Europa befinner sig i en ödesdiger situation, och ett av hindren för att åtgärda detta är oförmågan att förstå vår samtid historiskt. Historiekunskaper som tidigare hörde till allmänbildningen bidrog både till en historisk kontinuitet och identitet, en insikt om vilka vi är, och till en förmåga att jämföra vår egen tid med tidigare eror. Kunskapen om exakt när ett visst fältslag ägde rum eller vilken kung som följde på en annan är här sekundär, det viktiga är begrepp och perspektiv. Ett sådant fruktbart begrepp är dekadens. För tidigare generationer var detta något självklart, perspektivet var inte hänvisat till någon specifik ideologisk miljö. de Gobineau, liksom delvis Christoph Steding, betonade de biologiska faktorerna, men det kunde även en marxist som Ludwig Woltmann göra. Även i marxismen har dekadensresonemang förekommit flitigt, ända sedan Marx och Engels dagar. Här har förklaringen fokuserat mer på ekonomiska faktorer, när produktivkrafternas utveckling fjättras har det konsekvenser även för politik och moral. Andra intressanta dekadensanalyser har fokuserat på existentiella faktorer som andligt tomrum, eller på långvarig fred och tillväxt. Oavsett hur man förklarar fenomenet är det värdefullt att man uppmärksammar det, detta underlättas om det finns ett ord för det. Detta försvåras dock i en ytlig era, då fokus hamnar på ytfenomen som ideologier snarare än mer djupgående tendenser. Att vi befinner oss i en fas av dekadens är oavsett vilket uppenbart, högre värden, thumos och överlevnadsinstinkt lyser med sin frånvaro både i offentlighet och vardag. Det vi kallar politisk korrekthet är intimt knutet till den postmoderna dekadensen, och till oförmågan att upprätthålla gränser av både reellt och symboliskt slag.
Lord Balfour
…sociology deals with organisms far less definite than biology.
– Lord Balfour
Idag är det tveksamt om någon ledande politiker skulle tala om dekadens, det blir snarare ett tecken på att återhämtningen börjat. För ett sekel sedan var situationen dock en annan, och den brittiske politikern och permiärministern Arthur Balfour (1848-1930) är ett exempel på detta. Hans politiska gärning är här mindre intressant, som kuriosa kan nämnas att han förknippas med det inte alldeles muntra citatet ”nothing matters very much and few things matter at all”. Mer relevant i sammanhanget är hans föreläsning från 1908 på temat dekadens. Balfours fokus är politisk dekadens, i likhet med Glubb Pasha insåg han att alla imperier hotas av nedgång och förfall.
Balfour jämför dekadensen som drabbar civilisationer och samhällen med seniliteten som drabbar gamla människor. Tillfälliga eller geopolitiskt grundade motgångar kan alltså inte ses som dekadens, Holland och Venedig är inte nödvändigtvis dekadenta för att de är mindre mäktiga idag än tidigare. Minskande befolkning, som i Rom, ser han snarare som ett resultat av dekadens än som orsaken. Slaveri och gladiatorspel ser Balfour inte heller som skäl till nedgång, även om de är osympatiska fenomen har de kunnat samexistera med livskraftiga stater. Något klart svar på vad som orsakar dekadens ger alltså inte Balfour, däremot beskriver han målande dess effekter. Han skriver:
When through an ancient and still powerful state there spreads a mood of deep discouragement, when the reaction against recurring ills grows feebler, and the ship rises less buoyantly to each succeeding wave, when learning languishes, enterprise slackens, and vigour ebbs away, then, as I think, there is present some process of social degeneration, which we must perforce recognise, and which, pending a satisfactory analysis, may conveniently be distinguished by the name of decadence.
Dekadensen är på många sätt en brist på liv och vilja, en reträtt från verkligheten.
Balfour och Europa
…if the world is again to be buried under a barbaric flood, it will not be like that which fertilised, though it first destroyed, the western provinces of Rome, but like that which in Asia submerged for ever the last traces of Hellenic culture.
– Balfour
Intressant är att Balfour som självklarheter ser sådant som i vår tid är synnerligen kontroversiellt. Det finns forskning som tyder på att samhällen med en genomsnittlig IQ under 80 inte kan vara fungerande demokratier i vår mening, men det är inte forskning som åberopas inom åsiktskorridoren. För lord Balfour och många av hans samtida var detta synsätt istället naturligt. Han skriver:
If there are whole groups of nations capable on their own initiative of a certain measure of civilisation, but capable apparently of no more, and if below them again there are (as I suppose) other races who seem incapable of either creating a civilisation of their own, or of preserving unaided a civilisation impressed upon them from without, by what right do we assume that no impassable limits bar the path of Western progress?
Här hamnar Balfour i resonemang som för tankarna till Wittfogel och diskursen kring orientalisk despotism. Europa är unikt, Balfour frågar sig:
If decadence be unknown, is not progress exceptional? Consider the changing politics of the unchanging East.
Intressant är att Balfour i likhet med Wittfogel ser Roms öde som en process av ökad ”orientalisering”, politiska och kulturella former från Asien tog över imperiet. Han beskriver Roms orientalisering som en form av socialism:
Through this crude experiment in socialism, the civilised world seemed to be rapidly moving towards a system of universal caste… Poverty grew as population shrank. Municipal office, once so eagerly desired, became the most cruel of burdens. Associations connected with industry or commerce, which began by freely exchanging public service for public privilege, found their members subjected to ever increasing obligations, for the due performance of which they and their children were liable in person and in property. Thus while Christianity, and the other forces that made for mercy, were diminishing the slavery of the slave, the needs of the Bureaucracy compelled it to trench ever more and more upon the freedom of the free.
Balfour beskriver detta tillstånd som främmande för bland annat germaner och kelter, ”it was perhaps too oriental for the Occident, and it certainly became more oriental as time went on.”
Idag skulle detta motsvaras både av den förvuxna staten och eurokratin, eller av Samuel Francis målande beskrivning av de olika jättebyråkratierna och den nya klass som dominerar dem. Värt att notera är även Balfours tankar kring en dekadent civilisations förmåga att assimilera andra stammar. Även dessa är relevanta idag, dekadenta samhällen ska inte försöka sig på integrationsprojekt. Balfour skriver:
In a few generations from the time of which I am speaking the Empire lost its extraordinary power of assimilating alien and barbaric elements. It became too feeble either to absorb or to expel them : and the immigrants who in happier times might have bestowed renewed vigour on the commonwealth, became, in the hour of its decline, a weakness and a peril.
Sammantaget är alltså lord Balfours tankar om dekadens givande. De rör sig inte på samma nivå som en Spengler eller en C E M Joad, men som en kort introduktion till dekadensnarrativet är Balfours föreläsning givande. Några egentliga råd för hur man på individuell eller kollektiv nivå hanterar dekadensen ger han däremot inte, det får man som läsare själv finna ut.
Om skribenten: Joakim Andersen
