Påsken är över men det kan ändå vara på sin plats med en betraktelse över högtider som påsk, jul och det omstridda fenomenet med skolavslutningar i kyrkan. I Ur ruinerna tog jag upp tysk-turkiske Akif Pirincci som ett intressant exempel på etablissemangskritiker med invandrarbakgrund, i den historiska fas vi just nu genomlever har sådana något större spelutrymme än sina infödda motsvarigheter. Detta spelutrymme kan de dock förvalta mer eller mindre väl, Pirincci är en av de som gör det bäst och inte tvekar inför att ta upp sådant som etniska relationer och ”biotyskarnas” situation. Han har kontakter med både PEGIDA och tidskriften Compact, och tar upp många frågor. Pirincci har också skrivit läsvärt om högtider, inte minst konflikten mellan tyska högtider och mångkultur. Hans perspektiv här är intressant.
Pirincci och högtiderna
”Helvetet, det är ditt barn.”
– Pirincci summerar budskapet etablissemanget riktar till tyska kvinnor
Den etablerade inställningen är att det inte handlar om ett nollsummespel, ”vad gör det dig om inte alla firar jul?”. Pirincci problematiserar detta i artikeln Das Letzte Ostern (från ett socialt snarare än sakralt perspektiv, men likväl insiktsfullt). Han beskriver sina egna erfarenheter av tysk påsk, och hur han gradvis blivit ett ”påskproffs” lagom till att hans lille son skulle börja fira högtiden. Pirincci skriver:
Påsken är vår fest, en kristen fest, även om många av oss inte är religiösa, en tysk fest, även om många av oss är underliga tyskar… sådana fester som stammar ur en religion eller en folkmytologi kan man bara fira när det finns en gemenskap… specifika tankar, seder, vanor och överenskommelser mellan med varandra förbundna människor… ingen människa firar påsk eller jul ensam, när han vet att de andra inte har lust att medverka.
Den siste tysken eller svensken i demografiskt berikade bostadsområden firar kanske inte dessa högtider, och om han eller hon gör det så finns det en underton av sorg. När demografin förskjuts blir antalet majbrasor och liknande för varje år färre. Något av det roliga försvinner ju färre som firar, eller ens förstår, en högtid. Pirincci övergår därför från att definiera påsk som en gemensam högtid till att beskriva de demografiska trenderna den aktuella gemenskapen just nu står inför. Det föds få tyska barn, men desto fler icke-tyskar. Något han tidigare sällan såg i det offentliga rummet ser han numera ofta, kvinnor i slöja eller afrikanska kläder, med två eller tre barn. Det ser kort sagt mörkt ut för den tyska påsken, menar Pirincci, åtminstone i någon mån är det ett nollsummespel vi har att göra med.
Zygmunt Baumann och turisterna
Det finns inga turister utan vagabonderna, och turisterna kan inte släppas fria om inte vagabonderna binds fast…
– Zygmunt Baumann
Den etablerade inställningen går ibland längre än att det inte handlar om ett nollsummespel, ibland stöter vi på övertygelsen att det är dubbelt så roligt med två högtider som en. Ett Sverige med både ramadan och påsk är då dubbelt så roligt som det gamla, tråkiga Sverige med bara påsk. Detta synsätt bygger på en kvantitativ och ytlig degeneration, där man ser yta och antal men inte djup. Det kan jämföras med övertygelsen att det är bättre att ha 10 korta relationer än 1 livslång, ständigt fördjupad kärlek. Det hela har att göra med det postmoderna tillståndet, där förmågan att urskilja djupdimensionen hos många förtvinar (den hugade kan läsa Eino Kaila, greve Stenbock eller Frederic Jameson för att bekanta sig mer med detta).
Ett givande perspektiv på detta, som kompletterar Pirinccis, erbjuder också nyligen bortgångne sociologen Zygmunt Baumann i boken Globalisering. Han tar där upp turisten som typ, och hur konsumtionssamhället är svårförenligt med djupet, platsen och vilan. Han har också ett klassperspektiv på det hela, när han talar om turisten för vilken rörligheten och rotlösheten åtminstone antas vara självvald, och vagabonden som istället längtar efter ett hem men inte kan få ett. Baumann skriver:
För att öka deras konsumtionsförmåga får konsumenterna aldrig tillåtas vila. De måste ständigt hållas vakna och på alerten… varje attraktion, frestelse, läckerbit och bete är nytt, annorlunda och mer uppseendeväckande än sin föregångare.
Baumann sätter fingret på något här, tendensen att identifiera sig med den rotlösa eliten och betrakta alla högtider med den eviga turistens ögon. Det är då roligare att äta pizza än att äta svenskt, men så småningom även roligare att äta sushi än pizza. Man har då förlorat djupdimensionen, och relationen till de egna högtiderna. Kvar finns bara jakten på det spännande och exotiska, det nya snarare än fördjupningen av det egna.
Sammantaget finner vi att Pirincci och Baumann är något på spåren här, att mångkultur och globalism undergräver den gemenskap och djup som krävs för högtider. Synsättet är inte absolut, det finns situationer där mångfald av olika slag kan berika. Men bortom en viss punkt blir det istället tvärtom och rätt som det är befinner man sig i Debords samtida dystopi, där publiken reser sig efter föreställningen för att gå hem, bara för att upptäcka att det finns inget hem.
Om skribenten: Joakim Andersen
