Liberaler betraktar gärna Trumpfenomenet som ett bevis för att vita amerikaner är rasister. Ett rimligare synsätt är att se Trumps valseger som en reaktion på att vita liberaler i USA på historiskt sett kort tid förändrat sin världsbild radikalt. Trumps valseger var snarare att se som självförsvar mot denna radikalisering. Som klimatfrågan antyder är de sociala skikt vita liberaler tillhör benägna att gå in i kollektiva tillstånd som påminner om hysteri, i betydligt högre grad än man spontant förknippar med bildad medelklass. Möjligen kan detta antyda att de egentligen inte är bildade och, som Akif Pirincci gjort gällande, heller inte medelklass annat än i artificiell mening. Oavsett vilket är mellanskiktens radikalisering ett viktigt, och oroande, samtidsfenomen vi bör bekanta oss med.
Den konservative kolumnisten John Derbyshire har i en läsvärd artikel skrivit att ”något hände” under åren 2013-2014, något som på sikt hotar leda till inbördeskrig. Han knyter an till socialpsykologen Jonathan Haidt, kanske mest känd för att ha studerat kopplingen mellan politik och psykologi. Vårt samhälle, i synnerhet de yngsta, passerade en milsten 2013-2014, gick så att säga över en gräns. Om det är sociala medier i kombination med decennier av politisk korrekthet som lett fram till detta är svårt att veta, likaså om det handlar om efterdyningarna av det för både ”högern” och ”vänstern” förvirrande Sovjets fall. Utan en yttre fiende kan man spåra ur, i egenintresse och ideologisering (globalismens två falanger). Akademiker som haft att göra med de yngsta studenterna beskriver dem enligt Derbyshire som ”annorlunda på ett skrämmande sätt”. Han skriver: Key differences are their closed-mindedness and emotional fragility. They have high levels of depression and anxiety. They don’t date much; they don’t have sex much; they don’t fall in love.
Att vanliga amerikaner skräms av dessa unga radikaler är i grunden inte underligt. Derbyshire hänvisar i sammanhanget också till en artikel av Matthew Yglesias på Vox. Yglesias är själv liberal, men han beskriver sakligt de vita liberalernas radikalisering. Han kallar det ”the Great Awokening”. Det hela har gått snabbt, han skriver att ”in the past five years, white liberals have moved so far to the left on questions of race and racism that they are now, on these issues, to the left of even the typical black voter.” Bland annat anser idag en mindre andel vita liberaler än svarta att svarta borde klara sig själva utan särskilt stöd. Vita liberaler är också betydligt mer positiva till invandring och mångfald än vad svarta och hispanics är. Radikaliseringen av dessa vita liberaler har dessutom gått snabbt, något Yglesias också illustrerar. Yglesias utgår från det amerikanska inbördeskriget som modell, och antar att efter en tids konflikt kommer liberalerna att vinna även nu. Det är tveksamt, USA är ett annat land idag än det var då, men beskrivningen av ”the Great Awokening” är användbar.
Sammantaget är ”the Great Awokening” alltså ett bra begrepp, det sätter fingret på de vita liberalernas radikalisering. Yglesias ser sociala medier som en faktor bakom det hela. Man kan också anlägga ett masspsykologiskt perspektiv a la Le Bon, och se det hela som en form av kollektiv hysteri. Den är i så fall skadlig både för de berörda själva och för de människor de lever bland, Derbyshire och Haidt misstänker att det kan gå från dagens ”kalla inbördeskrig” till öppet våld. Det masspsykologiska perspektivet bör kompletteras med ett traditionellt, djuppsykologiskt perspektiv, de vita mellanskiktens tendenser till sektbeteende antyder ett djupt existentiellt underskott, där bristen på mening och identitet får patologiska konsekvenser. Som om inte Le Bon, Evola och Klages vore nog bör även Marx, Gramsci och Francis användas för att förstå ”the Great Awokening”, det finns en tydlig klassaspekt i konflikten mellan ”GoodWhites” och ”BadWhites”. Kamp mellan klasser kläs här i ideologisk rappakaljekostym, som tal om ”rasism” när det egentligen handlar om subalterna klassers försök att försvara sin levnadsstandard och framtid.
Om klasskampen för Marx stod mellan borgare och proletärer kan man dock tillägga att den idag står mellan den manageriella elit som kontrollerar massorganisationerna i både offentlig och privat sektor på ena sidan och ”vanligt folk” på den andra. Kopplingen mellan de manageriella eliterna och de vita liberalerna är tydlig, även om de senare som resultat av indoktrinering och klassförakt ofta stödjer en politik som egentligen skadar dem själva också. Att nå dessa människor är därför lika viktigt som att utveckla ett ”klassmedvetande” hos majoriteten. En bra början är insikten att våra motståndare är inte ”anständiga” och de har inte varit ”naiva”. De är istället radikaler, som på kort tid urartat i en kollektiv hysteri som redan skadat våra samhällen och vår civilisation allvarligt.
Om skribenten: Joakim Andersen
