Vi lever i en era av sinande kreativitet och högst begriplig nostalgi. Det är mot bakgrund av detta man kan förstå populariteten för en serie som Stranger Things, där nostalgin fick fritt utlopp samtidigt som kreativiteten var starkare än i de flesta samtida kulturuttryck. I synnerhet den första säsongen var en fin skildring av barndomen, av vänskap och av det övernaturliga. En grupp unga vänner ställdes där under 1980-talet mot ett hot från en annan, näraliggande värld. Populärkulturella referenser fanns det gott om för de referensberoende men Stranger Thing innehöll också djupare och finare inslag. Karaktärerna och deras relationer var fint och trovärdigt skildrade, så även den skrämmande men intressanta andra världen som förde tankarna till europeiska beskrivningar av feernas rike.
Den andra säsongen var i jämförelse ett steg i fel riktning men fortfarande bra. Vissa politiskt korrekta inslag började visa sig, samtidigt som hanteringen av det övernaturliga hotet blev mer grafiskt och mindre mystiskt. Med den tredje säsongen har transformationen mer eller mindre fullbordats. Hotet har nu ingen koppling till Tolkiens Faerie längre, utan framställs istället som enbart fysiskt och motbjudande. Möjligen kan det vara metakulturellt intressant att det här handlar om hot i form av ett tillstånd där alla gränser bryter samman i promiskuöst, kollektivt slem. Det var inget ovanligt under 1980-talet, jämför Cronenberg och de många bodysnatcherfilmer som speglade strömningar i det kollektiva omedvetna. Cologero från Gornahoor har om filmen Invasion of the Bodysnatchers skrivit att ”the film is not depicting some possible future, but is actually describing the present state of affairs. Some unknown “they”, in reality guided by demons, are able to alter attitudes and values of millions of people. Those unable or unwilling to conform then face intense pressure to do so.” Känslan av att personligheten och individualiteten hotas att uppgå i slem kontrollerat av illvilliga krafter torde vara ännu starkare idag än under 1980-talet (det är också en iakttagelse Mohamed Omar gör i sin recension av serien).
Den tredje säsongen brottas samtidigt med problem i form av tidens obarmhärtiga gång. Utöver att karaktärerna blir äldre ägde det under 1980-talet rum en förändring av samhälle och kultur. Det tidiga decenniet var delvis en förlängning av det, på gott och ont, magiska 1970-talet. Det sena 1980-talet innehöll inslag som materialism och yuppies, det blir kulturellt mindre intressant men speglas i serien när det sätts likhetstecken mellan konsumtion och kvinnlig frigörelse. Vid sidan av detta pågick en maskulin renässans som tyvärr bara nådde halvvägs, med företrädare som Schwarzenegger, Gibson och Stallone. Denna renässans kan Stranger Things, skapad under en era vars kultur bäst beskrivs med orden afrocentriskt matriarkat, dock varken hantera eller anknyta till. Den hugade kan själv identifiera de manliga stereotyperna och deras öden, vi befinner oss en bit från Schwarzenegger. Nämnas kan att de tidigare fint skildrade relationerna och karaktärerna i den nya säsongen bitvis ersatts av slapstick. Det tidigare allvaret har också påverkats negativt, trots att karaktärerna blivit äldre är det mer infantilt.
Stranger Things tredje säsong blir alltså ett pedagogiskt exempel på hur svårt det är att göra bra kultur i vår era. Kommersiella intressen gör att populära serier som egentligen haft en början och ett slut måste få nya säsonger. Kommersiella intressen innebär också att nostalgisk eskapism bort från en tämligen dyster och ovärdig samtid säljer, samtidigt som denna samtids ideologier gör att nostalgin aldrig blir tillfredsställd. Ve den som i det afrocentriska matriarkatet faktiskt förstår forna tiders dragningskraft eller skildrar dem rättvist. Detta betyder inte att den tredje säsongen inte är bra underhållning, däremot att den kunnat bli betydligt bättre.
Om skribenten: Joakim Andersen
