Invandringen berikar Sverige. Den har gett mig pizza och thaimassage, utan invandringen hade varken Zlatan eller Ken Ring kunnat förbättra min tillvaro och gett mig positiva manliga förebilder. Invandringen har också ekonomiskt positiva effekter, vilket bevisas av Sandviken och Malmö, men det viktiga för mig är alltså maträtterna och mina mysiga grannar som jag och ibland hälsar på. Den lokale kioskägaren kallar mig mister, sånt gör inte tråkiga svenskar. Det är kort sagt en självklarhet att invandringen är det bästa som hänt både mig och Sverige. Men lyfter vi den provinsiella blicken något från den proverbiala nästippen inser vi snart att unken rasbiologisk andrafiering gjort att svenskarna monopoliserat invandringens frukter för sig själva. Häromdagen såg jag på samisk TV, jag förstod ingenting men bristen på mångfalden i samebyarna gjorde mig rent ut sagt förskräckt och riktigt j-a förbannad. Var fanns afrosamerna, var fanns alla samekvinnorna i burka? Någonstans kände jag att detta är oacceptabelt. Varför ska vi essentialisera samerna på detta viset? Skämmes, skämmes tamef-n sa jag framför TV-rutan.
Jag har själv aldrig flugit över sameland eftersom jag inte har råd med det och är flygrädd men Wikipedias kartor har fått mig att förstå att det bland dessa vidderna utan problem finns plats för minst 30 miljoner nysamiska nybyggare. Det går att bygga nya städer i fjällvärlden, stora städer med många höga hus och minareter. Min kompis sa att det kan skada naturen och störa fjällrävarna om man gör det, men det är precis samma argument som användes av motståndarna till slaveriets avskaffande. Min kompis är inte längre min kompis, för att citera Andreas Malm så debatterar jag inte människor som inte tycker som jag, jag konfronterar dem och det var tydligen inte positivt för våran relation. Men jag ångrar inga starka ord och inga flåsande nattliga telefonsamtal för jag hade rätt. Man kan dessutom inte ställa svaga grupper som afrosamer och fjällrävar mot varandra, Börje.
Sveket mot samerna går ännu djupare än bristen på höga hus på Kebnekajse avslöjar. Vi svenskar har förvägrat dem en viktig resurs utöver pizza, nämligen antal. Det finns idag 20000 samer i vårt avlånga land och invandringen till Sverige var 2016 över 160000 människor. Vi hade alltså kunnat öka antalet samer med 800% om invandringen istället styrts till sameland och på så vis hade vi kunnat avstyra samebristen. Jag är själv utbildad integrationsutbildad och hade gärna ställt upp i arbetet att integrera de nya samerna i Saapmi, vilket hade underlättats av att det inte finns någon samisk kultur och att jag ogärna tvingar på folk majoritetens värderingar. Om detta låter orealistiskt på så kort tid, vi integrationsutbildade kanske är lite få för jobbet, så kunde vi åtminstone ha fördubblat antalet samer i Sverige och samtidigt garanterat även våra nordliga vänner mångfald i alla dess former genom att avstå ringa 20000 pers, exempelvis kunde vi motvilligt ha låtit de ensamkommande barnen uppgå i samernas gemenskap. Jag vill precis som Linnea Classon se en svart statsminister, men jag nöjer mig inte med det utan jag vill även se en afrosamisk ordförande i Sametinget. Andra människor säger ”varför”, jag frågar mig istället ”varför inte”. Här handlar det om att vara visionär, och jag har redan skissat på flera reklamfilmer och barnprogram med afrosamiska män och blonda samekvinnor i huvudrollerna (mina kontaktuppgifter finns i fotnot). Det här är viktiga saker som inte vi svenskar får hålla för oss själva, vi får lära oss att dela med oss av det goda. Att det finns ett SD Thailand men inget SD Saapmi får åtminstone mig att ana att stödet för ovan nämnda projekt bör vara stort bland de direkt berörda, rasismen är lyckligtvis bara en svensk egenskap.
Dagens gästskribent Inge S. är nysamisk människorättsaktivist. Hen brinner för de svåra frågorna och möten mellan människor och stora djur gärna på TV. Inge är även initiativtagare till initiativet #jagärtvär och kan nås mellan 9 och 10 varje dag i sin lägenhet där han sitter och väntar på en bidragsgivare som kan finansiera initiativet.
Om skribenten: Joakim Andersen
