I The Strange Death of Marxism beskriver Paul Gottfried hur det franska kommunistpartiet gick från att på 1970-talet ha en internkultur där ”comments about women and family life heard at party meetings would have befitted a gathering of pre-Vatican Two Catholics” till att mutera ”into a radicalizing cultural force allied to state power”. Kommunistpartierna blev kort sagt politiskt korrekta, ”junior partners of the Center-Left”, det gällde synen på nationalism och invandring men det gällde också familjepolitiken. Ett intressant exempel på detta är de betydande skillnaderna mellan den stalinistiska synen på abort, familj och homosexualitet och dagens vänster.

Vad gäller synen på familjen präglades bolsjevikerna initialt av en radikal och utopisk inställning, där familjen antogs vittra bort på samma sätt som staten efter revolutionen. Denna radikalism fick dock konsekvenser, inte minst i form av ett stort antal övergivna barn och utsatta kvinnor. Bland annat på grund av detta skedde därför en förskjutning under Stalintiden, där familjen hamnade i fokus som samhällets grund (”the reinstatement of the family as a politically correct social, economic, and political network of dependency that could be relied on as an agent of survival, stability, and prosperity” beskriver Lauren Kaminsky det i en artikel). Man beskrev angrepp på familjen som ett borgerligt påfund, ”more than once the enemies of the people suggested to us the foul and poisonous idea of liquidating the family and disrupting marriage. The bourgeoisie has tried to use it as a weapon in the struggle against socialist progress” hette det i en artikel i Pravda 1936, de nya lagarna avsåg uttryckligen att bekämpa ”light-minded attitudes toward the family and family obligations”. Mödraskap och barn stod i fokus både i retorik och den nya lagstiftningen. Det fanns en aspekt av realpolitisk pro-natalism i det hela, barnafödandet behövde öka av geopolitiska skäl (en lag om ”Taxes on Bachelors, Single Citizens, and Citizens of the U.S.S.R. with Small Families” från 1944 innebar rentav att barnlösa betalade en symbolisk skatt för att försörja större familjer). Men det fanns också en koppling till folklig syn på familj och mödraskap, liksom till en utbredd kvinnlig besvikelse över 1920-talets sexuella ”frigörelse”.

Även avseende synen på abort går det att identifiera en rörelse från en mer radikal till en mer konservativ ståndpunkt. Lagen från 1920 hade visserligen beskrivit abort som något negativt som behövde motarbetas med propaganda, men av praktiska skäl hade man ändå legaliserat det. Tanken med det var inte minst att skydda kvinnor från illegala aborter. 1936 förändrades detta, både för att motarbeta de låga födelsetalen och för att Stalin såg barnafödande som ”not a private affair but one of great social importance”. Man menade nu att bara under socialismen var det möjligt att på allvar bekämpa aborter. Det kan i förbigående nämnas att aborter varit begränsade i flera realsocialistiska stater.

Vi finner alltså att den stalinistiska vänstern hade en syn på familjen och aborter som skiljer sig från dagens vänster. Detsamma gäller inställningen till homosexualitet. Bolsjevikerna tycks ha haft en ambivalent eller negativ syn på det redan från början, men 1934 kriminaliserades ”sodomi”. Den brittiske kommunisten Harry Whyte skrev ett längre brev till Stalin med frågor om den nya lagen, Stalin noterade enbart ”arkivera. En idiot och en degenerat” på det. Inställningen var inte unik, författaren Maxim Gorkij knöt samman proletariat och manlighet och målade upp homosexualitet som ett hot mot dem. Han knöt den dessutom till reaktion och fascism, ”destroy homosexuality and fascism will disappear.’’ Liknande kopplingar mellan homosexualitet och kontrarevolution gjordes av justitiekommisarien Krylenko. Han menade att homosexuella främst rekryterades från trasproletariatet och spillrorna av överklassen, och utbrast ”with nowhere to turn, they take up pederasty”. Även homosexualitet var straffbart i flera realsocialistiska stater.

Oavsett om vi ser Krylenkos resonemang som något besynnerliga eller inte, och oavsett hur vi ser på den milt sagt blodsbesudlade Stalinregimen, finner vi alltså att när det handlar om familjepolitiken är skillnaderna mellan dagens vänster och den äldre vänstern betydande. En spännande fråga blir då naturligtvis även hur vänstern kommer se ut om ytterligare 50 år. Att den inte kommer se ut som idag är det enda vi kan veta med säkerhet.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.