Journalisten Katie Hopkins har nyligen hotats med att ställas inför riksåklagaren för domstolstrots, efter att hon rapporterat om ett groominggäng. De flesta som läser detta torde redan känna till att grooming är utbrett i flera brittiska städer, där nätverk av män, normalt av utomeuropeisk härkomst, aktivt söker upp utsatta flickor, normalt av brittisk härkomst, och förgriper sig på dem. Hot, våld och mord är återkommande inslag. Rotherham är mest känt i sammanhanget, men fenomenet är epidemiskt och offren kan räknas i tusental.
Ett fruktbart tankeexperiment man kan ägna sig åt är att analysera hotet mot Hopkins ur ett vänsterperspektiv, närmare bestämt det gamla freudo-marxistiska. Det ger vissa nya infallsvinklar samtidigt som det tydliggör hur vänstern kognitivt förlamats av teoretiska gökungar som ”antirasism” och ”vithetskritik”.
Utgångspunkten är då att Storbritannien är ett klassamhälle, ett klassamhälle med tämligen brutala förtecken för att vara en del av Europa. Men ett klassamhälle där en historisk kompromiss uppnåtts mellan kapital och arbete, institutionaliserat i välfärdsstaten. Inga kompromisser utan maktbalans dock. Maktbalansen har underminerats inte minst av att skikt som inte fanns med i den marxska analysen, men skisserades av den nya vänstern, flyttat fram sina positioner. För att citera Marcuse:
The capitalist bosses and owners are losing their identity as responsible agents; they are assuming the function of bureaucrats in a corporate machine. Within the vast hierarchy of executive and managerial boards extending far beyond the individual establishment into the scientific laboratory and research institute, the national government and national purpose, the tangible source of exploitation disappears behind the facade of objective rationality.
Den nya vänstern såg och namngav den manageriella eliten, åtminstone innan den själv uppgick i den. Den historiska kompromissen mellan arbete och kapital visar sig i efterhand ha varit en kompromiss mellan representanter för arbete och kapital, och dessa representanter utgjorde en del av managereliten. Alain Soral har, tydligt influerad av marxisten Clouscard, beskrivit hur en ny kompromiss senare ägde rum, en kompromiss som gjorde att ”höger” och ”vänster” hittade varandra. Den nya ideologin bygger enligt Soral bland annat på nyliberalism, nationalstatens nedmontering och öppna gränser. Klassintressena bakom detta analyseras av geografen Christophe Guilluy, han talar bland annat om ”borgerliga bohemer”. En relativt begränsad grupp av borgerliga bohemer kontrollerar etablissemanget och det offentliga samtalet. De överlappar i hög grad det Samuel Francis kallade de manageriella eliterna, deras ideologi överlappar också i hög grad det han beskrev som manageriell humanism.
Ett marxistiskt perspektiv förklarar kopplingen mellan de nya överklasserna och invandringen. Dels finns det ett konkret intresse. Vi vet att import av arbetskraft sänker lönerna, detta tillhör marxistisk allmänbildning. För att citera Marx, ”in order to oppose their workers, the employers either bring in workers from abroad or else transfer manufacture to countries where there is a cheap labour force.” Men Karl Marx beskrev även i sina etnografiska anteckningsböcker en återkommande historisk process där representanter för klanen, gensen eller stammen bjöd in ”stranger-tenants” för att öka sin egen makt. Marx talade här om fuidhirs, ”only connected with their new tribe by their dependence on its chief”. Massinvandringen till Europa är ett uttryck för samma logik, representanter för folket importerar ”stranger-tenants” lojala mot, och beroende av, representanterna snarare än folket. Detta skapar en inre motsättning i gensen, klanen, stammen eller nationen, där en äldre demokratisk logik nu samexisterar med en annan, baserad på klientelism. För den som vill ersätta en social modell med en annan är det ett effektivt vapen (jämför den neoreaktionära analysen, dalit=fuidhir?).
Samtidigt finns det en stark koppling mellan intresse och idé här. Öppna gränser och ”anti-rasism” följer tämligen logiskt ur den manageriella humanism Francis beskrivit. Clouscard talade istället om libéralisme-libertaire och capitalisme de la séduction men skillnaderna är kosmetiska. Men givet överklassernas konkreta intresse av att använda ett växande antal ”stranger-tenants” för att dekonstruera den äldre sociala modellen och de äldre, både borgerliga och socialistiska ideologier den legitimeras av finns det starka skäl att göra invandring till en organisk del av den härskande ideologin.
Effekten av detta är att man kan tala om vissa invandrargrupper som ”nyadel”, de priviligieras både reellt och symboliskt bland annat genom transfereringar från de inhemska classi subalterni och genom att lyftas fram positivt i ideologin och kulturen. Ett extremt uttryck för dessa privilegier är groomingen och etablissemangets oförmåga och ovilja att hantera den. Klassintressen och -fördomar gör att de drabbade flickorna är mindre intressanta som offer. Sprängkraften i det som sker hotar också att kraftigt underminera den hegemona ideologi på vilken överklasserna bygger sin position. Årtionden av propaganda gör att överklasserna är invandringsideologin och invandringsideologin är överklasserna, det är svårt att skilja dem åt. Information om vad som i realiteten sker, hur grupper av de inbjudna och omhuldade ”stranger-tenants” behandlat de infödda underskiktens flickor, kan leda till en reell legitimitetskris (för att låna termer från Habermas) och i förlängningen interetniska konflikter. Intersektionen mellan klass och etnos är explosiv, något många marxister noterade när det var Tredje världen snarare än Europa som utsattes för processer liknande dagens (läs exempelvis Sartres förord till Fanon).
Vi kan notera att med överklasser som dels för en folkutbytespolitik, dels offrar tusentals resurssvaga flickor för att undvika legitimitetskriser, rör vi oss bortom vad både de hövdingar han beskrev och Marx själv kunde föreställa sig. Vi talar idag om Berlinmurens fall, men betraktar vi en stund den rådande ideologin objektivt finner vi att med oviljan att på allvar bekämpa grooming och sexbrottsepidemier är dagens västliga överklasser mänskligt och moraliskt underlägsna många historiska diktaturer. Det låter oss också ana hur patologisk den härskande ideologin är, här influeras vi åter av freudo-marxisterna och noterar att den över tid bidragit till allvarliga deformationer av västerlänningarnas psykiska struktur. Vi kan här identifiera en pervers dialektik mellan superego och id. Naturliga instinkter har förträngts och vanställts genom att ha demoniserats och förbjudits av den officiella ideologin, samtidigt som den officiella ideologin färgats av negativa drifter som ressentiment, konformism, auktoritära tendenser och självhat. Resultatet är att den deformerade psykiska strukturen hos många av våra samtida gör att de blir mer upprörda av att Katie Hopkins angriper grooming än vad de blir av de som faktiskt ägnar sig åt grooming.
Vårt tankeexperiment avslutas dock i hoppets tecken. Marx beskrev på sin tid det andra kejsardömet som ”det kosmopolitiska lurendrejeriets jubelfest, alla länders svindlare hade på dess rop rusat till för att deltaga i dess orgier och dess utplundring av det franska folket” och staten som ”ett drivhus för kolossala statsskulder och tryckande skatter” och ”den parasitära utväxten, vilken lever på samhället och hämmar dess rörelsefrihet”. Situationen är ännu värre idag, vi exproprieras både ekonomiskt och demografiskt, kulturellt och politiskt. Men intressemotsättningarna skärps, liksom medvetenheten om dem. Målet förblir det samma, ” expropriatörernas expropriering”. Och bestraffning, kanske bör tilläggas.
Om skribenten: Joakim Andersen
