Lilou & John torde för många av Motpols läsare vara kända som en tilltalande musikerduo. Deras musik är poppig och medryckande, låtarna fastnar snabbt, men musiken innehåller samtidigt både allvar och djup. Denna kombination är inte alldeles enkel att åstadkomma, det medryckande blir lätt tomt och ytligt, det djupa svårtillgängligt. Förmågan att förena de båda kvaliteterna har duon gemensam med bland annat Morrissey. Det retar genom sin äkthet ofta den politiskt korrekta sensibiliteten, men utan att passera gränsen för det tendentiösa. Detta är i mina ögon ett den goda alternativkulturens adelsmärke idag, föreningen av kvalitet, djup och en äkthet som inte kan inrymmas i politiska bojor.

Eldbarn
Tvekande ser han sig omkring med ögon som tysta väser av eld. Ett molande mörker ligger över huset.
– Eldbarn

Föreningen av de båda kvaliteterna, det tillgängliga och det djupa, märks också i parets litterära debut, nyligen utgivna Eldbarn. Det är en gripande och spännande historia, i gränslandet mellan gotisk saga, fantasy och socialrealism. Vi följer i Eldbarn en ung flicka vid namn Zelda, en poet i gränslandet mellan barn och vuxen. Men hon är utsatt för svek och övergrepp från sina föräldrar, och från vuxenvärlden som helhet. Ingen vill se hennes utsatthet, en utsatthet som skildras på ett hjärtskärande sätt. Detta är Eldbarns socialrealistiska aspekt, boken är en ovanligt välskriven påminnelse om hur illa barn kan fara även i dagens samhälle. Den tar upp sådant som så kallat självskadebeteende och föräldrars egoism och förräderi. Bitvis gör det ont att läsa, men det är psykologiskt trovärdigt och välskrivet. Det är också en påminnelse om en fråga vår offentlighet de senaste decennierna alltmer låtit hamna i skymundan. Andra frågor har bedömts viktigare, föräldrars svek har på så vis blivit en hel vuxenvärlds.

Att recensera Eldbarn är inte alldeles enkelt, för den socialrealistiska och psykologiska aspekten är en bland flera. Att beröra de andra, de som tillsammans gör det till en unik helhet, är svårt att göra utan att avslöja för mycket. Handlingen är spännande och tar flera oväntade turer, inte minst slutet är nagelbitande osäkert och meningsfullt in i det sista (när man ser tillbaka på boken är slutet, kryptiskt uttryckt, samtidigt det enda logiska). För detta är samtidigt en handling som rör sig bortom det psykologiska och in på de outforskade nejder där arketyper, djuphistoria och övernaturliga väsen hör hemma. Alltför mycket kan inte sägas om den väv som skapas här eller de symboler som skickligt används, annat än att den som ropar efter hjälp ibland finner någon som hör. Eldbarn blir så en gotisk kärlekshistoria och en historia om övernaturlig hämnd. Mörker, eld och vatten spelar som sig bör i den gotiska genren centrala roller, liksom ensamhet, längtan och hat.

Boken är en personlig syntes av socialrealism, av folkhemmets mörka undersida, och gotisk fantasy. Uppskattar man skildringar av den gotiska aspekten, exempelvis The Crow, viss Ajvide eller Neil Gaiman, är detta en högintressant bok. Bland annat Stephen Edred Flowers har beskrivit denna gotiska aspekt, och dess relation till i synnerhet de nordeuropeiska folken. De gotiska subkulturerna och deras estetik är ett intressant samtida uttryck för denna sida. Eldbarn är genom både handling, språk och symbolik ett ovanligt skickligt utfört exempel på hur det gotiska kan användas skönlitterärt. Men om detta kan inte alltför mycket skrivas utan att sabotera läsningen. Att vi behöver återstifta bekantskapen med den gotiska dimensionen kan däremot konstateras.

Språket är synnerligen poetiskt, något som inte nödvändigtvis märks under läsningen eftersom det gjorts subtilt. Men för den rätta läsaren gör det läsningen till en njutbar upplevelse och ger handlingen en ytterligare dimension (”kullen reser sig som ett gravröse ur vattnet” är bara ett exempel valt på måfå). Sammantaget är detta en läsvärd bok i gränslandet mellan gotisk saga och folkhemsskildring. Det är en utmärkt bok för den yngre läsare som redan uppskattar urban fantasy, men också den vuxne läsaren har mycket att se fram mot. Handlingen är spännande, men det finns som ovan antytts även djupare aspekter.

Eldbarn införskaffar vi bland annat här: Alternamedia

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.