Många är de som under barndomen läst Skriet från vildmarken och Varghunden, och sedan burit dem med sig genom livet. Jack Londons förmåga att skildra naturen, vargen och kampen för tillvaron är svåröverträffad. Han skrev även klassiker som socialdarwinistiska Varg-Larsen, marxistiskt inspirerade men samtidigt djupt londonska dystopin Järnhälen och pleistocena berättelsen Före Adam. Det fanns hos London teman som idag ses som oförenliga. Han kunde beskriva kampen för tillvaron utifrån nietzscheanska och socialdarwinistiska perspektiv, inte utan inslag av ras. Men han kunde också föra in klasskamp i ekvationen, och göra svartfoten till ett centralt begrepp i sin samhällskritik. London var också en tidig djurrättsaktivist. Likt vår svenske Hermelin var han på många sätt en ”var-ulf”, en man med flera tendenser.
En mindre känd novell i sammanhanget är The Red One från 1916, samma år som London gick bort. Den låter ana flera möjliga utvecklingsvägar, vägar som aldrig blev verklighet på grund av hans död. The Red One följer en europeisk man, den fjärilssamlande vetenskapsmannen Bassett, som hamnar på en av Solomonöarna. Han går i land med en kamrat, men efter att ha hört ett märkligt ljud förirrar han sig in i djungeln. Bassetts färd in i djungeln, jagad av kannibaler och ansatt av moskiter och feber, för på många sätt tankarna till Conrads Mörkrets hjärta. Vetenskapsmannen Bassett förlorar snabbt fernissan av civilisation och moral, men besattheten av att få veta blir snarare starkare i djungeln. Bassett är ”a scientist first, a humanist afterward”, som London uttrycker det. För att ta reda på vad det egentligen är för ljud han hör från öns inre, lovecraftianskt beskrivet som ”the mighty cry of some Titan of the Elder World vexed with misery or Wrath”, är han beredd att umgås med huvudjägare och både kurtisera och lägra en motbjudande infödingskvinna för information. Londons tendens att återkommande betona infödingarnas ”aplika” yttre torde frustrera många samtida läsare. Beskrivningen av Bassetts manipulation av stackars Balatta kan också framstå som något sexistisk, ”eternal female she was, capable of any treason for the sake of love.”
Bassetts feberdelirium, den direkt ondskefulla djungeln och dess invånare smälter i handlingen samman, London skriver ”but seared deepest of all in Bassett’s brain, was the dank and noisome jungle. It actually stank with evil, and it was always twilight. Rarely did a shaft of sunlight penetrate its matted roof a hundred feet overhead. And beneath that roof was an aerial ooze of vegetation, a monstrous, parasitic dripping of decadent life-forms that rooted in death and lived on death.” Bassett jämför sig själv med Childe Roland och dennes jakt på det mörka tornet, men är samtidigt medveten om kontrasten. Han går inte opåverkad förbi mötet med den ruttnande djungeln och dess spöklika invånare, febern och djungeln fräter också sönder Bassetts egen styrka och moral. På så vis är Londons hantering av Conrads tema, det ”mörkrets hjärta” som är både geografiskt och själsligt, på samma gång mer implicit och mer explicit. Explicit såtillvida att Bassets moral ruttnar i djungeln och han med njutning ser tillbaka på hur han dödat och skadat de huvudjägande bushmännen, implicit genom beskrivningen av hans, och i förlängningen den moderna världens, vetenskap som en form av amoralisk och dödlig vilja till makt. Londons tagning är inte lika filosofisk som Conrads, men den är givande och omisskännligt londonsk.
Nämnas kan också att förutom kombinationen av ett bitvis lovecraftianskt språk och den klassiska, vitalistiska hanteringen av kampen för tillvaron innehåller The Red One lovande science fictionteman. För mycket kan inte sägas om dessa utan att förstöra upplevelsen, annat än att von Däniken här möter Joseph Conrad. För vänner av London är det en liten pärla.
Om skribenten: Joakim Andersen
