Vi lever i en era som tycks ha lagt filosofin bakom sig, filosofin har i likhet med poesin och religionen ingen plats i dagens offentlighet. Detta har konsekvenser, bland annat för politiken. Den ryske sociologen Alexander Dugin menar att politik och filosofi sedan begynnelsen hänger intimt samman. Så var fallet inte minst i Grekland, där flera av de försokratiska filosoferna även skrev lagar och var politiska aktörer. Enligt Dugin är politik alltid tillämpad filosofi, bakom varje politik finns det en filosofi (även om politikern själv inte alltid är medveten om det). Om ett samhälles filosofi förändras så kommer det även märkas i dess politik. Politisk filosofi står i centrum för Dugins nyligen till engelska översatta antologi Political Platonism, en serie texter om bland annat Platin, traditionalism, Heidegger och nyplatonism.
Dugin ser Platon som den avgörande filosofen, en värdefull bekantskap när vi vill förstå politiken och historien. Bland annat har Platon påverkat viktiga strömningar i alla de tre abrahamitiska religionerna, bland annat kabbala, ishrak och Plotinus. Platons dialog Parmenides kan tjäna som utgångspunkt för att belysa skilda politiska filosofier. Ser vi helheten som primär eller ser vi mängden som det som bygger upp den? Det har en direkt inverkan på hur vi värderar den på individer byggda demokratin. Dugin skriver att ”precisely this rejection of the One, and acknowledgment of the Many, is the basic dogma of the contemporary… postmodernity represents a hypertrophied, extravagant version of the last hypotheses of the Parmenides, the eight in particular”. Det finns som bekant för postmodernister inget ”svenskt”, det finns bara ”individer” (om ens det). Vilket Dugin visar också är en politisk filosofi med konsekvenser. Han vänder sig inte mot att folket styr sitt öde, men skiljer här mellan två former av det, politeia och demokrati, politeia is the self-rule of the citizens of the city, relying on traditions and foundations. Democracy is the chaotic agitation of a rebellious mob. Mobben består av individer utan gemensamma traditioner (jämför Günthers distinktion mellan folk och massa, Dugin tar här inte upp den ekonomiska aspekten där folket består av självägande familjer medan massan proletariserats).
Synsättet är genomgående, folket (narod på ryska och Volk på tyska) är centralt för Dugin. Han ställer det mot liberalismens individ, marxismens klass och fascismens ras och/eller stat. Här finner han stöd inte minst hos Heidegger. Folket är en organisk verklighet, en gemenskap med historia, kultur, solidaritet och kult. Dugin knyter folket till strävan efter det autentiska och citerar Heidegger, ”will we dare once more to have gods and with them the truth of the narod?” Kult och kultur hänger samman, ”kultus og kultur har altid været meget tæt forbundne, og det er en sandhed, som vi skal til at genlære i Danmark og i den vestlige verden” för att citera den lutheranske tidehvervaren Christian Langballe.
Givande är inte minst den längre text där Dugin diskuterar noomaki, ett nyord inspirerat av den grekiska mytologins titanomaki. Det berör kampen mellan tre sätt att betrakta världen, tre Logoi. Dugin kombinerar här Nietzsche med Evola och Bachofen. Där Nietzsche beskrev det apolloniska och det dionysiska så för Dugin även in det kybeliska. Nietzsches distinktion är otillräcklig för att beskriva den moderna världen, Evolas beskrivning av det ktoniska och telluriska är en värdefull komplettering. Dugin har skrivit flera böcker om hur dessa tre sätt att uppleva världen och deras kamp löper genom historien, i Political Platonism sammanfattas synsättet. Kybele är ”den stora modern”, som en av tre Logoi representerar hon enligt Dugin titanerna, kvantitetens och materians välde. Och Kybele behärskar idag Europa enligt Dugin. Materialism, hedonism, feminism, kollektivism och liknande torde vara exempel på det, sanna européer upplever per definition dagens Europa som ett förfall, sig själva som främlingar. Kybele härskar och det indo-europeiska är demoniserat och marginaliserat. Men Dugin räknar också den moderna vetenskapen till det kybeliska, ”operating with that which, in the world, is the most chimerical, illusionary, and infernal, a collection of material bodies, atoms and particles”. Han berör också den kybeliska androgynen, eunucken, relevant i vår anti-maskulina era. Avsnittet om de tre Logoi och Noomaki, deras konflikt där just nu det kybeliska härskar, tillhör avgjort bokens mest tankeväckande och fruktbara delar. Detta oavsett om man fullt ut delar Dugins slutsatser, en och annan liberal läsare torde sannolikt värdera vissa sidor av det kybeliska mer positivt än Dugin. För Dugin måste Apollon och Dionysos återvända.
Sammantaget är det en givande bok och en bra introduktion till Dugin. Ibland fokuseras på hans politiska agenda, Dugin är som bekant pro-rysk. Delar av boken riktar sig till ryska läsare, med råd om hur de kan ha nytta av Platon och Heraklitos. Men som filosof är Dugin värdefull oavsett om man är pro- eller antirysk, libertarian, marxist eller fascist. Hans tankar kring kopplingen mellan filosofi och politik är givande och hans beskrivning av de olika hypoteserna i Parmenides återger hederligt även de postmoderna tolkningarna. Så är möjligen inte riktigt fallet i beskrivningen av Kybele, här är Dugin tydligt engagerad för de traditionella och indo-europeiska Logoi som just nu trängts undan. Men perspektivet, den historiska konflikten mellan tre sätt att se på världen, är fruktbart oavsett. Detsamma gäller Dugins ambitiösa projekt att spåra vad som gick fel i Västerlandet ända tillbaka till den filosofiska begynnelsen. Han menar att en redan från början för stark logocentrism spelat en central roll (här finns för övrigt frön till en mer positiv syn på det icke-kybeliska feminina, något Dugin själv inte utvecklar närmare). Heidegger antyder också möjligheten till en ”ny början”.
Dugin är dessutom spränglärd, något som ihop med hans ofta originella och nya tankar gör honom genuint rolig att läsa. I Political Platonism dyker allt från Dumont och Deleuze till Heidegger, Heraklitos och Husserl upp. Guenon jämförs med Marx och postmodernismen dekonstrueras vänligt men bestämt. Har man en intellektuell ådra är det både givande och roligt. Dugin är alltid Dugin, med den starka dualism, självklara ”russocentrism” och tendens till apokalyptiskt tänkande det för med sig. Men det betyder också att han alltid är en intelligent, originell, relevant och kunnig bekantskap. Political Platonism är inget undantag, läsaren torde få flera aha-upplevelser under läsningen och förmodligen ett delvis nytt perspektiv på samtiden.
Dugins bok införskaffas bland annat här: Arktos
Om skribenten: Joakim Andersen
