Den svenska kulturen har historiskt varit en helhet av flera regionala kulturer, på samma vis finns det flera olika landskapskynnen. Genom intern migration och TV har skillnaderna mellan landsändar sannolikt minskat en del, men det är ett intressant område att utforska även idag. Finns det exempelvis ett typiskt skånskt eller norrländskt kynne? Dessa frågor utforskas i Adrian Molins bok Svenska landskapskynnen från 1930. Molin var en av de ledande företrädarna för den så kallade unghögern, Sveriges motsvarighet till Tysklands konservativa revolutionärer om än inte lika revolutionära. Han var också intresserad av sådant som emigrationsproblemet och rikets ekonomiska utveckling. Inte minst det senare genomsyrar hans beskrivningar av de olika landskapen, möjligheterna till ekonomisk resursanvändning spelar en viktig roll. På så vis är Molin en företrädare för moderna projekt och synsätt, med ekonomi och industrialisering i centrum (men också ett intresse för hushållning på nationell nivå som funnits sedan Gustav Vasas dagar). Men Molin har också något av romantiker i sig, han kan skildra naturens och kulturens skatter och ibland sörja det utvecklingen förstört.
Värmland och Dal
I Värmland och Dal möter sålunda vad jag skulle vilja kalla nordsvensk ekonomisk typ. Denna manifesterar sig i bolagsvälde, klent jordbruk och föga livligt och differentierat näringsliv.
– Molin
Denna konflikt återfinns även i Molins skildring av Värmland och Dal. Han finner där att den gamla herrgårdskulturen i praktiken gått under, som följd av ekonomiska faktorer. Detta sörjer han heller inte överdrivet mycket, han noterar att kulturen ifråga som förutsättning hade fattigdomen hos småfolket. Istället domineras Värmland 1930 av ett fåtal stora bolag. Molin beskriver den karga odlingsmarken och skogarnas rikedom, liksom en socio-ekonomisk struktur som närmast för tankarna till många u-länder. ”Över- och medelklassen är till stor del bolagens funktionärer och andra tjänstemän. De solida bönderna äro för få; mellanregistret av små självständiga företagare är för tunt” skriver Molin. Samtidigt beskriver Molin den begynnande industrialiseringen av Värmland (dagens avindustrialisering kunde han föga förvånande inte förutspå). Han tar också upp den rikedom vad gäller naturens skönhet som utmärker dessa landskap, liksom det finska inslaget (”man icke kan säga, var det svenska slutar och det finska tar vid”).
Vad gäller den fysiska antropologin kan man, utöver Molins skildring av det finska arvet, återknyta till Bertil Lundmans beskrivning i Baltoskandias antropologi. Han skriver där att ”Dalsland är starkt nordiskt: rätt högväxt, mycket smalansiktat, blont och långskalligt”. Lundman finner också, i nordväst, ”en mycket storväxt, grov, mörkhårig typ liknande den tydalska” (tydalstypen är en tidig skandinavisk befolkning, i historisk tid undanträngd till bland annat bergstrakter). Han noterar också arvet från Finnmarkerna och det han tidstypiskt kallar ”tattarkolonier”. Här kan för övrigt noteras att Molin hade en mer positiv syn på denna grupps bidrag till det svenska än vad Lundman hade, men det återkommer vi till när vi kommer till Molins skildring av det småländska kynnet.
Hur beskriver Molin då det värmländska kynnet? Som utvecklingsvurmande modernist är Molin här något kluven. Han kategoriserar värmlänningen som ”nordsvensk” i ekonomiskt och politiskt avseende, ”exploaterad, missnöjd och radikal”. Men värmlänningen har också sin egenart, hon är ”begåvad å huvudets vägnar”, ”gästfri… ända till dårskap”, ”har fantasi och vill gärna lyfta sig över vardagen”. Värmlänningen framstår i Molins ögon som något av en bohem, sorglös, konstnärlig, drömmande och social. Det Molin här saknar är den ekonomiska aktivitet och initiativförmåga han förknippar med sydsvensken. Den ekonomiska eliten har ofta kommit utifrån, bland annat norrmän, göteborgare och judar. Samtidigt beskriver Molin begynnande industrialisering med visst vemod, han menar att det som kommer bli en ekonomisk framgångssaga samtidigt kan innebära kulturella förluster.
Dal påminner kulturellt mer om Västergötland och Bohuslän, menar Molin. Dalsland är ekonomiskt nordsvenskt, men kulturellt mer västsvenskt. Detta gäller särskilt södra Dal, där kynnet präglas av ”utpräglad enkelhet i levnadsvanor och därmed sammanhängande sparsamhet”. Om 1930-talets Värmland religiöst hade många sekter var södra Dal istället präglat av stark statskyrklighet.
Sammantaget är det alltså en intressant skildring av Värmlands och Dals kynnen Molin erbjuder. I vad mån den fortfarande är aktuell är en annan fråga, jag har begränsad inblick i dessa kynnen. Den mer insatte får gärna dela med sig av sina intryck i kommentarsfältet.
Om skribenten: Joakim Andersen
