Den senaste tiden har Svenska FN-förbundet befunnit sig i fokus. Detta eftersom Sverige fått medialt uppmärksammad kritik från FN:s rasdiskrimineringskommitté. Svenska FN-förbundet är egentligen inte en del av FN, men har lämnat in en rapport till rasdiskrimineringskommittén som sedan varit en del av dess underlag när den bedömt Sverige. Medverkande i arbetet med rapporten har varit ett flertal föreningar, i synnerhet romska och samiska sådana men även RFSU och andra.
Rapporten finns att läsa på FN-förbundets hemsida, och det är på många sätt intressant läsning. Inte minst då den ger en inblick i en specifik variant av dagens liberala världsåskådning, på många sätt liberalismens logiska vidareutveckling när den konfronteras med realiteten hos grupper och de högst konkreta skillnaderna mellan dem (alternativet är libertarianism a la Hoppe). Denna liberala variant är i rapporten formulerad i samarbete med ett antal etniska organisationer (mindre diplomatiskt uttryckt handlar det om särintressen som får stå oemotsagda, exempelvis i stycket ”spokesperson from the Saami political community argues that the Swedish government and parliament continue neglecting the rights of the Saami”). Det är en NGO-liberalism där det saknas ett klassperspektiv, som utsatta grupper nämns ”Sami, Roma, women with disabilities, migrants, asylum-seekers and refugees”. Rapporten tar upp urbefolkningars rättigheter i samband med beskrivningen av hur samer behandlats och behandlas av den svenska staten, men någon insikt i att även svenskarna är en urbefolkning uttrycks inte. Små gruppers rättigheter används som murbräckor mot större gruppers kan man sammanfatta det hela.
Diskrimineringsaxiomet och den anti-svenska tendensen
Since egalitarians begin with the a priori axiom that all people, and hence all groups of peoples, are uniform and equal, it then follows for them that any and all group differences in status, prestige, or authority in society must be the result of unjust ”oppression” and irrational ”discrimination.”
– Murray Rothbard
Rapportens författare problematiserar inte sina axiom, sina förgivettaganden. Dessa är så självklara att de inte behöver försvaras. Bitvis blir det närmast parodiskt. Vi får bland annat på ett ställe veta att ”trots bristen på studier… kan en allmän slutsats dras”. Skillnader mellan grupper antas enbart bero på diskriminering, detta är ett av de axiom rapporten utgår från. Om en grupp är mer framgångsrik än en annan på något område kan det bero på diskriminering (detta med vissa undantag, exempelvis om asiater eller judar lyckas bättre än vita). Detta måste då åtgärdas via staten, något som leder både till en större stat och till nivellering.
Trots den ovan nämnda bristen på studier antas exempelvis anledningen till romers höga arbetslöshet vara ”prejudice and discrimination against Roma”. Möjliga kulturella orsaker nämns inte ens, trots att det sannolikt finns ett flertal faktorer bakom att en viss etnisk grupp har en arbetslöshet på 90%. Vill man åtgärda detta bör man undersöka alla faktorer, snarare än att förklara allt med diskriminering.
Men rapporten förklarar skillnader i utfall med diskriminering. I längden bildar dessa förklaringar och denna ensidighet en tendens, medveten eller ej, som kan sammanfattas i orden ”det är svenskarnas fel” eller ”svenskarna diskriminerar”. Den anti-svenska tendensen blir tydlig även när hatbrotten diskuteras, hatbrottsstatistiken blir nämligen oanvändbar när man betänker att lagstiftaren uttryckligen menat att ”svenskar ska tåla mer”. Jämförelser mellan exempelvis svenskar och samer går då inte att göra vad gäller utsatthet för hat (rapporten tar heller inte upp möjligheten till hat eller diskriminering mot svenskar). Tendensen till anti-svenskt sentiment är också något man önskar se mer av i skolan:
The school curriculum include either nothing or very limited presentation of Sweden’s historical role in the trans-Atlantic slave trade, or the State’s historical violations of the rights of Saami and Roma people.
När en sådan tendens får stå oemotsagd tillräckligt länge kommer det ha konsekvenser, både för den drabbade gruppens självbild och andra gruppers syn på den. Det är ensidigt, illegitimt och farligt för alla inblandade.
Anti-svensk tendens och rasismdefinition
Counter-bureaucratic bureaucracies become one of the paradoxical expressions of artificially generated negativity. The problem with this system-generated negativity is that, to the extent that it is itself bureaucratically sanctioned, it tends to become an extension of the very bureaucracy in need of control…
– Paul Piccone
I rapporten finns också en spänning mellan det liberala kravet på lika rätt och det lika liberala kravet på förbud mot rasism, här kopplat till den anti-svenska tendensen. Vi får veta att urbefolkningar ska ha rättigheter, men de facto tolkas förbudet mot rasism på ett sätt som enbart drabbar den svenska gruppen. Formuleringen är att propaganda och organisationer ”based on ideas of superiority of one race or ethnic origin, or which incite racial hatred or violence” ska förbjudas och bestraffas. I verkligheten är det få invandringskritiker som lägger tid på att jämföra vem som är över- respektive underlägsen, däremot vill de inte att den egna gruppen ska utplånas eller fara illa. När den önskan inte ses som legitim innebär det implicit att gruppen ifråga ses som underlägsen eller i avsaknad av värde, kan tilläggas. Överhuvudtaget blir det problematiskt när en närmast etnopluralistisk logik ska omfatta romer och samer, med långtgående skydd för deras intressen, men den enda kollektiva logiken avseende svenskar är den ovan nämnda tendensen till demonisering. Ömsesidighet hade varit att föredra istället för denna ensidighet, i varje fall om målet är ett rättfärdigt samhälle. Man kan mycket väl ha ett samhälle som erkänner grupper, både Henning Eichberg och Alain de Benoist har skisserat ett sådant, men då måste det erkänna alla grupper snarare än bara vissa.
Rapporten vänder sig också mot flera av de älde liberala friheterna, man kan läsa att ”Sweden is in violation of Article 4(b) of the Convention by permitting racist organisations to exist.” Yttrande- och organiseringsfrihet är här inget som står särskilt högt i kurs. Samtidigt är definitionen av dessa ”rasistiska organisationer” tämligen flytande. I ett avsnitt går man direkt från ett stycke där man talar om hur ”many White Power organisations” snyggat till sin propaganda till ett stycke där man skriver om SD och sedan till ett där man skriver om nationalsocialistiska NMR (vi får i samma avsnitt också veta att organisationen Nordisk Ungdom är ett parti).
Överhuvudtaget finns det en spänning mellan olika liberala principer i rapporten. Det gäller bland annat relationen mellan etnisk grupp, stat och kvinnor. Trots flera varningar för generaliseringar skriver rapportens författare, vilka här kanske har någon slags dispens, om samiska kvinnors situation följande:
In cases of divorce, women run the risk of being excluded from the community and thereby also excluded from decision-making processes dealing with land disputes. In consultation with the Saami, the legislative branch in Sweden has a duty to reformulate current legislation so that no parts allow for an interpretation excluding women. Vi får också veta att skyddet av rovdjur kan vara riktat mot samer, ”criticism can be addressed to the government… in terms of having regulations which severely restrict the reindeer herders rights in protecting their herds from such predators”.
Spänningen ifråga blir också synlig när man kräver ”affirmative action” för att uppnå ”equal rights”. Istället får vi ensidighet och reformer avsedda att möjliggöra individuell rätt blir de facto grupprivilegier. Man kräver att ”Information regarding the Roma, the Saami and the Muslim cultures, especially, need to be developed to enrich curriculum for all students”, men en kvalificerad gissning är att man med ”information” enbart avser positiv sådan. Detta till skillnad från kravet på information om ”Sweden’s historical role in the trans-Atlantic slave trade”. Återigen har vi att göra med en ensidighet som i längden kommer omöjliggöra positiva relationer av ömsesidig respekt.
Staten kritiserar folket via ombud
Den världsbild som genomsyrar rapporten är kort sagt djupt problematisk. Det finns en tydlig anti-svensk tendens, där problemen för olika grupper förklaras med svenskarnas fördomar och diskriminering. Förhållandet mellan individualistisk och gruppbaserad logik är också otydligt, krav på inskränkningar i äldre liberala friheter är dåligt underbyggda. Samtidigt är detta, som bland annat Patrik Engellau noterat, en rapport som i hög grad är finansierad av samma stat som kritiseras i den. Den verkliga kritiken riktas dock snarare mot folket än staten, staten framstår också som den som har förmågan att åtgärda folkets diskriminerande och hatiska beteende. Man kan alltså lite förenklat summera det hela som att staten betalar en förening för att kritisera folket.
Paul Piccone beskrev detta fenomen som artificiell negativitet, där systemet finansierar sin egen opposition med egentlig avsikt att utplåna samhället. Kvar blir byråkrater, i ”offentlig”, ”privat” och ”ideell” sektor, med väldigt diffusa gränser mellan sig. Ett annat sätt att beskriva detta utgår från Samuel Francis begrepp ”den nya klassen”. Gränserna vad gäller finansiering och karriärvägar mellan den nya klassen i staten, i ”föreningar”, i övernationella organisationer som FN, NATO och EU, och i NGO:s knutna till George Soros med flera är ofta flytande. Alain de Benoist har dissekerat ideologin om ”mänskliga rättigheter” och visat vilka intressen den främjar. Då handlade det ofta om angrepp på stater i Tredje världen. Nu använder samma intressen ideologin mot svenskarna.
Om skribenten: Joakim Andersen
