Mircea Eliade (1907-1986) var en av de mest värdefulla religionsvetarna i modern tid, han skrev initierat och intressant om ämnen som den eviga återkomsten, shamanism och smeder. Eliade var en man av högern, i ungdomen hade han stått nationalistiska Järngardet nära och i exilen rörde han sig bland annat kring Evola, Dumezil, Bataille och Carl Jungs Eranoskrets. Som civilisationskritiker var han av betydande värde, inte minst då han kunde visa farorna Västerlandet utsatte sig för genom att bryta med den mytiska dimensionen. Såtillvida påminde han om Campbell och Jung, den samhälls- och kulturkritik som utgår från myten är fortsatt relevant. För att citera Eliades summering av den arkaiska synen på den moderna världen, ”i sista hand är den profana världen inte någon ”värld” alls. Den är ”overkligheten” själv, det icke-skapade, det icke-existerande, med ett ord: intigheten.”
Eliade var också skönlitterär författare, som bland annat rörde sig i gränslandet mellan magisk realism, historia och självbiografi. Ett fascinerande litet exempel på det är Youth without youth från 1976, filmatiserad av Coppola 2007. Boken följer en åldrande, rumänsk akademiker vid namn Dominic Matei, inledningsvis under 1930-talet. Beskrivningen av Mateis öde är allmänmänskligt och torde ha drabbat de flesta akademiker, han har velat lära sig allt men märker sedan att åldern och ett försämrat minne omöjliggör det. Tiden är grym mot varje akademiker, tiden förtäraren. Matei kommer inte hinna lära sig kinesiska under denna livstid. Tiden är en central aspekt i skeendet, ”time, the supreme ambiguity of the human condition”.
Något oväntat händer dock, något som låter Matei få både ungdomen och minnet tillbaka. För mycket ska inte avslöjas om vad som egentligen äger rum, men kända gestalter som Jung, Tucci, Papini, Järngardet och Joyce dyker upp. Delvis är det en idéroman, där Eliade utforskar frågor om minnet, tiden och det övernaturliga. Den föryngrade Matei utvecklar övernaturliga förmågor, bland annat hypermnesia, ett imponerande minne. Eliade för också in en oneirisk dimension, Mateis drömmar spelar en viktig roll i handlingen. Gestapo jagar honom, inte minst för att en doktor Rudolf utvecklat teorier om hur massiv elektricitet kan orsaka föryngring.
Eliade arbetar med flera mytiska arketyper i handlingen, inte minst blixten och skyddsänglar. Även påsk, Faust, själavandring, greven av Saint-Germain och bhikuni, kvinnliga buddhistasketer, dyker upp. Det antyds att Matei är en mutant, en försmak av de post-historiska människor som kommer ärva jorden efter apokalypsen. Ett intressant tema är förhållandet mellan tid och tradition, där det noteras att människor vill bli hundra år men att de flesta får tråkigt så snart de passerat en viss ålder och får för mycket egen tid. Undantagen är zenmästare, yogis, vissa kristna munkar och liknande, liksom en del ”simpelt folk”, fiskare, bönder och så vidare.
Sammantaget är det en intressant liten bok, inte spännande i gängse mening men däremot som idéroman betraktad. Karaktärerna är inte alltför engagerande, men det finns mysterier och frågeställningar som utforskas på ett givande sätt. För den rätte läsaren rekommenderas den.
Om skribenten: Joakim Andersen
