Ezra Pound (1885-1972) var en av 1900-talets mest framträdande poeter, central inte minst inom modernismen. Han spelade en viktig roll genom sina insatser för att lyfta fram andra begåvade konstnärer, bland annat Joyce, Eliot och Gaudier-Brzeska. Pound bidrog också till att popularisera kinesisk och provencalsk poesi. Hemingway menade att hans främsta verk, hans Cantos, kommer leva vidare lika länge som det finns litteratur. Pounds ställningstagande för axelmakterna under Andra världskriget gör honom samtidigt kontroversiell, det bottnade bland annat i hans ekonomiska världsbild och hatet mot Usura, ockret. Som ekonomisk tänkare stod han närmare Proudhon, Gesell, Douglas, gillesocialisterna och grundlagsfäderna än Marx, tydligt ”småborgerlig” enligt Manifestets kategorier. För Pound var ekonomisk allmänbildning intimt knutet till demokratins överlevnad, ”no people ignorant of the nature of money can now maintain its rights, let alone attaining or holding to sovereignty.” Samtidigt var Pound och Marx mer besläktade än man spontant kan tro, Pound röjde en liknande tro på ekonomin som den ”bas” man måste känna för att förstå historien. Men utan den marxska tendensen till determinism, liksom för den delen marxismens fokus på produktivkrafterna. Pounds tankar om usura för också tydligt tankarna till Rothbards svågerkapitalism och Delandas ”antimarknad”, ett samhälle som ”går full usura” gör så under inflytande både av ekonomiska och politiska intressen.
En mindre omtalad aspekt är Pound som kulturkritiker. Här kompletterar han genom sin poetiska känslighet med fördel Marx och Rothbard. Likaså kompletterar han kulturkritiker ointresserade av ekonomi, för Pound fanns ett intimt samband mellan usura och kulturens förfall. Om Steding intresserade sig för relationen mellan högpolitik och högkultur så var det förhållandet mellan ekonomi och kultur som stod i fokus för Pound. Det är en av de röda trådar som löper genom verket Guide to Kulchur, primärt avsedd för läsare utan högre utbildning men givande för alla. Pounds ansats påminner såtillvida en del om Strindbergs lilla katekes för underklassen. Pound har där författat den bok han själv gärna haft tillgång till som ung, en bok med råd och rekommendationer. Där finns tips för den som vill resa genom Europa, där finns de författare Pound ansåg särskilt värdefulla, et cetera. I likhet med i guider som ABC of Reading är det en prestigelös och välvillig Pound läsaren möter, en Pound som hoppar mellan ämnen och delar med sig av sina slutsatser och erfarenheter.
Guiden genomsyras av hans respekt för Konfucius, ”mäster Kung”. En intressant tanke hos Pound är att kultur är det som finns kvar när man glömt vad man läst, alltså snarare grundläggande insikter och sätt att tänka än detaljkunskaper. Här stod han mäster Kung nära, djupa insikter vunna genom många erfarenheter framstår ofta som enkla. Han menade att Västerlandet i hög grad saknat Kungs perspektiv och ansats, Kungs verk är ”filled with a a sense of responsibility”, tänkare som Kung ”think for the whole social order”. Den ressentimentfulle eller ambitiöse individualisten lyser där med sin frånvaro. Pound beundrade de kinesiska ideogrammen. Han betonade vikten av enkelhet, av en klar och korrekt terminologi. Man kan här jämföra med politisk korrekthet och postmodernism, en snårig och inkorrekt terminologi istället för enkelhet. Under epoker som dominerats av usura hade kulturen drabbats av ”fattening in all art forms”, inklusive arkitektur och matlagning. Pound menade rentav att man kan se detta historiskt, ”finer and future critics of art will be able to tell from the quality of a painting the degree of tolerance of usury extant in the age and milieu that produced it”. Pounds kulchurkritik inkluderade både mat, musik och litteratur, den hade också en numismatisk aspekt såtillvida att han konstaterade att med usuras välde blir själva mynten fulare. ”The degeneracy of the very coin as an object to look at, sets in early in Europe. Greek money is still ornamental. The medal emerges again with Pisanello and co.” För att sedan försvinna helt med det kontantlösa samhället.
Usurokraterna saknar själva smak, det ligger dessutom i deras intresse att hålla folket okunnigt och smaklöst. Kulturen blir därför banal och vulgär under usura. Pound skrev: ”Discrimination by the senses is dangerous to avarice. It is dangerous because any perception or any high development of the perceptive faculties may lead to knowledge. The money-changer only thrives on ignorance. He thrives on all sorts of insensitivity and non-perception. An instant sense of proportion imperils financiers. You can, by contrast, always get financial backing for debauchery.” Samtidigt invaderas kulturen av kommersiella intressen och rör sig först mot den lägsta gemensamma nämnaren och därefter mot apstadiet, ”there is the theory of wooing the audience. There is a vast blither and abysm of unconsciousness. There is a vast crooners’ commerce, replete and complete with press agents, trainers etc.” Mot detta ställde Pound en inställning till konsten som betydelsefull. Om musiken skrev han exempelvis att ”the function of music is to present an example of order, or a less muddied congeries and proportion than we have yet about us in daily life. Hence the emphasis in Pythagoras and Confucius.” Den hugade kan lyssna på Cardi B eller Sia och fundera på vad Konfucius eller Pound skulle sagt om vårt samhälle utifrån de artister som säljer bäst. Men vårt samhälle är ett samhälle där både politiker och kulturkritiker är köpta, ”hirelings” enligt Pound, och därför får det passera som något normalt. ”Det är ju bara musik ju”.
Intressanta är de stycken där Pound beskrev civilisation och hur en civiliserad människa fungerar (”a civilized man is one who will give a serious answer to a serious question”). Han vände sig bland annat mot tortyr och reklam, ”what jultimately counts is the level of civilization. No decent man tortures prisoners. No clean man wd. tolerate the advertising atrocities between here and Genova. No man free of mental lice wd. tolerate the bank racket or the taxing system.” Samtidigt gav han konkreta råd, i stil med att ”every man who wants to set his ideas in order ought to be soused for a week at least in one part of medieval scholasticism” och ”I think one should hear the total of Mozart’s violin sonatas once yearly”.
Sammantaget är Guide to Kulchur en givande bok. Pound delar med sig av flera intressanta rekommendationer, Aristoteles får sina fiskar nästan lika varma som judendom, protestantism och viktorianism samtidigt som Pound gör bra reklam för ”mäster Kung”. Pounds förmåga att leverera träffsäkra, kärnfulla och synnerligen nedlåtande beskrivningar av fenomen han ogillade är också inspirerande. Om modern liberalism som vill sprida ”mänskliga rättigheter” medelst bombmattor skrev han exempelvis att ”the poison of Manchester has so cursed the world that half the anglo-saxons of our time spend their lives in some such imbecility, trying to decide on the form of govt, for all other races, while themselves being eaten to death by human lice”. Man får läsa Pound lika kritiskt som andra tänkare, men meningar som ”the gross pig-like materialism fostered during the Victorian deadness has so deromanticized the Occident that even the “column of infamy” has gone out of fashion” och ”a few “financiers” unjailed are enough in a few generations to pervert the whole press of a nation and to discolour its education” är litterärt guld.
Flera av Pounds guider finns tillgängliga på internet, bland annat Guide to Kulchur och ABC of Reading. De läses med fördel ihop med Canto XLV, där Pound tog upp hur usuras herravälde påverkar allt från ekonomin och konsten till familjen och tron. ”With usura hath no man a house of good stone… with usura hath no man a painted paradise on his church wall.”
Om skribenten: Joakim Andersen
