosh insikt att materiella ting, ”more sex, more money, more fame, and more status” inte leder till ökad lycka. Istället leder de till ängslan att förlora dem och till strävan efter fler ting.
Oavsett om man delar hans djupa kristna tro och hans avståndstagande från ”fornication” fullt ut är det givande att följa hans kritik av den moderna världen. Roosh vänder sig mot materialism, ytlighet och konsumtionssamhälle på ett sätt som för tankarna både till kristna tänkare som Seraphim Rose och till den nya vänstern från 1970-talet. Men han kopplar det till en övertygelse om att de globala eliterna är onda. Hans perspektiv har också ett starkt fokus på könsroller och socio-sexuell dynamik, där han bland annat beskriver skälen till och följderna av att män blivit omanliga och kvinnor okvinnliga. Det är möjligt att hans perspektiv i några avseenden är främmande för nordbor, men det är ett givande alternativ till den rådande ideologin och torde innehålla många aha-upplevelser för den som marinerats i etablerad feminism och egalitarism.
Om skribenten: Joakim Andersen
