Musikern Steve Von Till har beskrivit psykedelisk rock och krautrock som exempel på hur den europeiska folkmusiken fortsatt utvecklas under 1900-talet. Hans resonemang kan tillämpas mer generellt på rock och metal, något alla anat som besökt en metalspelning. Detta är folkmusik för européer, få musikgenrer har så många företrädare som utmanat eller tangerat det politiskt korrekta reglementets gränser. Musikaliskt är de olika genrerna ofta intressanta, med thumotiska, gotiska och melodiska inslag. Detsamma gäller texterna, där mytiska inslag är vanliga. I en era där musiken reducerats till muzak och led i passivisering och kulturell kolonialisering sticker metal ofta ut positivt.

Ett exempel på detta är svenska Nova Arminius, Nils Degerlunds projekt. Bandets första singel var Times of Sacrifice, en medryckande och episk sång som förde tankarna inte minst till Helloween. För ett par två år sedan släpptes sedan albumet Preserve to Survive. Det var en stark debut, med melodier som fastnade och texter som var tidlösa och meningsfulla utan att bli tendentiösa. Nova Arminius har nu släppt sex nya låtar. Det jag tyckte om med Preserve to Survive finns kvar, melodierna och texterna. Samtidigt märker man en utveckling. Släktskapet med Sabaton är nu ännu tydligare och ett ”svängigare” sound börjar dessutom göra sig påmint.

Det börjar akutiskt och med en stark underton av sorg, i korta The Battle is lost, but the war will be won. ”I Watch as the World falls apart” är ord som kan passa både i det ansatta Gondor och i dagens Aftonland. Redan mot slutet gör de thumotiska gitarrerna sig dock påminda, och körsången låter ana att inget är förlorat. Därefter följer intensiva Guardians of the Realm, där rikets väktare kallas till strid. Två lyckade synteser av text och musik följer sedan, inblickar i dystopins och atomiseringens hjärta. The Sinners Paradise är en resa in i hedonismen och inversionen, ”beggars and thieves wear the kingdoms crown”. Musikaliskt har den kommit att bli min favorit. Alone in the Crowd fångar istället atomiseringen och kampen mellan uppgivenhet och integritet. Även den är en favorit. Därefter följer en medryckande och thumotisk pärla, For victory, där den galopperande ljudbilden målar upp visioner av framstormande hussarer, ”rising from the ruins”. Den uppdämda energi de fem första låtarna byggt upp kulminerar sedan i episka Time to turn the Tide, en värdig avslutning på skeendet.

Sammantaget är det en bra uppföljare till Preserve to Survive. Det är låtar som fastnar och växer över tid, samtidigt som texterna har djup och ett i grunden positivt budskap. Riket är ansatt men inget är förlorat. Time to turn the Tide rekommenderas varmt.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.