Carl Schmitt (1888-1985) var en av 1900-talets främsta politiska tänkare, en oundgänglig bekantskap för alla som vill förstå sin samtid. Bland hans senare verk finns The Theory of the Partisan, byggt på föredrag han höll 1962. Det är på samma gång en historisk studie av partisanen, eller gerillakrigaren, som fenomen och ett stycke kulturkritik.
Partisanen definierades av Schmitt som irreguljär, politisk, mobil och tellurisk. Att han är irreguljär innebär att han inte erkänns som en legitim stridande enligt den internationella rätt som ursprungligen behandlade kriget som en form av duell mellan staters arméer. Schmitt betraktade denna rätt som ett historiskt framsteg, istället för krig som riktades mot civila ägde det rum mellan soldater ”who respect each other at war as enemies and do not treat one another as criminals, so that a peace treaty becomes possible and even remains the normal, mutually accepted end of war”. Han beskrev vidare partisanen som intensivt politisk, det skiljer honom från kriminella och yrkessoldater. Partisanen är vidare tellurisk, intimt knuten till sitt Heimat, sin jord. Här finns en defensiv aspekt.
Partisanen är ett fenomen som hör den moderna världen till, även om det funnits liknande stridande tidigare. Schmitt identifierade de spanska gerillakrigarna som bekämpade Napoleon under åren 1808-1813 som utgångspunkten, en gnista av praxis som sedan gav upphov till teori längre norrut. Det var första gången ett folk kämpade mot en modern armé, intressant är att detta ägde rum i en situation där den spanska eliten ännu inte bestämt sig för vem den verkliga fienden var. Schmitt skrev att ”the educated strata of the aristocracy, the higher clergy, and the bourgeoisie were mostly afrancesados who sympathized with the foreign conqueror.”
Gnistan från Spanien nådde både den habsburgska och den preussiska militären, vilka inspirerades av det spanska folkkriget. von Kleist bidrog entusiastiskt med poem som An Palifox om Saragossas försvarare och dramat Die Hermannsschlacht. Även von Clausewitz teorier influerades av det spanska exemplet. Så även det preussiska Landsturmediktet från 1813, där det preussiska folket uppmanades att föra ett totalt folkkrig mot fienden. Av detta blev inte mycket i praktiken, men denna tyska tendens till Acheronta movere, att sätta helvetiska krafter i rörelse mot fienden, skördade sedan draksådd längre österut.
Lenin beundrade Clausewitz och kände hans teorier väl. Han studerade Vom Kriege intensivt under första världskriget. Schmitts tes var att hos Lenin nåddes den syntes som de preussiska generalerna inte kunde skapa, en teori och en praktik för det revolutionära kriget. Han var det de Maistre profetiskt fruktat 100 år tidigare, en ”akademisk Pugatsjev”. Kopplingen mellan Lenin och Schmitts vän-fiendedistinktion blir tydlig i synen på det absoluta fiendskapet, ”only revolutionary war is true war for Lenin, because it derives from absolute enmity. Everything else is a conventional game.” Här bryter det begränsade kriget mellan stater samman och ersätts av något annat. Schmitt följde sedan hur Lenins teori och praktik vidareutvecklades av Stalin och Mao. Schmitts tankar om det revolutionära partiet är fortsatt relevanta, han skrev att ”in the wide-ranging discussions about the so-called total state, it has not been noticed yet that it is not the state as such today, but the revolutionary party as such that represents the proper and ultimately only totalitarian organization.”
Med detta följer två tragiska utvecklingar. För det första ersätts den verkliga fienden av den absoluta fienden. Att kunna identifiera den verkliga fienden är avgörande för seger, men med det absoluta fiendskapet bryter den humana ordning som Europa mödosamt hade uppnått samman. För det andra inordnas den telluriska partisanen, patrioten som kämpade och dog pro aris et focis, alltmer som en kugge i en ”world-revolutionary or technologizing ideology”, en organisation styrd från exempelvis Moskva. Detta var tydligt under det kalla kriget då gerillarörelser i bland annat Indokina inordnades i det världskommunistiska blocket, trots inslag av uppenbart patriotiska drivkrafter. Något liknande kan identifieras i dagens islamism, där det finns inslag av både telluriskt försvar av ”hem och härd” i allt från Kaukasus till det sunnitiska Irak, och en mer global organisation. Här märker vi också den moderna partisanens behov av det Schmitt kallade ”the interested third party”. Utan någon form av stöd från en stat vinner partisanen inte legitimitet i andra aktörers ögon och behandlas som en kriminell snarare än en politisk aktör.
Sammantaget är Schmitts studie fortsatt värdefull. Den är ett intressant stycke modern historia, men den visar också hur telluriska drivkrafter i den moderna världen inordnas i mer globala rörelser, liksom tendensen att verkligt fiendskap ersätts av absolut. Schmitts tankar om vad som kan ersätta den agrara partisanen i en post-tellurisk värld, det han kallar en ”industriell partisan”, är också intressanta. Så även hans beskrivning av hur teori och praktik från Mao och Indokina anammades av västerländska militärer, tydligast hos general Salan och franska OAS.
Om skribenten: Joakim Andersen
