Star Trek är en både långlivad och populär science fictionserie, genom vilken vi under åren bland annat lärt känna klingoner, vulcaner och borg. För min del har serien länge representerat efterkrigstidens framtidsoptimism, den utspelar sig i en era när mänskligheten inte längre för krig och där svält är ett minne blott. Inte sällan beskrivs den framtida Federationen som en välfungerande socialistisk världsregering (kontantlös, mångkulturell, välplanerad et cetera). Samtidigt finns det intressanta inslag som Federationens ”prime directive”. Enligt detta får en civilisation med warpdrift inte interagera med civilisationer som inte utvecklat det. I serien kan också pionjärsandan kännas igen, ”to boldly go where no man has gone before”.

Kärnan i Star Trek var länge spelet mellan rationalitet och irrationalitet, framstegstro och myt. Där fanns förvisso den rationella, högteknologiska Federationen och de närmast patologiskt rationella vulcanerna. Men de mötte ständigt det irrationella i rymden, ”spöket i maskinen” följde efter dem, oavsett om det sedan var den nietzscheanske Khan eller en falsk gud i galaxens centrum. Även klingonerna, vid sidan av vulcanerna seriens mest populära ras, kan ses som irrationella och krigiska i jämförelse med Federationen.

Discovery

Den historieoptimism och det förtroende för auktoriteter som kännetecknade mycket av det tidiga Star Trek framstår idag som mer otidsenlig. Detta blir tydligt i den senaste Star Trek-serien, Discovery. Serien följer kriget mellan Federationen och klingonerna, och är präglad av politiskt korrekta sentiment på flera sätt. Så är exempelvis huvudpersonen en svart kvinna, Michael Burnham, som uppfostrats bland vulcaner. I de tidiga avsnitten är spelet mellan mänskligt och vulcanskt skickligt och intressant skildrat, denna aspekt faller sedan bort. Burnham förblir oavsett en intressant och kapabel huvudperson, som på grund av ett avgörande misstag förlorar sin status och blir en paria bland de sina. Inledningsvis förlorar hon också tron på sig själv.

Det som gör serien intressant, trots dess politiskt korrekta inslag, är klingonerna. Dessa framställs som en traditionalistisk, närmast identitär civilisation, vilka inte vill påverkas av Federationen. Underhållande i det första avsnittet är när deras nye profet summerar Federationen som hot, ett hot som ”kommer i fred”. Kulturell imperialism, eller coca colonisering, skickligt summerad. Serien ger en tilltalande skildring av arkaiska klingonska seder och bruk, som den svarta flottan, där fallna klingoner högst konkret ännu kämpar vid de levandes sida. Deras estetik och arkitektur är på samma gång gotiskt och egyptiskt influerad. Deras civilisation är splittrad i flera hus, och saknar förmågan att enas. Men i splittringen uppstiger en profet, med ”förbli klingoner” som sitt motto. Inte alla de aristokratiska husen vill följa honom, men skickligt och utan tvivel manövrerar han för att ena imperiet. Klingonprofeten är en fascinerande gestalt, både historiskt och psykologiskt, med drag av både Moses, Genghis Khan och Muhammed. För mycket ska inte sägas om honom, annat än att serien växlar mellan att följa två på många sätt udda, närmast utstötta karaktärer, Burnham och klingontraditionalisten. De har mycket gemensamt (vi ska nog inte bli alltför förvånade om serien avslutas med att de samarbetar för att skapa fred).

En del Star Trekfantaster kommer älska skildringen av klingonerna, en hel del håller enligt uppgift på dem i kampen mot Federationen. Andra kommer sannolikt inte att uppskatta de konstnärliga friheter som tagits. Man kan notera att Federationen i denna serie både estetiskt och politiskt framstår som mörkare än i många tidigare tolkningar, i lika hög grad fascistisk som socialistisk. Detta ligger i tiden, det är för många svårare att se auktoriteter som välvilliga idag jämfört med under 1960-talet.

Serien är alltså tämligen lovande än så länge, men inte minst ett intressant uttryck för tidsandan. Den framtidsoptimism som ursprungliga Star Trek genomsyrades av har slagit över i sin motsats, ”den Andre” har blivit traditionalist och religion som enande faktor hamnat i centrum. Modernitetens slut har även nått Federationen.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.