En central aspekt av 1970-talets nya vänster var kritiken av populärkulturen och konsumtionssamhället. Det kunde ibland ta sig märkliga uttryck, men ansatsen var i grunden värdefull oavsett om vi talar om texter som Lost in the Supermarket av The Clash eller djuplodande texter av Guy Debord om hur varuskådespelet koloniserar allt. I jämförelse med 1970-talet är situationen idag den omvända, ”vänstern” utgår snarare från populärkulturen än från verkligheten när åsikter ska bildas.
En fortsatt värdefull kritiker av populärkulturen är Theodor Adorno, en av Frankfurtskolans centralgestalter. Adorno var inte oproblematisk, men beskrivningen av hur kultursfären degenererat till en kulturindustri är träffsäker och ett bra exempel på Adornos kulturkonservativa sida snarare än hans destruktiva. Adorno refereras fortfarande flitigt i uppsatser och böcker i akademin, ett undantag är hans texter om jazz som undviks. Det antyder att kritik av afro-amerikanska kulturuttryck är beyond the pale även för vänstern idag, vilket ännu inte var fallet under Adornos dagar. Men Adornos jazzkritik är givande i sin egen rätt, inte minst då den kan uppdateras för att förstå mycket av populärmusiken. Även vänner av jazz kan ha utbyte av delar av Adornos resonemang.
Adornos definition av jazz utgår från funktionen, ”it maintains an inexorably rigid stereotypology and at the same time does everything it can to let that stereotypology be forgotten by means of individualizing elements, which are again themselves ultimately determined by the stereotypology”. Spelet mellan det rigida och det överdrivna är centralt här, i rytmen. Givet att Adornos jazzkritik numera leder till associationer om otillåten ”rasism” hos hans epigoner är det värt att nämna att han i grunden inte såg jazzen som specifikt ”svart” musik, ”the extent to which jazz has anything at all to do with genuine black music is highly questionable”. Han diskuterade synen på jazz som en ”vital” musik för det dekadenta Europa men kom fram till att denna syn är ”ren ideologi”. Det finns inget vitalt i det kulturindustrin lyfter fram, ”society has drawn its vital music – provided that it has not been made to order from the very beginning – not from the wild, but from the domesticated body in bondage.” Standardiserade rytmer och standardiserade utbrott befriar inte gamla, förträngda instinkter utan snarare ”nya, förträngda och stympade instinkter”. Detta hänger samman med Adornos beskrivning av jazzen som nära befryndad med fascismen, även om han också beskrev hur Tredje riket av ideologiska skäl förde ett dödsdömt krig mot saxofonen. Styckena om jazz, marschmusik och fascism är historiskt passerade men kan samtidigt användas som utgångspunkt för att förstå modern musiks många gånger konformistiska tendens.
Jazzen var för Adorno en vara, detsamma gäller idag den mesta musik som produceras. Han betonade att kulturindustrin skapar hits, det är inte en spontan process. Adorno utbriste om kulturindustrin att ”its overpowering propaganda apparatus hammers the hits into the masses for as long a period as it sees fit”, han tillade sedan att det ofta är den sämsta jazzen som väljs ut att bli hits. Jazzen fyllde en ideologisk funktion för borgerligheten menade Adorno. Borgarklassen ville vid denna tid unna sig själva ”the privilege of taking pleasure in its own alienation”, och jazzen var svaret på detta genom sin förmåga att mystifiera och låta det standardiserade framstå som ”natur” och ”vitalt”. Den här tendensen är stark även idag, blodfattiga skrivbordsslavar söker ofta ”äkta” och ”vital” kultur i ”orten” eller Tredje världen (medierad, utvald och producerad av kulturindustrin). Skillnaden är att på Adornos tid var de borgare, idag har samhället genomgått en managerial revolution för att citera Samuel Francis.
Riktigt spännande, och bitvis kanske ofrivilligt roligt, blir det när Adorno försöker identifiera jazzens innersta sanning, dess ”dream thought”. Om jazzens funktion för borgarklassen är att erbjuda alienation förklädd till primitivitet och spontan frihet, så betyder det att lyssnaren eller dansaren på fritiden underkastar sig rytmen på samma vis som han eller hon under arbetsdagen underkastar sig kollektivet. Adorno hävdar därför att ”the decisive intervention of jazz lies in the fact that this subject of weakness takes pleasure precisely in its own weakness; almost as if it should be rewarded for this, for adapting itself into the collective that made it so weak.” Här kan han ha en poäng, därefter tar han dock steget längre och kopplar jazzen till kastrering. ”The ”sex appeal” of jazz is a command: obey, and then you will be allowed to take part. And the dream thought, as contradictory as reality, in which it is dreamt: I will only be potent once I have allowed myself to be castrated.” Adorno hamnar här nära verkligt reaktionära analyser och beskriver den moderna världens innersta symbol som kastrering (jämför BAP).
Adorno hade ett janusansikte, ibland Mitteleuropeisk kulturkonservativ och ibland samhällsomstörtande, bitvis ohederlig, radikal. Man märker många spännande ansatser även i en kort text som On Jazz. Bland annat förklarar Adorno varför kulturindustrin inte kan, eller vill, skapa något genuint nytt. Det är något vi idag märker tydligt, denna kreativa oförmåga innefattar numera även filmindustrin. Adorno skisserar också en ”dansens filosofi”, där han beskriver hur jazzen ”avförtrollat dansen” och hur borgarens gång sedan den förlorat all magi kan, ”by the command of rhythm ”, förvandlas till en marsch. Det verkligt insiktsfulla hos Adorno, som avförtrollandet av dansen, begränsas ofta till bisatser medan fascismen ältas till leda och hela musikgenrer behandlas tämligen kategoriskt. Men det förhindrar inte att bisatserna kan vara fruktbara, musik och dans är inte betydelselös marginalia.
Vi läser Adornos text här: On Jazz
Om skribenten: Joakim Andersen
