Definitionen av samhällets avgörande konfliktlinje skiljer sig åt mellan olika grupper och miljöer. Det kan handla om en mer eller mindre föränderlig höger mot en muterande vänster, det kan handla om ”TAN” mot ”GAL”. En fruktbar infallsvinkel erbjöd Joseph Sobran (1946-2010) i essän Pensees – Notes for the Reactionary of Tomorrow. Sobran var under större delen av sin karriär paleokonservativ, mot slutet av sitt liv blev han libertarian. Essän är givande oavsett var man står politiskt, i synnerhet försöket att fånga två vitt skilda sätt att uppleva världen och de väsensskilda formerna av politik de leder till.
I Pensees beskrev Sobran två sätt att uppleva sin omvärld (de för tankarna till Marx, Klages och Heidegger). Man kan känna sig hemma i den och väl till mods i den lilla världen. Sobran citerade här Samuel Johnson, ”to be happy at home is the end of all human endeavor”. Vi finner oss själva i en värld vi inte skapat, ”placed somehow in the midst of things that we here before us, related to them in particular ways. if we can’t delight in our situation, we are off on the wrong foot.” En konservativ är för Sobran någon som betraktar denna värld med en grundläggande omtanke och uppskattning. Han gav även denna inställning namnet nativism. Det är en inställning som har mycket gemensamt med Klages biocentrism.
Men man kan även betrakta världen man hamnat i med motvilja och främlingskap. Marx talade i sammanhanget om alienation, Heidegger om Geworfenheit. Sobran talade istället om ”the malcontent”, den missnöjde. Det tycks handla om ett missnöje som i grunden är existentiellt (jämför Voegelin). Men det riktas enligt Sobran inte minst mot det som är normalt och traditionellt i det egna samhället och den egna kulturen. Det märks inte minst i språket. Den missnöjde kallar språk och gränser för ”barriärer” mellan människor, istället för att se dem som sådant som binder oss samman och möjliggör våra samhällen. Sobran gav denna inställning namnet alienism, eftersom alienisten upplever sig som en främling i sitt eget land och har ”a prejudice in favor of the alien, the marginal, the dispossesed, the eccentric, reaching an extreme in the attempt to ”build a new society” by destroying the basic institutions of the native.” Både nativisten och alienisten har alltså preferenser enligt Sobran, men alienisten riktar dem mot det egna. Både nativisten och alienisten kan bli farliga, men i verkligheten är det alienisten som varit värst.
Enligt Sobran är både liberaler och kommunister alienister. Hans analys av liberalen är givande, författad 1985 men kusligt igenkännbar även idag. Grupphysterin är ett exempel på det, idag handlar det om klimatet men det har varierat över tid. 1985 skrev Sobran att ”liberalism has been in a state of hysteria for two decades, not only because this is its mood but also because it can’t imagine a state of equilibrium.” Angående liberalen som massmänniska skrev han att ”although liberals are intelligent people, by and large, even what we call ”intellectuals,” they have a remarkable penchant for causes and slogans in which their individuality is submerged, and whatever powers of expression they may have seem to be sacrificed in a positive aspiration to cliche – as if they feel their ready-made phrases gain authority by repetition. Not only do they form ”the herd of independent minds”: they are always in stampede, marching, petitioning, chanting. They are accused of elitism, but they are happiest when they feel themselves part of a surging mass.” Här skulle Sam Francis ha kunnat tillägga att det har att göra med att managerklassen har kollektiv kontroll över massamhällets byråkratier men som individer inte har kontroll över någonting. Men åter till Sobran och de liberala alienisterna.
Sobran konstaterade att liberaler verkar genom att skapa konflikter och skuld. Redan 1985 var identitetspolitik från vänster en realitet, Sobran skrev ”liberalism insists on highlighting points of difference and treating moments of conflict as the essence of the relation between groups whose identities hardly enter into the ordinary transactions between their members”. Alienistens upplevelse av verkligheten är Foucaults, det kretsar kring makt, kring förövare och offer. Sobran beskrev träffsäkert hur det Paul Gottfried kallade ”the politics of guilt” dominerade USA, ”one of liberalism’s most successful strategies has been to establish a standing presumption of guilt against the native: his motives are always in question, his racism and bigotry ”just beneath the surface.” But the native is forbidden to play this game: if he suggests that certain Alienist forces aren’t on the up-and-up, he ”thinks there’s a Communist under every bed.” His bad faith can be inferred from ”patterns of discrimination”; he has to make a ”good-faith effort” to cleanse himself before Alienist arbiters of good faith.”
Liberalen blev därför i praktiken kommunistens nyttiga idiot, för där kommunisten var en medveten alienist var liberalen en omedveten och sentimental alienist. Sobran analyserade förhållandet mellan liberalism och kommunism ingående. Delvis är dessa resonemang föråldrade, i synnerhet vad gäller ytliga fakta som årtal och namn, eftersom kommunismen är död som världshistorisk rörelse. Men den liberala mentaliteten lever vidare, även om den idag agerar nyttig idiot åt andra grupper än kommunismen. Särskilt intressant är idag Sobrans beskrivning av den liberala dubbelmoralen, där världen delas in i ett ”vi” som måste kritiseras och ett ”de” som inte kan kritiseras. Det senare kan exempelvis handla om hedersvåld och våld mot blåljuspersonal i vissa ”orter”. Här är Sobran fortfarande givande, han skrev att ”in practice, though this is never openly admitted, liberalism divides the world into two broad zones: what might be called the ”zone of morality” and the ”zone of reality.” There is no moral continuity between them, since moralizing stops at the borders of the latter. The two zones correspond roughly to what Soviet strategists call the ”zone of war” and the ”zone of peace.” In the zone of war – the areas outside Soviet hegemony – everything is up for grabs, eligible for subversion and open aggression. Soviet conquest, domination, or alliance moves a country within the zone of peace, where no challenge to state power is tolerated.” Liberalens egen kultur är ”the zone of morality”, ständigt utsatt för kritik i stort som smått. Det främmande är ”the zone of reality”, där kritik tolkas som något som drivs av ”rasism”. ”Varför pratar du om hedersvåld hela tiden? Vilka motiv har du egentligen?” Sobrans text är lång och vissa stycken har klarat tidens tand bättre än andra, men analysen av liberalismen som alienism och vad detta betyder för liberalens relation till det egnas fiender är fortfarande värdefull. Alienisterna känner ingen ömhet eller ansvar för vår kultur och vårt samhälle. De söker fel och brister i det och vill ständigt ”reformera” och skuldbelägga det. Men de är också oförmögna att försvara det mot fiender och hot. Ett sunt samhälle behöver enligt Sobran en lagom balans mellan nativism och alienism, men i Väst har alienismen blivit farligt dominerande.
Alienismen bar dock på fröna till sin egen undergång enligt Sobran. Det kan ses som smolk i glädjebägaren att han skrev det 1985 och alienisterna har förstört samhället en hel del sedan dess, men det för tankarna till Brexit, SD och så vidare när vi läser Sobrans bedömning av den folkliga reaktionen på alienismen: ”the average American increasingly sees that the Alienist impulse, as expressed in the liberal agenda, has been destructive and sometimes disastrous. Government based on ”social consciousness” has turned out to be the enemy not only of individual freedom but also of socially cohesive institutions, especially the home and the church.” Det är inte säkert att alienist är det bästa begreppet på svenska för fenomenet, då är sverigevän en bättre översättning av nativist, men att sätta ord på det mentala främlingskap som driver många ”altruister” kan bidra till att människor genomskådar dem.
Om skribenten: Joakim Andersen
