Under 1900-talet har Västerlandet gått från att bland västerlänningar och många andra betraktas som något självklart och positivt till att alltmer misstänkliggöras, dekonstrueras och angripas. En effekt av detta är massinvandring, en annan är att europeisk kultur marginaliseras. Kampanjen mot Västerlandet äger också rum i den akademiska världen, något som formar morgondagens beslutsfattare men sker i det fördolda för den som själv inte är en del av universitetsvärlden. Det kan jämföras med hur intersektionalismens giftbrygd under decennier mognade i akademin för att sedan, till synes utan förvarning, släppas lös över samhället.
För den som vill bekanta sig med den historiska revisionism som riktas mot den äldre historieskrivningen är Ricardo Duchesnes bok The Uniqueness of Western Civilization en värdefull bekantskap. Duchesne är historisk sociolog, han har tidigare varit professor vid universitetet i New Brunswick. Efter att ha varit influerad av vänstern, inte minst den nya vänstern, har han rört sig åt höger. När han skrev The Uniqueness var den processen ännu pågående, de senare böckerna Faustian Man in a Multicultural Age och Canada in Decay har därför ett tydligare högerperspektiv. Men Uniqueness är en synnerligen givande bok. Duchesnes långa akademiska bakgrund är tydlig, han refererar lika självklart och initierat till Weber, Kant och Nietzsche som till Wallerstein, Habermas och Childe. I synnerhet hans läsning av Hegel och Weber är givande.
Duchesne beskriver den revisionistiska tendens som sedan 1960-talet försökt ”provinsialisera” Europas historia. Kurser i ”Western Civilization” togs bort och den tidigare synen på Europas historia som unik och progressiv angreps som etno- och eurocentrisk. I förbigående kan nämnas att en sådan eurocentrism var en självklar del även av den äldre marxismen, jämför begrepp som det germanska produktionssättet och den orientaliska despotismen. Försöken att dekonstruera ”eurocentrismen” har dock även kommit från en del äldre marxister. Duchesne tar upp flera av de centrala namnen i den nyare historiska revisionismen, som Wallerstein, Boas, Andre Gunder Frank, Patrick Manning och Felipe Fernandez-Armesto. Inte sällan kan en agenda urskiljas, i brist på bättre ord en ”eurofobisk” sådan. Hos Armesto blir detta särskilt tydligt, bland annat i beskrivningen av de gamla grekerna. Deras historiska innovationer nedtonas, medan sådant som de delat med mängder av andra folk, som slaveriet, istället framhävs och betonas. Ordvalet är ideologiskt, grekerna och européerna beskrivs bland annat som ”oppressive” och ”backward”. Europa var enligt Armesto och andra en marginell del av världen, som främst lånade från mer avancerade civilisationer. Upptäckten av den nya världen berodde snarast på ”delusion and desperation”. Et cetera. Det är som om misstanken att Västerlandet faktiskt varit unikt måste bemötas på alla sätt.
Duchesne sammanfattar den eurofoba revisionismen, han bemöter den också effektivt. Han tar upp jämförelser mellan Väst och Kina, där Armesto beskriver Kina som “more modern”, ”better educated”, “more entrepreneurial”, “more industrialized”, “more egalitarian” och så vidare. Dessa kapitel är intressanta och går bland annat i detalj in på skillnader i tillväxt, kolonialismens ekonomiska betydelse och demografi. För den som vill argumentera mot eurofoba revisionister är det en veritabel vapenarsenal av statistik och slutsatser som erbjuds. Duchesne visar att Europa var unikt och att det inte var slumpen som gjorde att den industriella revolutionen ägde rum just här. Han visar också att revisionisterna ofta är ekonomiska reduktionister, och att de missar att Väst skiljde sig från andra civilisationer på alla områden. Det vill säga även kultur, världsbild, politik et cetera. Duchesne skriver bland annat att ”a culture is modern and Western when it has a conception of itself as self-grounding or self legitimating, and when individuals are free to articulate their ideas and their feelings through the exercise of their own faculties.” Frihet och självreflekterande förnuft är alltså minst lika centralt som den industriella eller vetenskapliga revolutionen för Duchesne, men han ser också ett samband mellan dem och citerar Braudel som såg frihet som ”one of the secrets that explain Europe’s progress.”
För den som inte argumenterar mot revisionister är Duchesnes historieskrivning den avgörande behållningen med boken. Starkt influerad av Hegel, Kojeve, Nietzsche, Weber och Spengler beskriver han Västerlandet som historiskt unikt, detta dessutom sedan lång tid tillbaka. Ursprunget till denna unika karaktär är indo-européerna, som påverkade Väst betydligt mer än Öst. Deras var ett samhälle av aristokrater som tävlade intensivt med varandra, Duchesne skriver att ”the “noblest” ideal of Indo-European aristocratic warriors was the pursuit of prestige through the performance of heroic acts in proud contempt for one’s biological survival.” Den orientaliska despotismen var dem främmande, de var likar och de såg med motvilja på ledare som anammade orientaliska seder och bruk. Nietzsche beskrev deras agonistiska etos, Kojeve utvecklade Hegels herre-slav-dialektik som delvis beskriver dem. Dessa aristokraters arketypiska krigare var de dödsföraktande bärsärkarna, som under många namn dykt upp bland indo-européer under historien.
I likhet med de Jouvenel finner Duchesne att detta aristokratiska och agonistiska, snarare än oligarkiska eller despotiska, etos kunnat sublimeras och få nya former. Den grekiska stadsstaten är ett uttryck för det, liksom feodalismen och livliga debatter mellan filosofer. Att västerlänningar historiskt varit högkvalitativa krigare hänger samman med det, jämför Victor David Hansons tal om en ”Western style of warfare” som format ”the most deadly soldiers in the history of civilization”. Detsamma gäller de många uppfinningarna och upptäckterna. Duchesne identifierar något rastlöst i det västerländska, något som är betydligt äldre än industriella, filosofiska och politiska revolutioner. Strävan mot frihet och förnuft har av många ”eurocentriska” tänkare setts som något karaktäristiskt västerländskt, Duchesne delar den bedömningen. I den mån Väst lånat från andra civilisationer har det ofta ägt rum förbättringar och egna tillägg. När Duchesne radar upp västerländska innovationer i allt från tryckkonst och kartografi till filosofi och krigskonst är det svårt att inte dela hans övertygelse att detta är, på gott och ont, en unik civilisation. Jämför Evolas beskrivning av nordeuropeiska kungar som valda av sina likar och fokus på handling snarare än kontemplation i Väst.
Duchesne kopplar detta till den moderna världens framväxt, något som torde göra honom intressant för liberalkonservativa och andra. Han tar upp Europas geografiska förutsättningar, som lett till flera konkurrerande riken snarare än centralstyrda imperier. I kombination med det indo-europeiska arvet har detta lett till ett fokus på krig, ”Europeans were exceptionally warlike in a deeply-rooted, energizing and libertarian way.” Men det finns också ett samband med de interna friheterna och det civila samhället, Duchesne tar här upp ståndssamhället, tyskans Standestaat. Aristokrater kunde i Väst tvinga fram begränsningar av kunglig makt, bland annat genom Magna Charta, men de tycks ha varit öppna både för att inspirera och för att släppa fram även icke-aristokrater. Detta har lett fram till den moderna världen och dess liberala demokratier.
Duchesne visar alltså att Väst är en unik civilisation med indo-europeiska rötter. Han är nyttig läsning för liberaler som tror att detta kan spridas till främmande grupper snarare än till individer. Han är också en nyttig läsning för de som inbillar sig att abstrakt liberalism och individualism utan koppling till indo-europeisk mentalitet och till det agonistiska etos är ofarligt. Tilltagande frihet utan det indo-europeiska arvet slår över i något skadligt som vänds mot sig självt. Duchesne skisserar en diagnos av varför Väst idag befinner sig i en allvarlig kris, han skriver att ”what requires explanation is why Western culture, in contrast to the virtues of serene acceptance, calmness or composure one finds in Eastern religions, has always been charged with tension, always striving to transcend itself, and thus always engaged in a fight against itself – a fight that would culminate in the nihilism, cultural relativism, weariness, and lack of faith in Western civilization that dominates today.” Det kan tyckas märkligt att Duchesne som gammal vänsterman inte kopplar krisen till managersamhället, så skadligt för indo-europeiska och aristokratiska värden, men det finns också en poäng i hans tal om en västerländsk ”fight against itself”. Det dödsföraktande draget i Västerlandet kan leda till massinvandring och liknande, särskilt i kombination med status- och godhetssignalering. Det är möjligt att frihet utan koppling till agonism, rentav till ”warlike” sådan, leder till självdestruktion för Väst.
Sammantaget är Duchesne alltså en synnerligen givande bekantskap. Han är en akademisk författare i ordets bästa betydelse, hans tes om det indo-europeiska arvet är givande oavsett hur man ser på rationalism och liberalism. Samtidigt som det torde väcka tankar om hur det unika västerländska arvet med frihet och förnuft kan fås att inte vända sig mot sina egna bärare. Den känsla för Europa som en historisk helhet bland annat David Engels efterlyst torde också väckas hos många av hans läsare.
Om skribenten: Joakim Andersen
