Idag är det första maj, arbetarrörelsens högtidsdag. Det kan då vara på sin plats att återknyta bekantskapen med Karl Marx, en tänkare som förenade värdefulla insikter om samhälle och politik med omfattande och farliga blinda fläckar. Alexander Dugin menar att vi idag bör dekonstruera de moderna politiska teorierna, skilja det som är användbart från det som är historisk ballast. Den inställningen bör prägla vår läsning av Marx oavsett om vi gör den från höger, vänster eller en position bortom sådana dikotomier. En läsning av Marx i vår tid kan med fördel utgå från teman och trådar som under 1900-talet hamnade i skymundan. Ett sådant spöke som går genom de marxska textmassorna är blodsförvantskap, folkförfattning och jordgemenskap, ett annat är dekadenskritiken utifrån de antika idealen. Ytterligare ett aktuellt och intressant idékomplex utgår från den orientaliska despotismen, det asiatiska produktionssättet, och i förlängningen den occidentalt faustiska exceptionalismen. Här finns tydliga beröringspunkter med både Spengler, indo-europeana och den kontinentala geopolitiken, men också med mer samtida samhällsteoretiker som James Burnham och Samuel Francis. En sådan läsning kan leda till neokonservatism, en del neokonservativa gjorde en sådan resa, men den behöver inte göra det.
Wittfogel
By neglecting the managerial role of Tsarist despotism, Lenin seriously falsified the picture of Russias economic order. By underplaying its exploitative role, he falsified it still more. In 1894 Engels noted the crushing effect of taxation on the Russian peasants.
– Wittfogel
Historiematerialismen har ibland tolkats som en unilinjär determinism, där feodalism följer på antikt slaveri och i sin tur följs av kapitalism (och sedan socialism). Man missar då Engels konstaterande att germanerna gick direkt från stamsamhälle till feodalism i princip utan att passera slavsamhället, men man har också svårt att hantera Marx mångåriga studier av det asiatiska produktionssättet, ett produktionssätt som inte passar in i den unilinjära modellen. En värdefull sammanfattning av vad både Marx, Engels, Lenin och Stalin skrev om detta erbjuder Karl Wittfogel i klassikern Oriental Despotism från 1957. Wittfogel (1896-1988) var ursprungligen kommunist, ingick under en tid i Frankfurtskolan och satt i koncentrationsläger under Hitler. Men han kom sedan att bli anti-kommunist. Hans bok om orientalisk despotism påverkade bland annat Rudi Dutschke och Rudolf Bahro.
I boken studerade Wittfogel den samhällstyp Marx omväxlande beskrev med namn som asiatiskt produktionssätt och orientalisk despotism, Wittfogels studie var också tydligt influerad av Max Weber. Den är givande, även om den har en tydlig politisk tendens. Bland annat har Wittfogel kritiserats för att utmåla det asiatiska samhället som värre än det var, han var inte direkt traditionalist, och för att generalisera. Men det är oavsett detta en värdefull bok, där Wittfogel studerade hur klimat och miljöfaktorer bidrog till att en särskild sorts samhälle kunnat växa fram i delar av världen. I dessa finns möjligheten att genom storskaliga projekt göra vattenfattiga regioner fruktbara. Där har det Wittfogel kallar det hydrauliska samhället ibland blivit verklighet. Det är ett samhälle som kräver storskalig planering, resultatet blir en byråkrati som organiserar sådant som kanalbyggen och bevattning. Detta är för övrigt förenligt med den marxska historiematerialismen, miljön och vattnet ingår i den ”materiella basen” och det kontrollerade vattnet är en viktig produktivkraft.
Wittfogel gav flera exempel på sådana hydrauliska samhällen, och studerade dem i detalj vad gäller både likheter och skillnader. Han fann dem bland annat i Nildalen, Mesopotamien, Kina, delar av Indien, Hawaii och Mesoamerika, men också i chaggafolkets Afrika. Han kallade omväxlande det samhälle som där växt fram agromanageriellt, agrobyråkratiskt, hydrauliskt och orientaliskt. Ekonomin i ett hydrauliskt samhälle kräver arbetsdelning, samarbete och organisering för att fungera, de som sköter organiserandet kan potentiellt bli mäktiga. Detta är också vad som skett i flera sådana regioner, därav kopplingen mellan miljöfaktorer, asiatiskt produktionssätt, orientalisk despotism och byråkrati. Dessa samhällen har också blivit ”stora byggare”, av vägar, fästningar och annat. Wittfogel tog upp hur ”krigets konst” blivit en vetenskap där, och vilka enorma arméer dessa samhällen kunnat uppbåda. Under 900-talet ska morerna i Spanien ha kunnat uppbåda 20,000 beridna krigare under en kampanj, en siffra som ibland satts ifråga eftersom det är tveksamt om hela det kristna Europa kunnat göra detsamma vid tidpunkten. Men Wittfogel betvivlade inte att det då hydrauliska Andalusien kunde mobilisera sådana styrkor. Stora delar av de hydrauliska arméerna var dock tvångsrekryterade och föga motiverade eller tränade.
Men detta är också samhällen där ”staten är mäktigare än samhället”. Ett splittrat och svagt samhälle möter den starka staten. Wittfogel jämförde med europeisk feodalism och kapitalism, där flera olika mäktiga grupper kunnat balansera staten (han kallade detta tillstånd av flera maktcentra multicentriskt och skilde mellan svagt ägande i hydrauliska samhällen och starkare former av ägande i Europa). I den orientaliska despotismen möter vi istället massivt tvångsarbete, konfiskerade förmögenheter, godtycklig tortyr med mera. Wittfogel beskrev ”total terror” och ”total makt”, och vad det gör med ett samhälle. Människoidealet präglades inte sällan av synen på lydnad som ett positivt drag, eunucker var vanliga som härskarens redskap och han hälsades ofta genom att hans undersåtar rent fysiskt krälade i stoftet. Europa skiljde sig från detta.
Wittfogel gick igenom allt från klassrelationer i det hydrauliska samhället, den ofta omfattande byråkratin och hur religionen in- eller underordnades staten till samspelet mellan etnos och klass i erövrarsamhällen, den monumentala arkitekturen och rekryteringen av byråkrater. Han menade att i Europa hade ägande haft en sådan roll att det kunde användas för att definiera klasser, men att situationen i de hydrauliska samhällena varit en annan. Där var kontroll det centrala, och staten hade kontroll även över köpmän, ”självägande” bönder och andra. I detta påstående hade för övrigt Wittfogel visst stöd av Engels, som vi ska se. Wittfogel tog också upp att det hydrauliska samhället ibland var extremt långlivat, det uppstod inte krafter eller grupper som kunde utmana det inifrån. Detta till skillnad från situationen i det mer multicentriska Europa. Wittfogel studerade också hur den orientaliska despotismen kunde spridas till samhällen som inte av naturen var hydrauliska (och vice versa). Här menade han att Rom efter en tid kom att genomgå en process av ”orientalisering” i samband med erövringarna i Asien och att Ryssland genom bland annat det mongolska herraväldet genomgått en liknande process. Här hade han återigen stöd hos Marx, som beskrev tsarismen som ”semi-asiatisk”.
Marx och det asiatiska produktionssättet
…these idyllic village-communities, inoffensive though they may appear, had always been the solid foundation of Oriental despotism
– Karl Marx om de indiska byarna
Mycket värdefullt är det kapitel där Wittfogel gick igenom Marx, Engels, Lenin och Stalin och deras inställning till det asiatiska produktionssättet. Han fann att Marx utgick från klassiska politiska ekonomer som Richard Jones och John Stuart Mill i sin syn på det. Detta sedan 1850-talet. Det var för Marx kombinationen av isolerade, ”spridda” byar och behovet av central vattenkontroll som ledde till orientaliska förhållanden i bland annat Indien. Marx beskrev också Ryssland som ”semi-asiatiskt”, tsarismen såg han som orientalisk despotism. I sin Anti-Dühring skrev Engels att staten kunde uppstå som följd av behovet av ”socio-administrativa funktioner” (exempelvis hydrauliska), och som följd av privat ägande. Detta är intressant då det innebär att den orientaliska staten och den europeiska kan skilja sig åt på ett mer djupgående sätt. I Europa uppstod staten då som följd av klassamhället och vissa ägande klassers intressen, i Orienten är staten själva kärnan i ekvationen. Marx beskrev ofta situationen i Asien som ”general slavery”, och hoppades att den brittiska kolonialismen i Indien åtminstone skulle kunna leda till en social revolution, alltså bryta det asiatiska tillståndet. Man kan här identifiera en distinktion mellan Väst och Öst, där Väst sågs som exceptionellt. I Öst hade historien fastnat i det asiatiska produktionssättet med tillhörande despotism, bara i Europa hade skeendet tagit en annan, mer dynamisk, väg.
Wittfogel noterade dock att både Marx och Engels backade från sin ursprungliga, klara analys av det asiatiska produktionssättet och därtill knuten orientalisk despotism när de ansattes av kritik från anarkister under 1860- och 70-talet. Detta eftersom deras egen vision av det framtida samhället hade obehagliga likheter med det produktionssätt där utövandet av viktiga ”socio-administrativa funktioner” ledde till en ny härskande klass. När anarkisterna många år senare var mindre aktuella återgick Engels till en tydligare definition av det hela.
Lenin genomgick en liknande utveckling. Från att inledningsvis ha delat Marx syn på tsarismen, och oroat sig för risken att revolutionen kunde leda till ett asiatiskt ”återfall”, tonade han ner det hela under den revolutionära perioden för att sedan tiden innan sin sjukdom och död ta upp frågan igen. Hans oro för en asiatisk utveckling förklarar varför han menade att det var så viktigt att den ryska revolutionen följdes av en revolution i det mer industrialiserade, och europeiska, Tyskland. 1921 skrev en oroad Lenin: ”Socialism is better than capitalism, but capitalism is better than medievalism, small production, and a bureaucracy connected with the dispersed character of the small producers”. Vi finner här ett av de två centrala dragen med vilka Marx summerat det asiatiska tillståndet. Men efter Lenin tog Stalin över, och studier av det asiatiska produktionssättet låg inte i hans intresse. Wittfogel beskrev i sin bok hur begreppet därefter föll ur bruk i officiell marxism-leninism, av uppenbara realpolitiska skäl.
Tillbaka till Wittfogel
Wittfogel betraktade Sovjet och det röda Kina som en ny form av despotism, med drag av den orientaliska och ursprung i den. Det fanns en stor risk att denna nya, industriella snarare än hydrauliska, despotism skulle spridas över världen, i synnerhet i de gamla hydrauliska regionerna. Wittfogel beskrev därför skillnaderna mellan gammal och ny managerialism, och fann att den nya formen var betydligt mer effektiv och förödande. Han manade därför till försvar av västerländsk frihet, vilket i hans bok närmast framstår som något osannolikt och unikt, ”en ö av frihet i ett hav av förtryck” för att återknyta till Horkheimer. Bara i Europa hade en lyckosam kombination omständigheter lett till både multicentricitet, frihet och ekonomisk utveckling. Det hade varit nära att det orientaliserade Rom, morerna och turkarna brutit den utvecklingen, men germanerna, reconquistan och försvararna av Balkan och Wien hade omintetgjort hotet (här finns för övrigt en intressant tråd hos Wittfogel, den möjliga kopplingen mellan olika folkslag och olika produktionssätt).
Wittfogel såg Sovjet som en ny form av despotism, och använde sig av den gamla för att förstå aspekter av den. Vad man kan notera är att Sovjet föll, men att det hot Wittfogel identifierade inte försvunnit. Vi har idag dels att göra med nya former av managerialism, beskrivna av bland annat James Burnham och Samuel Francis. När exempelvis Paul Gottfried talar om den nya klassen och det terapeutiska samhället är det inte långsökt att tala om en högermarxistisk analys, men en analys som undviker utopism och egalitarism. Wittfogels analys av agrobyråkratin och Samuel Francis studie av Leviathan & Its Enemies överlappar i betydande grad. Wittfogels fokus på multicentriska aktörer är fortsatt aktuellt, vad händer när den nya klassens globalister tar över både privata och offentliga jättebyråkratier och avskaffar andra maktcentra på både nationell och lokal nivå? Då befinner vi oss nära den situation Wittfogel beskrev. Här bör också nämnas den demografiska faktorn. Migrationen till Europa, Horkheimers ”ö av frihet”, äger idag i hög grad rum från regioner som präglats av århundraden eller årtusenden av det asiatiska produktionssättet. Den processen samverkar med den Gottfried och Francis beskrivit, den nya klassen och massmigrationen hänger samman.
Sammantaget finner vi att oavsett om man är marxist eller inte finns det en hel del av värde i det perspektiv som utgår från begreppen asiatiskt produktionssätt och orientalisk despotism. Wittfogel är idag delvis föråldrad, men på flera sätt är hans varning och försök att försvara vår unika civilisation fortfarande högaktuella.
Om skribenten: Joakim Andersen
