Häromdagen publicerade Aftonbladet en debattartikel av Michael Pålsson. Pålsson ställde där ”monokultur” mot ”mångkultur”, en falsk dikotomi som avslöjar en grundläggande provinsiell ankdammsmentalitet. För Pålsson är saker och ting antingen ”svenska” eller ”mångkultur”. När han sedan räknar upp exempel på sådant vi svenskar anammat från andra kulturer slås man dock av att det främst handlar om europeiska influenser. För en hjälpligt bildad människa är detta inte förvånansvärt, vårt folk och vår kultur ingår i en europeisk gemenskap och civilisation. Den rimliga dikotomin är därför Europa><icke-Europa, snarare än Sverige><resten.
Pålssons bristfälliga perspektiv avslöjas även när han menar att om ”alla människor… får leva som han eller hon vill, så länge vederbörande inte inskränker någon annans frihet” så har man mångkultur (snarare än liberalism). Om alla får äta vad de vill och lyssna på den musik de vill, så är det mångkultur. Att kulturer har djupare dimensioner, som synen på familjen, på manligt och kvinnligt, på ekonomi, på metafysik, på livet och på döden, är inget liberaler av Pålssons skrot och korn ens reflekterar över. Det handlar för dem bara om ytliga företeelser i stil med pizza och kebab. En sådan ytlig inställning omöjliggör för övrigt att man inspireras av det som faktiskt kan vara positivt i andra kulturer, utöver mat och musik. Är det exempelvis möjligt att, som Guy Debord påstod, ”romerna fortfarande älskar sina barn” medan många västerländska samhällen blivit funktionellt infertila och barnfientliga? Finns det något i ”naturfolkens” relation till naturen som kan påminna oss om hur våra förfäder såg på det liv som inte är mänskligt? Är islamisk eller indisk kritik av konsumtionssamhället värdelös per se? Et cetera. Sådana frågor kan Pålsson och hans ytliga likar inte ens föreställa sig.
Pålsson ger kort sagt uttryck för en provinsiell och ytlig förståelse av begreppet mångkultur, en förståelse som inte ens bemöter mångkulturens vanligtvis något mindre ytliga kritiker. Men den sätter fingret på intressanta aspekter av den i Sverige dominerande ideologin, inte minst kopplingen mellan invandring och konsumtionssamhälle, mellan immigrationism och materialism. Det är ingen slump att invandrings- och mångkultursförespråkare som Pålsson och Schyffert använder just mat som argument för fortsatt massinvandring, de är goda representanter för Europas kanske mest andefattiga elit. Under decennier har projektet att göra svenskarna till ett folk utan kultur, bildning och historia fortgått. En effekt av det är att vår elit är sällsynt obildad. Istället för att samtala om böcker, kultur eller filosofi med varandra så samtalar de om snabbmatens och massturismens fröjder. Att världsvant kunna jämföra alla lokala pizzerior är här verkligt kulturellt kapital.
Överhuvudtaget finns det något vagt osunt i svenskens förhållande till pizza och kebab. Det vore frestande att här mana till ”revolt mot den moderna pizzan”, men pizzan ifråga är idag oftare postmodern. Det mesta med den är falskt och tillrättalagt. Receptet är standardiserat, pizzabagaren låtsas både ha uppehållstillstånd och betala skatt, och kopplingarna till hemstaden och till Italien är chimärer. Det finns i just Italien ultras som av lokalpatriotiska skäl aldrig ätit falafel, eftersom falafel inte har någon koppling till hemstadens historia eller väsen. Ett sådant synsätt är i Sverige oftast främmande, här ska man bara ha vad Faló i ett nummer av Uti vår hage, fritt ur minnet, benämner som ”en liten slemmig med hejsan-hoppsan”. Det finns undantag, lokalt förankrade pizzerior även i vårt land, men de tycks bli färre och färre i kölvattnet efter 2015. Restauranger som erbjuder svensk eller rentav lokal mat är än mer ovanliga och trängs ut av snabbmat av olika slag. Vad gäller snabbmatsställen för inställningen istället tankarna till Pokemon, ”måste testa alla”.
Den matmaterialism Pålsson, Schyffert och stora delar av det svenska samhället uttrycker bekräftar att ”det personliga är politiskt”. Vad vi äter och vad vi har för kläder är inte irrelevant, det har betydelse. Vi kan ansluta oss till en rotlös, standardiserad och mer eller mindre osund snabbmatskultur. Vi kan också välja vår mat med utgångspunkt i kvalitet, hembygd, ekologi och tradition. Vi hamnar då nära den så kallade Slow Food-rörelsen som i sitt manifest från 1989 förespråkade att ”to escape the tediousness of ”fast-food”, let us rediscover the rich varieties and aromas of local cuisines.” Intresset för bland annat paret Mandelmanns självhushållning antyder att det finns grogrund för sådana tankar även i vårt land. Oavsett om man likt de romerska ultras vägrar all främmande mat eller inte är det alltså värt att reflektera över vad man egentligen stoppar i sig och vad det har för konsekvenser.
Om skribenten: Joakim Andersen
