Seriehjältar fyller i det moderna konsumtionssamhället ofta en funktion liknande den hjältar och gudar gjorde bland våra förfäder. Vad är exempelvis Hulken om inte drabbad av samma stridsraseriets och glömskans förbannelse som bärsärkarna och Herakles? Den indo-europeiska krigaren hade alltid en fot i det samhälle han var satt att försvara och den andra i det demoniska, något liknande kan sägas om Spawn. Vilka likheter kan identifieras mellan Iron Man, Daidalos och Völund Smed? Exemplen kan mångfaldigas, med seriefigurer som Tor och Sandman blir släktskapet än mer explicit. Många av de bästa serierna uttrycker uråldriga arketyper, dilemman och myter.
När jag var yngre var jag en flitig konnässör av serier, både rolig samtidssatir som Arne Anka och Socker-Conny och mer klassiska varianter på seriehjältegenren som Hulken, Läderlappen, svårförglömliga Camelot 3000 och Hellblazer. Mytiska konstverk som Valhall, Inkalen och Thorgalkrönikan har också varit uppskattade, och bidragit till att forma den världsbild jag har idag. De senaste åren har det hela begränsat sig till mer sporadiska inköp av Arne Anka, Herman Hedning och Uti vår hage, men det är fortfarande en konstform som ligger mig varmt om hjärtat. Den tecknade serien kan många gånger vara betydligt mer än bara banal underhållning, den kan förmedla tidlösa budskap och vara en egen konstform.
Det har därför varit frustrerande att följa hur de stora serieföretagen gradvis tagits över av politiskt korrekta. Denna typ av infiltration och övertaganden är en process som beskrivs av Vox Day i SJWs always double down, både Marvel och DC har rört sig en bra bit på vägen mot det Vox kallar konvergens. De senaste åren har det eskalerat, och genrens potential underminerats fatalt. Samtidigt har trogna fans alltmer tappat intresset, och försäljningen minskat. Konvergeringen yttrar sig dels i att populära seriefigurer tvunget ska byta kön, ras och sexuell läggning, vi kan inte ha vita män som hjältar. Iron Man blir en svart 15-åring, Hulken blir en asiatisk hipster, Tor blir en kvinna. Captain America får fortsätta vara vit, men blir i gengäld fullskalig nazist. Hans hjältemantel lämnas istället vidare till Falcon, som naturligtvis är svart. Dessa identitetsbyten är den ena sidan av det hela, och kan kopplas till den rasism mot vita som i althögern getts namnet White Genocide. De vill inte ha oss i verkligheten och de vill inte ha oss som omtyckta hjältar i serietidningar heller. Den andra sidan av processen är mer subtil, och innebär att budskapet genomgår det Evola kallade inversion. Då kan huvudpersonerna ibland få behålla både genitalier och hudfärg, men likt Fantomen istället misshandla polska nationalister med en regnbågsflagga. Inte sällan är budskapet sundare i de serier och filmer som utspelar sig där inga vita män finns, som exempel kan nämnas Disneyfilmerna Vaiana och Coco.
Alt-Hero
I längden kommer marknaden för dessa konvergerade serier vara begränsad. Då finns det samtidigt en potentiell nisch för den som vill ersätta dem, på samma sätt som alternativ media ersätter etablerad media. Ett intressant exempel på det är ovan nämnde Vox Day, som mest är känd som fantasyförfattare och mannen bakom behändiga böcker som SJWs always lie. Vox har följt seriebolagens konvergens och identifierat situationens potential. Intresset för en politiskt inkorrekt serie är betydande, Vox har därför skrivit en egen med det innovativa namnet Alt-Hero. Projektet blev en stor succé på Kickstarterliknande Freestartr (målet var 25.000 dollar, insamlingen drog in 235.900). Den första delen av serien har i dagarna getts ut, Alt-Hero 1 – Crackdown.
Alt-Hero utspelar sig i en värld som på många sätt påminner om vår egen. Sovjet föll där något tidigare och det finns ett starkare EU, men de grova dragen är annars ungefär samma. Bland annat finns det en konflikt mellan politiskt korrekta makthavare och folkliga invandringskritiker. Det finns också människor med övermänskliga förmågor, kallade Homo Sapiens Sequens. Ingen vet exakt hur de uppstått, men de är avgörande verktyg för varje regering. I den första delen följer vi en av dem, mademoiselle Jeanneret, som rekryteras av Captain Europa och EU:s utvalda superhjältar i kampen mot politiskt inkorrekta. Vi får samtidigt en inblick i den värld där Vox förlagt sin berättelse.
Första delen är tämligen kort, vilket gör att man ännu bara kan ana hur skeendet kommer utvecklas. Det lilla man kan följa är i varje fall lovande och intressant, Vox serie är en synnerligen aktuell kommentar till tendenser i dagens samhälle. Temat med en grupp superhjältar som bekämpar brott tillsammans är närmast arketypiskt, men han ger det alltså en lite annan tolkning. Vad händer om de går förtryckarnas ärenden istället för folkets, om vänsterliberaler fick superkrafter? I serien antyds att vi kommer stöta på hjältar som står på den andra sidan, och därmed blir fredlösa men kraftfulla.
Karaktärerna är tilltalande, trots att han är althöger har Vox inga problem att skapa en trovärdig superhjältinna eller en rolig vänsterliberal superhjälte. Det finns också ett inslag av humor, både i dialogen och tecknandet, som tilltalar. Tecknarstilen är gedigen, den är ganska enkel men karaktärerna är uttrycksfulla (i synnerhet Jeanneret, sedermera känd under sitt nom de guerre Dynamique, och kapten Europa).
Som helhet är det alltså ett lovande projekt, det är spännande nog för att man ska vänta på del 2. Till detta kommer att det också är ett angeläget projekt, och ett exempel på värdet av att stödja alternativa institutioner (i det här fallet serieskapare). Några betyg i form av indo-europeiska trollkarlshattar kan inte delas ut, det är för tidigt. Helhetsintrycket är i varje fall lovande.
Om skribenten: Joakim Andersen
