Den amerikanska författaren Bret Easton Ellis, född 1964, är mest känd som mannen bakom romanen American Psycho. I en del läsares ögon var den misogyn och sadistisk, egentligen var den en inkännande beskrivning av ett samhälle besatt av yta och framgång men utan djup och identitet. Så inkännande att många läsare fascinerades av huvudpersonen Patrick Bateman, som själv beskrev sig med orden ”mitt jag är fabricerat, en illusion. Jag är en osammanhängande mänsklig varelse.” Ellis har en välutvecklad fingertoppskänsla för att beskriva tidsandan. Den kommer till god användning i hans senaste bok, White.
White är ingen roman utan består av Ellis reflektioner kring sin uppväxt, kring kulturen och vår samtid. Den har självbiografiska aspekter men genom Ellis starka intresse för generationsteori och synen på populärkultur som något meningsfullt så kan mer generella slutsatser dras även av dessa stycken. Det personliga är så att säga historiskt. Ellis minns och saknar den tid då en film, en bok eller en skiva var något verkligt meningsfullt, något man kunde vänta på. Hans prosa är som vanligt njutbar, på samma gång estetisk och kärnfull med en typisk distans. Stycken som ”the desire to write prose had kept pulsating faintly within me for years but not within what I now saw as the fake enclave of the novel” är ypperliga exempel på det.
Ellis beskriver uppväxten som en liten medlem av generation X, i en värld som idag framstår som otänkbar. De vuxna var ofta upptagna med sitt och lämnade barnen att gå på bio själva, ströva runt i storstaden eller se på skräckfilm, ”the world wasn’t about kids yet”. Just skräckfilmerna förmedlade en konstruktiv världsbild enligt Ellis, en realistisk sådan där dåliga saker kan hända utan egentlig anledning. Han beskriver också hur gaykulturens estetik och maskulinitetsideal under hans uppväxt började påverka populärkulturen genom filmer som American Gigolo. Det är i sina reflektioner av den filmen Ellis börjar brottas med fenomen som politisk korrekthet. Han har träffat många skådespelare under åren och noterat att de är beroende av att vara omtyckta för att kunna livnära sig. Tidigare var detta något som skilde oss andra från dem, men genom sociala medier är vi idag alla skådisar. Ellis kopplar inte detta specifikt till ”vänstern”, även om ”vänstern” uppenbarligen gynnats av utvecklingen. Istället fokuserar han på det han kallar ”corporate culture”, storföretagens kultur och regler. När youtube nu raderat och avmonetiserat mängder av youtubers som inte är vänster så är det ett bra exempel på vad Ellis åsyftar, ” a kind of totalitarianism that actually abhors free speech and punishes people for revealing their true selves”. Inga kontroverser, ingen ärlighet. Ellis är gay, och beskriver hur politisering, viktimologi och tillrättalagd anpassning också i form av ”gay corporate culture” invaderat gayvärlden. Här talar han bland annat om hur den verkliga mångfalden av gayindivider reducerats till den harmlösa men ointressanta stereotypen ”the Gay Man as Magical Elf”. För gaymän som inte känner sig hemma i RFSL och Pride kan dessa stycken sannolikt vara givande.
Som kulturkritiker vänder sig Ellis mot att vårt samhälle genom ”corporate culture” blir allt mindre äkta. Det negativa och det individuella marginaliseras och förträngs, inte bara från facebookstatusarna. Skämten försämras exempelvis som följd av politiskt korrekt ängslighet, Ellis saknar det samhälle där även stötande skämt var möjliga. Universiteten har samtidigt invaderats av fenomen som ”safe spaces” och ”trigger warnings”. Ellis kopplar delvis detta till millennialgenerationen, som han kallar generation wuss och beskriver med ord som ”anxiety and neediness”. Det är en många gånger känslig generation även om Ellis är medveten om de många undantagen. Han har levt med en gen wuss i flera år, och i beskrivningen av hur denne hanterade att Trump vann presidentvalet blir det både underhållande och tragiskt. I likhet med många amerikanska liberaler vägrade Ellis partner nämligen acceptera att hans sida förlorat och gav sig istället hän åt konspirationsteorier (”ryssarna” och så vidare). Samtidigt blev den personliga hygienen och humöret lidande och som läsare är det svårt att förstå varför relationen överlevde. Ellis är själv inte Trumpsympatisör men han är hjärtligt trött på oförmågan att ta ett nederlag och medveten om det på samma gång patologiska och barnsliga i det hela. ”The desire to remain a child” ser han som en stark faktor bakom hysterin. Ellis tar också upp klassaspekten i det hela. I ett privat samtal säger bland annat en förmögen vän att ”I don’t want any goddamn know-nothing rural hicks deciding who the president should be” och ”I am a proud liberal coastal elite and I think we should pick the president because we know better”. Det klassförakt vi ibland stöter på i offentligheten är sannolikt bara toppen på ett isberg av förakt och hat. Ellis berör också hatet mot vita, ett hat som tycks avsett att få honom och andra vita män som tidigare inte brytt sig nämnvärt om sin hudfärg att börja identifiera sig som vita.
Ellis tar alltså upp flera exempel på hur ”vänstern” i USA fastnat i ett patologiskt beteende, hur de reagerar på allt från skämt till ärlighet. För många läsare torde de styckena innehålla ganska få nyheter, vi vet redan att de är hysteriska. Den stora behållningen med boken, vid sidan av Ellis minnen och språk, är istället beskrivningen av hur ett minskande antal storföretag monterar ner vår frihet och konstruerar ett oäkta och oärligt samhälle. Det är en träffsäker modell som kan tilltala en hel del människor. White rekommenderas alltså i synnerhet för den som är intresserad av kultur och/eller generation X delade minnen, vänner av Easton Ellis rekommenderas också boken.
Om skribenten: Joakim Andersen
