Karl Marx är på gott och ont en av de tänkare som påverkat den moderna eran mest. Det monumentala och bitvis svårgenomträngliga Kapitalet bleknar härvidlag i jämförelse med det kortare Kommunistiska manifestet, skrivet ihop med den realpolitiskt och pedagogiskt mer begåvade Engels. Lättfattligt men samtidigt övertygande sammanfattade där Marx och Engels sin syn på samhälle och historia, i kombination med en, för varje politisk rörelse nödvändig, bergfast tro på den egna sidans oundvikliga seger. Det är en bok som bör läsas av envar, oavsett om man vill ”lära känna fienden”, skapa en vänster för 2000-talet, dekonstruera marxismen, eller finna de användbara verktyg som texten innehåller och skilja dem från det oanvändbara. Det klasslösa samhället må vara en utopi, men den intellektuella vapenarsenal Marx och Engels använder är bitvis vida överlägsen liberalernas.
Det finns flera röda trådar i manifestet. Man kan nämna Marx gotiska sida, med ordval som ”vampyrer”, ”spöken” och ”varulvar”. Det är en sida som förklarar marxismens attraktionsförmåga. Kapitalet kan läsas som en skräckroman a la Frankenstein om man så önskar, där det döda arbetet vänder sig mot det levande. Man kan ta upp den intressanta teorin om kollektiva lärandeprocesser, hur individer med likartade intressen steg för steg lär sig att förstå sin situation, vem som är fiende och vem som är vän (här kombineras Marx med fördel med Carl Schmitt). Man kan spåra hur den unge Marx hegelianskt anstrukna tankar om alienationen gör sig påminda i manifestet. Men man kan också välja att fokusera på historiematerialismens grunder, den nationella frågan och relationen mellan Marx och den konservativa revolutionen. Vi börjar med klasskampen.
Klass mot klass
Manifestet är en pedagogisk beskrivning av Marx och Engels historiematerialism, med centrala perspektiv som dialektiken mellan produktivkrafter och produktionssätt, relationen mellan bas och överbyggnad, och klasskampen. Detta är perspektiv både högern och vänstern idag mår väl av att bekanta sig med, även om de också har betydande brister är de användbara för att förstå vårt samhälle. De då ännu ganska unga Marx och Engels menade att historien är en historia om olika produktionssätt som avlöst varandra. Feodalismen ersattes av det kapitalistiska produktionssättet, som kommer ersättas av socialismen och senare kommunismen. Det handlar inte minst om produktivkrafternas utveckling, som vid en viss punkt inte längre möjliggörs inom ett visst produktionssätt. Det heter i manifestet:
Vi har alltså sett: de produktions- och samfärdsmedel, på vilkas grundval bourgeoisin växte fram, skapades av det feodala samhället. På ett visst stadium av utvecklingen av dessa produktions- och samfärdsmedel, motsvarade de förhållanden, varunder feodalsamhället producerade och drev utbyte, den feodala organisationen av jordbruk och manufaktur, med ett ord de feodala egendomsförhållandena, icke längre de redan utvecklade produktivkrafterna. Dessa förhållanden hämmade produktionen i stället för att främja den. De förvandlades till lika många fjättrar. De måste sprängas och de sprängdes.
I längden kan inte industrialisering pågå inom ett feodalt organiserat samhälle, eller för den delen en ekonomi baserad på slaveri (kan automatisering, internet och AI rymmas inom vår nuvarande ordning frågar sig vän av ordning). Detta är en vettig teori som också introducerar det dialektiska synsättet (marxister tänker i förändring och motsättningar, inte som delar av högern i konstanter). Samtidigt överskattar den ekonomin, det har funnits samhällen som medvetet kvävt vissa ekonomiska tendenser i sin linda just för att de ansetts oförenliga med andra värden. Nordkoreas medvetna politik för att förhindra framväxten av en borgarklass är ett modernt exempel på detta. Som kuriosa kan nämnas att Marx och Engels menade att klasser i uppgående var heroiska, när de spelat ut sin roll blir de istället dekadenta. Vårt samhälle, både avseende ”eliten”, ”kulturen” och ideologierna, skulle de av sina verk och sin brevväxling att döma funnit synnerligen dekadent.
Detta för oss osökt vidare till relationen mellan bas och överbyggnad. Varken Marx eller Engels var här reduktionister i den grad vissa av deras epigoner varit, men de menade att den materiella basen i hög grad påverkar ”överbyggnaden”. ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.” Här finns en värdefull kritik av liberalismen, där den avslöjas som den härskande klassens ideologi, en ideologi som förenklat uttryckt gynnar den härskande klassens högst materiella intressen. Det heter i manifestet att:
Men tvista icke med oss genom att med edra borgerliga föreställningar om frihet, bildning, rätt o.s.v. bedöma avskaffandet av den borgerliga egendomen. Edra idéer är själva produkter av de borgerliga produktions- och egendomsförhållandena, liksom er rätt blott är er till lag upphöjda klassvilja, vars innehåll är givet i de materiella levnadsbetingelserna för er klass.
Den intresseföreställning, vari ni förvandlar edra produktions- och egendomsförhållanden från historiska, under produktionens utveckling övergående, förhållanden till eviga natur- och förnuftslagar, delar ni med alla tidigare härskande klasser, som gått under. Vad ni förstår, när det gäller den antika egendomen, vad ni förstår, när det gäller den feodala egendomen, det vågar ni inte begripa, när det gäller den borgerliga egendomen.
Samma kritik kan givetvis vändas mot den historiska marxismen, som en ”till lag upphöjd klassvilja” (hos vissa intellektuella skikt snarare än arbetarklassen, dessa skikt blev sedermera politiskt korrekta när det gynnade klassintressena bättre). Ett användbart perspektiv är det oavsett, summerat i orden ”ideologi och intresse”. Den borgerliga högern hänger ofta upp sig på ideologi, och missar de intressen som ligger bakom till synes ”tokiga påhitt”. Det finns förvisso en del politiker som är ”dumma”, men dessa är i normalfallet nyttiga idioter för andra aktörer som inte är det. Detta missar man lätt om man utgår från att alla i exempelvis Sverige har samma intressen, och att den som trampar ens egna intressen i gruset primärt är ”dum”. Samtidigt bör man vara medveten om att klassviljan inte alltid är rationell, den kan fastna i mer eller mindre självskadliga idéer.
Central är också klasskampen. Man kan redan i beskrivningen av denna notera en viktig precisering:
Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.
Det som pågår just nu, med massinvandringen och ”Europas märkliga död”, är en följd av oförmåga till ”revolutionär omgestaltning av hela samhället” och kan leda till vår gemensamma undergång. Läser man manifestet från höger kan klasskampsperspektivet vara svårsmält, målet för högern är vanligtvis klassamarbete, frihet och folkgemenskap. Den utmaning Marx och Engels kommer med rör svårigheten att uppnå detta, påståendet att kapitalet och därtill knutna skikt per definition har en anti-nationell tendens. Globaliseringen kan antyda att de var något på spåren där. Däremot är den marxska klassmodellen förenklad, och hör 1800-talet till. De skikt av ”managers” som Francis med flera beskrivit var då ännu otydliga, deras revolution kunde bara anas av Engels 1881, ”en löslig och mestadels ytlig kontroll är i själva verket den enda funktion, som ägarna av företaget behåller. Vi ser alltså att det för de kapitalistiska ägarna av dessa jätteföretag i själva verket inte återstår någon annan funktion än att varje halvår håva in sina utdelningar”. Att samma process skulle äga rum i staten förutsåg möjligen anarkisterna och reaktionärerna.
Sammantaget finner vi alltså att klasskampsperspektivet inte är oanvändbart. En form av ”klasskrig” från överklasserna ligger bakom försämringarna av vanliga människors tillvaro i Europa och Väst. Vänstern fokuserar här på nedskärningar, högern på folkutbyte och politisk korrekthet. Ofta blir högerns kritik mer träffsäker, då stora delar av vänstern idag är en underordnad part i etablissemanget. ”Vi har monopol på rebelltänkande nu” uttrycktes det av Guillaume Faye och det ligger en del i det. Oavsett vilket, bortser man från bristen på elitteori, den tunna antropologin, och omöjligheten att 1848 förutse den manageriella revolutionen eller folkutbyte som nytt vapen i klasskriget, finns det mycket av värde i den historieskrivning vi möter i manifestet.
Om skribenten: Joakim Andersen
