J.R.R. Tolkien avsåg med Silmarillion ge England en mytologi lik Kalevala och bröderna Grimms sagor, något han lyckades väl med. Idag känner de flesta engelsmän, och européer, till Härskarringen. Alver, orcher och hober tillhör allmänbildningen. Tolkiens mytos innehåller flera helgjutna och vackra språk, en intrikat och meningsfull historia, geografi och antropologi. Det monumentala Gesamtkunstwerk som är Tolkiens livsverk bär också på en världsbild och en filosofi som är på samma gång kristen och hednisk. Dess både höviska och heroiska budskap är lika relevant idag som när böckerna skrevs, och de förs vidare trots populärkulturens försök att urvattna eller rentav pervertera det hela (att Fylke rensas inte var med i de annars väldigt långa filmerna var ingen slump). Tolkien brottades även med frågor som kan framstå som obskyra, något som ger en inblick i hur allvarligt han tog Ardas metafysik.
Bland dessa spörsmål finner vi frågan om vad som händer alver efter döden. Det står i centrum i de texter som samlats i Fragments on Elvish Reincarnation. Vi ser där med vilken respekt Tolkien närmade sig sin ”tänkta” värld, han var snarare utforskare och uttolkare än ”skapare”. I tidigare texter, som The Converse of Manwë and Eru, är den egentlige guden, Eru, öppen för att lösa problemet med ”hemlösa” alvsjälar genom återfödelse. Let the body that was destroyed be re-made. Or let the naked fëa be re-born as a child, svarar han Manwë (en av valar, motsvarande halvgudar eller änglar). Här för lösningen tankarna dels till sådan återfödelse inom ätten som vi också finner i fornnordisk och viss indiansk tradition, dels till en form av återuppståndelse. Men Tolkien fortsatte vända och vrida på det, och kom gradvis fram till att de alviska föreställningar som beskrevs i Silmarillion var felaktiga vad gällde återfödelse. Detta inte minst på grund av de praktiska problem som skulle uppstå om en alv dog, föddes i en ny familj och återfick sina minnen. Möjligheten att återskapa alvkroppen i Aman övergav han däremot inte.
Fascinerande i antologin är även det avsnitt där Tolkien resonerade kring vad som hände med Aman, valars kontinent, efter den katastrof som ledde till att valar långt före händelserna under Ringens krig lämnade det fysiska Arda. Tolkien drog där slutsatsen att Amerika är Aman, men utan de valar som levt där. Citat ”I think now [that it is] best that it should remain a physical landmass (America!). But as Manwë had already said to the Numenoreans: ’It is not the land that is hallowed (and free of death) , but it is hallowed by the dwellers there’ – the Valar.” Tolkien rörde sig också in på historiefilosofins och eskatologins domäner, då händelserna i Silmarillion och Härskarringen antas ha utspelat sig under vår egen världs äldre historia. Han skrev även om den kommande Ragnarökliknande slutstriden, Dagor Dagorath. I styckena om alvernas öde nämnde Tolkien att de gradvis försvann från vår värld, men att deras arv fanns kvar bland vissa dödliga. Alverna ”had fulfilled their function – and we approach the ’Dominion of Men’. Hence the vast importance of the marriages of Beren and Tuor – providing continuity of the Elvish element!” Äldre nordeuropeiska kungar räknade Oden och Tyr bland sina förfäder, vi nygoter kan säkert med samma självklarhet se det alviska arvet som en förklaring till vår särart. Om vi läser Tolkien som en och annan läser Lovecraft.
Oavsett vilket, sammantaget är Fragments on Elvish Reincarnation en fascinerande samling texter för den inbitne Tolkienfantasten, inte minst genom inblicken i Härskarringens metafysik. Samtidigt är ämnena som tas upp såpass obskyra att det enbart torde tilltala just de mer inbitna fantasterna.
Om skribenten: Joakim Andersen
