De senaste åren har tatueringar gått från att vara något som associerades med specifika sociala grupper som kriminella och sjömän till att ha gjort en klassresa. Kroppskonst av olika slag är idag utbrett och förknippas normalt inte längre med något stigma. Man kan se detta på olika sätt, med Theodor Dalrymple kan man hävda att underklassens kultur och normer koloniserar hela samhället. Man kan också anlägga ett interetniskt eller girardskt perspektiv, och följa hur tatuerandet av svenskarna i hög grad åtföljer mångkulturens utbredning. I så fall kan det handla om strävan efter differentiering, möjligen även efter en mindre harmlös framtoning (jämför skäggens återkomst). Man kan även se det hela som en potentiell återgång till mer arkaiska ideal, där Svensson så att säga går bortom svensson. Detta är inte första gången svenskarna är ett i hög grad tatuerat folk.
Med utgångspunkt i de ovan nämnda perspektiven kan man göra en mindre svepande analys av de tatuerade svenskarna. Man kan identifiera en aspekt av konsumism, inte sällan i kombination med höga tidspreferenser. I praktiken rör det sig ofta om samma inställning som ligger till grund för konsumtionssamhället i gemen, och därför ser vi dessa tribaler och stjärnor som närmast massproducerade och utan innebörd vare sig på ett personligt eller symboliskt plan sprider sig över havet av likriktat kött. Bristen på fantasi och personlighet är här fascinerande, och den koppling till religion och myt som ofta fanns historiskt lyser helt med sin frånvaro. Lyckligtvis är detta inte den enda aspekten, man kan också se genuina uttryck för konsthantverk, kvalitet och symbolik. Dessa inslag har dessutom växt sig starkare under åren, samtidigt som referenser till populär- och barnkultur blivit tydligare. För många är detta den mytvärld de känner till. Inte sällan approprieras också symboler från mer exotiska kultursfärer, något som hänger samman med att vikingar och runor kommit att associeras med demoniserad politik och lika demoniserad underklass. Diskussionen om kulturell appropriering genomsyras idag av anti-vit rasism, men det är oavsett vilket sorgligt om man väljer en annan kulturs symbolspråk för att man inte känner sin egen. Om man känner båda och medvetet väljer den ena eller den andra är det en något annan sak.
För den europeiska kroppskonsten har urgamla anor. Den mer än 5000 år gamla ismumie som hittades i Alperna för några år sedan hade exempelvis en form av tatueringar. Troligtvis hade dessa dock en terapeutisk och medicinsk funktion. Skyterna brände sig själva, en tidig form av branding, för att härda sig (hos senare indo-européer tycks detta mest ha varit något man utsatte brottslingar för). Man har även hittat välbevarade mumier av detta indo-europeiska folk, där man fortfarande kunnat urskilja deras tatueringar. Neoskyter och andra kan där finna inspiration, ett exempel nedan.
Även våra förfäder tycks ha varit flitiga utövare av kroppskonst, och den arabiske resenären Ibn Fadlan berättade på 1000-talet om rusvikingarna följande: Every man is tattooed from finger nails to neck with dark green (or green or blue-black) trees, figures, etc. Vad jag vet har man inga bevarade motiv, men av Fadlans beskrivning och av likheten mellan skytisk konst och skytiska tatueringar att döma så kan man nog anta att motiven påminde starkt om vanlig germansk konst. Sådan konst finns tillgänglig bland annat på internet. För den som av olika skäl vill undvika nationalromantiska motiv på sina armar och ben går det att med inspiration i våra förfäders verk skapa konst med inslag både av tradition och innovation. Fadlans beskrivning, inte minst färgerna och omfattningen av motiven, för dessutom tankarna till många samtida armar.
Sammantaget finner vi alltså att för den hugade är det möjligt att finna inspiration i indo-europeisk, skytisk och germansk kroppskonst och estetik, och ge den eventuella tatueringen en extra dimension och koppling till anor och förfäder. Detta oavsett vilken sida av nålen man befinner sig på.
Om skribenten: Joakim Andersen
