I dagarna har delar av den svenska ”vänstern” ondgjort sig över att statlig media i Danmark drabbas av nedskärningar. Det är då på sin plats att ställa sig den eviga, i alla sammanhang närmast oundvikliga, frågan ”vad skulle Karl Marx ha gjort?” Vad skulle Marx ha haft att säga om statlig TV och journalister? För att besvara de frågorna hamnar vi i de marxska anteckningarna kring begreppsparet produktivt och improduktivt arbete. Det var ett ämne som flera av de klassiska politiska ekonomerna, i synnerhet Adam Smith, behandlat. Vilket arbete skapar värde och vilket arbete gör det inte? Eftersom de klassiska politiska ekonomerna, bland annat Ricardo och Smith, var en av Marx centrala influenser var det naturligt att även han tog upp frågan, för att finna pudelns kärna och samtidigt fördjupa sin förståelse av det kapitalistiska produktionssättet. Marx summering här är övertygande, i ett kapitalistiskt samhälle är det så att ”endast det arbete som producerar kapital är produktivt arbete”.
Förbrytaren producerar vidare hela polisen och kriminalrättskipningen, hejdukar, domare, bödlar, jurymän osv.
– Marx om BNP
Anteckningarna är både underhållande och intressanta, bland annat tog han upp fysiokraterna och merkantilisterna och gick igenom idag bortglömda ekonomers bidrag och misstag. Eftersom han här rörde sig bland klassiska politiska ekonomer känns också mycket av Marx resonemang igen från klassiskt liberal tradition. Marx moraliserade inte, improduktivt arbete är inte nödvändigtvis meningslöst eller skadligt. Arbete kan vara värdefullt utan att skapa ekonomiskt värde. Men distinktionen kvarstår. Marx citerade Smith, ”en man blir rik genom att sysselsätta en myckenhet av manufakturarbetare; han blir fattig genom att underhålla en myckenhet av tjänstehjon.” Han tog också upp förhållandet mellan varor och tjänster, och noterade att oftast resulterar det produktiva arbetet i en vara istället för en tjänst (undantagen var på den tiden ”så obetydliga, jämfört med produktionen i sin helhet, att de kan lämnas helt obeaktade”). Men verklig sprängkraft får hans anteckningar när Marx går in på det han kallar ”de ideologiska klasserna”. Det är en bortglömd term i dagens ”vänster”, gissningsvis för att SVT-journalister, genusforskare med flera är just sådana som hör hemma i de ideologiska klasserna. Deras uppgift är att ideologiskt försvara systemet, även när de inte är helt medvetna om det själva.
Ideologiskt var det på Marx tid också svårt att förena ekonomernas begrepp ”improduktivt arbete” med de ideologiska klassernas självbild, mötet mellan äldre syn på statstjänstemän och en ännu revolutionär borgerlighet slog här tydligt igenom. Som konservativ kan man se det som ett led i samhällets ekonomisering att det plötsligt ansågs viktigt om arbeten var ”produktiva” eller inte. Men Marx resonemang är användbara för att förstå dagens samhälle. Så beskrev han ”den stora massan av sk ”högre” arbetare – som statstjänstemän, militärer, virtuoser, läkare, präster, domare, advokater osv” som inte bara improduktiva ”utan väsentligen destruktiva”. En tredje term förs här in, destruktivt arbete, arbete som försämrar tillvaron för andra människor, som exempelvis minskar mängden yttrandefrihet eller trygghet. Vi kan exempelvis tänka oss att Expo och vissa kriminologer utfört ett väsentligen destruktivt arbete.
De ideologiska klasserna har i takt med byråkratiseringen och akademins politisering ökat ofantligt i antal (i så hög grad att vissa gamla marxister dammat av Marx begrepp asiatiskt produktionssätt, ett ofritt och stagnerande system). Ganska underhållande är också Marx profetiska inställning till TV-avgiften och presstödet. Han noterade att de ideologiska klassernas medlemmar livnär sig ”dels genom försäljning av sina ”immateriella” varor, dels genom våldsamt påtrugande av dessa”. Här har vi ytterligare en distinktion. Vissa improduktiva eller ideologiska arbetare säljer sina tjänster, säljaren kan vara okunnig men köpet är ändå frivilligt. Andra tvingar sina tjänster på andra människor, ofta med statens våldsmonopol bakom sig. Så långt låter Marx närmast som en klassisk liberal.
För medlemmarnas i de högre klasserna självbild var det ”ingalunda angenämt att ekonomiskt förvisas till samma klass som buffons och menial servants”. Flera försök gjordes därför att omtolka begreppen så att dessa yrkesgrupper framstod som produktiva, innan begreppet senare övergavs. Marx noterade här att han då föredrog ärligheten hos Malthus, som både kunde erkänna att i ekonomisk mening var dessa grupper improduktiva och samtidigt försvara deras existens. På så vis stod Malthus närmare en äldre syn på saken, krigaren är exempelvis inte ”produktiv” men bekräftar genom sitt exempel också begreppets något begränsade användbarhet.
För oss som vill förstå dagens samhällsformation är begreppsparet produktivt och improduktivt arbete ändå användbart. När de kopplas till ”överbyggnaden” och en samhällelig totalitet blir det ännu mer givande, inte minst ”de ideologiska klasserna” och ”destruktivt arbete” är användbara begrepp. Den överbyggnad av åsiktspoliser med flera som tidiga liberaler angripit kom nämligen snart att återskapas, ”det borgerliga samhället framställer åter i sin egen form allt vad det hade bekämpat i feodal eller absolutistisk form”. Här behöver man inte helt anamma Marx egen analys av det borgerliga samhället, man kan mycket väl se det byråkratiska inslaget som större än vad det var på hans tid och det fruktade asiatiska produktionssättet som hotande realitet. Men oavsett vilket kan det vara roligt att återknyta till Marx för att beskriva journalister som de improduktiva/destruktiva arbetare och medlemmar av de ideologiska klasserna de faktiskt är. De kan på pappret bidra till ”BNP”, men det säger mest om hur tveksamt det begreppet är. Värde skapar de inte, och när deras antal blir för stort har det konsekvenser både ekonomiskt och kulturellt.
Om skribenten: Joakim Andersen
