Är det rådande systemet i grunden bra, med undantag för invandringspolitiken och/eller den politiska korrektheten? Eller genomlever vi snarare ett historiskt systems sista dagar av kriser och dekadens? Är politisk korrekthet och massinvandring snarare symptom, om än i det senare fallet ett i sig dödligt sådant, på mer djupgående problem?

Alain de Benoist är en av den europeiska nya högerns främsta representanter (även om han hellre beskriver sig som ”varken höger eller vänster”). I On the Brink of the Abyss tar han i en serie texter upp olika aspekter av det rådande ekonomiska systemet. Detta med ett historiskt och internationellt perspektiv man normalt bara kan drömma om i den svenska ankdammen.

Kapitalismens tre faser

The language of economics has become omnipresent. Money is henceforth the obligatory conduit of all the forms of desire that are experienced within the range of the market. The financial system, however, has only so much time left.
– de Benoist

de Benoist beskriver kapitalismens tre faser. Den första präglades av kamp mellan arbetare och kapital, ett noll-summespel där ena partens vinster blev den andra sidans förlust. Det var under denna era Marx levde.

Men den kom att ersättas av den såkallade fordismen, där arbetarnas stigande löner innebar en växande efterfrågan och konsumtion. Detta system var i hög grad uppbyggt kring nationalstaten. Under denna period byggdes också välfärdsstaten. Mot slutet av 1970-talet mötte denna andra fas utmaningar och svårigheter.

Avreglering både av tullar och av finansmarknaden ledde till en tredje fas, den globaliserade ”turbo-kapitalismen”, där kapitalets och de allra rikastes andel av inkomsterna ständigt ökat. Växande ojämlikhet är en följd av detta, liksom medelklassens kris. Alltfler människor konkurrerar nu med arbetare i olika låglöneländer. Samtidigt har finanskapitalet fått en växande makt, över både produktivt kapital och regeringar. De gamla i-länderna avindustrialiseras, välfärden monteras ner, en brist på moral och måttlighet som tidigare hade varit chockerande breder ut sig både i den ekonomiska och politiska eliten.

de Benoist visar hur finanskapitalet idag driver konsumtionen på kredit, med ökad skuldsättning för både stater och individer. Oansvarigt lånas pengar ut, och när bubblorna exploderar måste staterna träda in och betala för att systemet inte ska kollapsa (”socialism för de rika”). Vilket i sin tur ökar staternas skuldsättning. Det är ett anstötligt sakernas tillstånd, men de Benoist visar också att det knappast är hållbart. Flera faktorer bidrar till ohållbarheten. Dollarn fungerar exempelvis som världsvaluta, men den amerikanska ekonomi den bygger på blir stadigt sjukare. de Benoist analyserar också hur problematiskt det är för Europas mycket olikartade ekonomier att ha euron som enda valuta, att Grekland hamnar i kris är en naturlig följd av det. Behandlingen av landet därefter är däremot inte naturlig, normalt hanteras inte ens länder som förlorat ett krig på liknande vis. de Benoist tar också upp medelklassens kris, som förr eller senare kommer leda till revolt.

Vi lever kort sagt i en historisk era där den gamla modellen nedmonterats, och den nya varken är hållbar eller legitim. Mentalt lever de flesta dock kvar i den svunna eran, och tror att den med vissa reformer kan fås att återkomma.

Paradigmskiftet

Only the resolute intervention of the working and middle classes in the battle can give to the ”indignation” that the practices of the capitalist system arouse, or to the widespread discontentment with the banks, the social basis that they still lack – so that the action to be conducted is situated below or beyond the limits of bourgeois legality.
– de Benoist

de Benoist beskriver hur den gamla högern och den gamla vänstern övergett sina historiska ideal. ”Högern” har accepterat marknadens logik och gett upp äldre värden som heder och osjälviskhet, ”vänstern” har ersatt sina äldre ideal med moralism i stil med ”anti-rasism”. Samtidigt går den ofta storkapitalets ärenden.

de Benoist analyserar det psykologiskt-ideologiska släktskapet mellan stödet för massinvandring och stödet för frihandel. Han citerar Emmanuel Todd:

On the international level, universalism and anti-racism are directly related to the domination of free trade. The idea of opening up, of overcoming all differences, leads to that.

Detta trots att protektionism, på nationell eller kontinental nivå, är nödvändigt för att inte Europas sociala modeller ska undermineras och gå under. de Benoist refererar i ett värdefullt kapitel till flera ekonomer som kan vara intressanta för den pro-protektionistiske läsaren.

I ett kapitel om Immigration, the Reserve Army of Capital tar de Benoist upp storkapitalets intresse av invandring. Historiskt har det varit kapitalister som drivit på sådant. Redan president Pompidou erkände 1973 att han öppnat gränserna efter att ett antal ”stora bossar” krävt det, och att deras avsikt varit att sänka lönerna och förstöra arbetarnas kampförmåga genom att föra in arbetare som var vana vid låga löner och saknade de franska arbetarnas tradition av klasskamp. Idag får deras projekt stöd från delar av den yttersta vänstern. de Benoist noterar att invandringens kostnader, både ekonomiska och sociala, externaliseras, det är skattebetalarna och medborgarna snarare än ”bossarna” som bär dem.

Det behövs ett paradigmskifte, där sakernas tillstånd inte längre ses som oundvikligt. Kritik av den rådande nationalekonomins påståenden kring exempelvis öppna gränser och avreglering är ett steg i detta skifte. de Benoist beskriver också hur folket i gemen, arbetar- och medelklass, drabbas av den förda politiken. Detta samtidigt som de sällan ens reflekterar över sakernas tillstånd eller möjliga alternativ. de Benoist lånar begrepp från Gramsci och talar om skapandet av ”kollektiva viljor” där det just nu bara finns ”individer”. I ett sådant projekt har den historiska högern mycket att bidra med, de Benoist tar upp kritiken av ocker, kritiken av att det ekonomiska överordnas bland annat det politiska, och insikten att ojämlikhet bortom en viss punkt är ett politiskt snarare än moraliskt problem.

Centralt för de Benoists analys är att medelklassen under kapitalismens andra fas var allierad med kapitalet. Deras intressen sammanföll oftast. Så är inte fallet idag, det är från medelklassen som ökade profiter idag kan tvingas fram. Men medelklassen har i gemen ännu inte anpassat sig till den nya situationen, eller ens identifierat den. de Benoists historiska subjekt är folket, där både arbetar- och medelklass ingår. Folket måste identifiera den nya situationen, och lära känna sina nya vänner och fiender. Så är det i grunden en populism de Benoist skisserar, delvis en sådan vi idag känner igen från både USA och Europa.

Sammantaget är det en mycket värdefull samling artiklar, som varmt rekommenderas den som vill få perspektiv på det internationella ekonomiska systemet, dess inbyggda motsättningar och dess framtid. de Benoist skisserar också användbara strategier för en bättre framtid, en sådan strategi är europeiskt samarbete för de europeiska folkens väl.

Vi införskaffar On the Brink bland annat här:

Arktos

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.