Svensken spenderar i genomsnitt 359 minuter på mediekonsumtion varje dag, av dessa 50 minuter på sociala medier och 187 minuter på traditionella medier som TV och tidningar. TV-tittandet minskar numera i alla åldersgrupper, men den genomsnittlige svensken ägnar fortfarande 140 minuter åt vanlig TV om dagen. Skillnaderna är stora mellan olika åldersgrupper, de mellan 15 och 24 år lägger bara 40 minuter på TV medan de över 60 år tillbringar 255 minuter framför en sådan apparat. Istället växer tiden människor spenderar på Youtube och Netflix (vilket förklarar varför makthavarna vill kontrollera dessa medier).
Att TV-tittandet minskar är positivt. Det fanns en gång en vänster som var kritisk mot konsumtionssamhället och mot ”dumburken”, idag har den ersatts av en ”vänster” som oironiskt refererar till TV-serier. Den gamla vänstern ägnade sig åt sådant som alternativt julfirande, Lost in the Supermarket av The Clash ger en bra inblick i hur den såg på konsumismen. En annan inblick erbjuder Jerry Mander i klassiska Four Arguments for the Elimination of Television från 1977. Mander, född 1936, är en judisk-amerikansk klassresenär. Han arbetade inom PR och reklam, men kom också att dras in i 1968-rörelsen och ställa sina kunskaper till förfogande för bland annat indianer, svarta och miljöaktivister. Samtidigt började han misstänka att något var allvarligt fel i samhället, något som gjorde människor endimensionella och oförmögna att förstå vad som pågick. Han var själv drabbad av det, under en vacker naturupplevelse slogs han av att han inte kände någonting. ”The experience stopped at my eyes”. Det instängda livet i den moderna världen, med dess motorvägar, kontor och förorter påminde honom om människors endimensionella och instängda mentala liv. Mander kom alltså att uttrycka den djupare aspekten av 1968, den kulturkritiska och djupekologiska. Den genomsyrar hans kompromisslösa bredsida mot TV och gör boken både tidlös och givande även för reaktionärer. På senare år har han utvecklats i djupekologisk och anti-globalistisk riktning, Mander har bland annat samarbetat med Edward Goldsmith.
Fyra skäl att eliminera TV
The indian who learns television is an indian no longer.
– Jerry Mander
Mander identifierar fyra tungt vägande argument mot TV som fenomen. Han är influerad av McLuhans insikt att ”mediet är budskapet” och menar att teknologi aldrig är neutral. I fallet TV är de negativa effekterna så övervägande att reform är ett omöjligt projekt. För det första innebär TV att erfarenhet medieras, förmedlas. Detta är ett problem i det moderna samhället som sådant, ”most americans spend their lives within environments created by human beings”. Vi lever i onaturliga miljöer, i storstäder, kontor och liknande. Dessa miljöer saknar naturens variation av intryck. Det förvärras av TV, där vi utsätts för det Mander kallar ”expropriation of knowledge”. Vår egen kunskap ersätts av sådant vi får veta genom TV, indirekt kunskap. Man kan jämföra med livet i det gamla bondesamhället, det skulle vara svårt att få en bonde att ta ”genusvetenskap” på allvar. I det moderna TV-samhället slutar människor lita på sina egna intryck (jämför Steve Sailers ”political correctness is a war on noticing”). Mander hamnar här snubblande nära högertänkare som Evola, Heidegger och Klages. Han menar att många naturfolk har sätt att uppleva världen vi idag förlorat. De är exempelvis totemdjuret snarare än ”dyrkar” det (jämför Evola), och de har tillgång till djupare intuition än vi (jämför Heidegger och Klages). Denna ”expropriering av kunskap” underlättar autokratiska tendenser enligt Mander, något vi idag ser med gammelmedia. Många litar mer på TV än på sina egna intryck och erfarenheter, och det ger de kretsar som kontrollerar TV stor makt.
För det andra innebär TV kolonisering av erfarenhet. Mander tar här inte minst upp reklamen och de många bilder vi hela tiden matas med. Han skriver att vi på ett plan ”vet” att de inte är på riktigt, men att vi samtidigt inte vet det. Hollywoods stereotyper av ”rednecks” eller ”vita män” är bilder många människor påverkats av, det finns de som på fullt allvar hänvisar till TV-serier i politiska eller historiska debatter. Här är Mander högintressant. Man kan exempelvis inte förstå 1968 utan att ta bilderna från Vietnam och medborgarrättsrörelsen i beaktande. Bilder på färgade som offer eller rättfärdiga motståndskämpar å ena sidan, vita som förtryckare å den andra. Det påverkade en hel generation, och de lät det sedan genom TV påverka nästa.
Här tar Mander också upp teman vi känner igen från situationisterna, hur behov skapas och hur systemet tar vårt inre liv och sedan säljer det tillbaka till oss. Kopplingen mellan reklam och varusamhälle intresserar honom, ”people who take more pleasure in talking with friends than in machines, commodities and spectacles are outrageous to the system”.
För det tredje har TV både fysiska och psykologiska effekter på människor. Det är uppenbart att man är stillasittande den tid man lägger på TV, liksom att man inte kan göra annat under tiden. Men Mander går djupare än så. Han samlar in anekdotiska upplevelser av TV-tittande, där människor beskriver hur de känner sig hypnotiserade eller ”tömda” efter att ha suttit framför burken. Någon beskriver upplevelsen som ”anti-liv”, avslappnande är den egentligen inte. Mander intresserar sig för de skadliga effekterna av att få in artificiellt ljus genom ögonen, hur aktuella dessa stycken är med dagens TV-apparater är svårt att avgöra. Intressant är att han även här hamnar snubblande nära Evola, när han börjar resonera kring hur traditionella civilisationer såg på solljusets betydelse. TV ersätter detta med artificiellt ljus, samtidigt som vi börjat leva våra liv inomhus. Besläktat med Evola är även hans resonemang kring hur man i äldre samhällen såg på ”heliga bilder” och deras effekt. TV placerar mängder av bilder i våra medvetanden, inte nödvändigtvis på nivå med mandalas eller kyrklig konst. TV innebär också att vi börjar efterlikna dessa bilder, idag talas det om hur pornografin invaderar ungas liv. Man kan här jämföra med Pasolinis ”livsmodeller” och konsumtionssamhällets invasion av livssfären. Människor får sina mönster och poser från TV.
För det fjärde har TV som medium det som på engelska kallas bias och på svenska möjligen kan översättas med inneboende tendens. Det finns mycket som inte kan förmedlas genom TV. Det är exempelvis omöjligt att förmedla lukt, smak och känselintryck, vilket gör att ett TV-inslag om en regnskog är en kraftigt förenklad upplevelse. Mander går igenom fler exempel. TV har svårt att förmedla det subtila, liksom det Benjamin kallade aura. En inneboende tendens hos TV som medium är också separationen från tid och plats, vilken kan kopplas till postmodernismens framväxt. Mander noterar också att i grunden är TV tråkigt, vilket innebär att spektakulära och uppmärksamhetsfängslande teknik måste ersätta innehåll. Likt Gueonon menar han att TV som medium innebär att ”quantity is easier than quality”, våld, konflikter, yta och kriser är lättare att förmedla än vänskap, kärlek, sammanhang och djup. För den guenonian som vill utveckla en televisionens demonologi finns det som synes många värdefulla ansatser hos Mander, även om man inte behöver vara guenonian för att ha utbyte av hans TV-kritik.
Sammantaget är Manders bok givande, han tar något som för de flesta är självklart och visar hur problematiskt det egentligen är. TV är en tidstjuv och därmed också en livstjuv. Don Fabrizio säger i Leoparden att ”jag är 73 år gammal, grovt sagt har jag väl egentligen levt två, kanske tre av dem.” Tid lagd på TV bidrar ytterst sällan till de egentligen levda åren. Vi lever inte när vi ser på en skärm, vi tittar på andra som låtsas leva och låter dem fylla våra medvetanden med bilder och mer eller mindre felaktig information. Men bilderna är det centrala, för bilder är inte argument som kan bemötas. Mander skriver att ”imagining a world free of television, I can envision only beneficial results” men han är medveten om att det är osannolikt att politiska beslut kan avskaffa televisionen. Istället vänder han sig till läsaren, läsaren kan själv befria sig från TV i sitt eget liv. Man bör se TV som ett gift i stil med tobak eller alkohol. Det betyder att man minimerar det i sin tillvaro, och att man söker kvalitet när man ändå konsumerar det. I fallet med tobak och alkohol kanske kvalitetscigarrer eller lagrad whiskey, i fallet med TV kanske Miyazakis tolkning av Ronja Rövardotter eller Syberberg. Grundinställningen bör i varje fall vara att TV är verklighetsflykt och förlust av liv.
Om skribenten: Joakim Andersen
