Under mer än halva mitt liv har jag i realtid kunnat bevittna hur Europa och svenskarna begår kulturellt, demografiskt och politiskt självmord, först sakta men säkert och sedan allt snabbare. Det är en upplevelse som föder en särskild sorg, en sorg många delar men ganska få sätter ord på. Under den senaste mandatperioden har jag i realtid även kunnat följa hur ”vita män” gått från att vara ett uttryck ingen använt till att ibland dyka upp ute i verkligheten. Det väcker istället, i kombination med bilderna från Sydafrika, en insikt i hur allvarlig situationen faktiskt är (de krafter och sentiment som driver folkutbytesprocessen kommer inte nöja sig med att vi blir en minoritet bland andra, läs Nietzsches resonemang om ressentiment den som tror annat). De senaste månaderna har jag också i realtid kunnat följa hur etablissemanget identifierar ett hot och försöker neutralisera det, kort sagt hur brunsmetning går till.
Självbeskrivning och realitet
Denna process ger samtidigt en pedagogisk inblick i spelet mellan ideologi och verklighet, systemets självbeskrivning å ena sidan och det Slavoj Zizek kallar dess ”obscena undersida” å den andra. Vi vet på ett rationellt plan att självbeskrivning och verklighet sällan sammanfaller helt, man ser sig exempelvis som ärlig men kanske ljuger till och från, men det här kan vara lätt att glömma när man har att göra med det samhällssystem man vuxit upp i (uttrycket ”jag trodde att vi hade yttrandefrihet i det här landet!” är ibland ärligt menat). När en liberal okritiskt talar om ”demokratin” avser han eller hon därför systemets självbeskrivning, med inslag som ”allas lika värde” och ”allmän rösträtt”. Men när en systemkritiker föraktfullt talar om ”demokratin” kan det istället handla om realiteterna bakom de fagra orden, om åsiktsförtryck, vinklad media, lagar mot invandringskritiker och så vidare. Inser man inte att man använder samma ord men avser olika saker, ”demokratins” två skilda ansikten, kan kommunikation mellan dessa båda hypotetiska personer kompliceras något.
Vill vi förstå det svenska samhällssystemet bör vi undersöka både dess självbeskrivning och dess verklighet, både retorik och praktik (och sedan dessutom dialektiken mellan dessa båda, de är inga statiska storheter). Det kan exempelvis vara så att retoriken inkluderar yttrandefrihet och likabehandling, medan det finns en logik som gör att vissa kritiker i praktiken tystas. En sådan logik berör dialektiken mellan media och politiskt våld. Media skriver exempelvis ogärna om våld mot vissa partiers företrädare, på sin höjd talas det diffust om ”bråk”, samtidigt som de etiketterar dessa partier som ”högerextrema” eller ”rasistiska”. Enligt systemets självbeskrivning är detta fullständigt objektivt och rättvist, i realiteten handlar det om legitimering och understödjande av våld mot politiska motståndare. Normalt avstår politiska rörelser från våld på grund av konsekvenser i form av straff och förlorat folkligt stöd. Men folkligt stöd förlorar man bara om media rapporterar om ens övertramp, något som innebär att det är relativt riskfritt att angripa exempelvis Ungsvenskarnas aktivister.
Klyftan mellan retorik/ideologi och verklighet/praktik kan vara betydande. Vänstern har historiskt varit bra på att identifiera och utnyttja den, redan Marx hade en veritabel örnblick när det gällde att hitta exempel på hyckleri och Alinsky rekommenderade aktivister att kräva att systemet levde upp till sin självbeskrivning. Det finns många situationer när det är en bra rekommendation, och andra när det är svårare.
Etablissemanget och Alternativ för Sverige
Ett bra exempel på klyftan mellan ideologi och verklighet är etablissemangets behandling av det nystartade partiet Alternativ för Sverige. Partiet behandlades inledningsvis främst med tystnad av media. Gissningsvis visste man inte hur man skulle göra, uppmärksamhet kunde gynna partiet och ingen hade ännu bestämt exakt hur det skulle etiketteras. Vi såg sedan en förskjutning i samband med att partiets företrädare i Uddevalla angreps av bland annat invandrarungdomar under ett torgmöte. Samstämmigt rapporterade nu media, inklusive Göteborgs-Posten, om det hela som ”bråk” och etiketterade AfS som ”främlingsfientligt”. Det hela följde en sedan tidigare välkänd mall, och gav samtidigt klartecken för angrepp på bredare front.
Detta bekräftades sedan när Stockholms stad med kort varsel ändrade sitt tidigare avtal om att hyra ut Kungsträdgården till AfS valfinal. Det svepskäl som angavs var att företrädare för partiet anmälts för hets mot folkgrupp under valturnén (lagstiftningen om hets mot folkgrupp är synnerligen intressant vad gäller spelet mellan ideologi och verklighet, det är i praktiken en privilegielag ämnad att tysta svenskar i samtidens viktigaste politiska fråga). Ingen är ännu dömd och man kan jämföra med reaktionerna på att socialdemokrater spridit direkt groteska lögner om SD och M bland arabisktalande. Några politiska etiketter drabbar inte S som följd av detta, heller inte några indragna hyresavtal.
Samtidigt har AfS allt oftare i media beskrivits som ”högerextremt” och ”främlingsfientligt”. Vi har alltså kunnat följa hur brunsmetning går till i realtid, liksom etablerad medias motsättning mellan självbild (”opartiska”) och realitet (politiska aktörer med en tydlig agenda). Det positiva med det senare är att etablissemanget som helhet nu gått ”all in”, de har satsat hela sitt förtroendekapital i försöket att kväsa folkligt missnöje. När de misslyckas med detta kommer de att ha förlorat det förtroendekapitalet. Här kan man också notera hur glidningen av yttrandefriheten går till. Många etablerade politiker ”känner” helt korrekt att ”man får inte säga” sådant som AfS-företrädarna säger. En motsättning mellan framväxande praktik och hävdvunnen frihet är här ett faktum. Rent formellt är det tillåtet att säga ”Sverige åt svenskarna”, men i praktiken är det något som möts med informella straff. Vad etablissemanget nu försöker göra är att göra detta informella förbud formellt. Uppenbarligen är AfS en svårhanterad utmaning.
Avslutningsvis kan man notera att de väljare som anser sig kunna ”rösta på SD nu så de blir störst och sedan AfS nästa val” bör ta sig en rejäl funderare. Om den påbörjade brunsmetningen fortsätter, vilken den kommer göra, så är det inte säkert att det finns något AfS att rösta på vid nästa val. Det bästa skyddet mot regelrätt repression är i det här sammanhanget en plats i riksdagen. Detta gärna i kombination med stöd från yttrandefrihetsvänner och andra när konflikten mellan systemets självbeskrivning och dess verkliga handlande blir för uppseendeväckande och passerar gränsen till ren repression. Klyftan mellan självbeskrivning och verklighet hindras från att växa ytterligare genom att den uppmärksammas.
Om skribenten: Joakim Andersen
