När britterna utforskade dagens Afghanistan kom de i kontakt med Nuristans hedningar, vilka kort därefter med tvång omvändes till islam. Innan detta skedde hade dessa indo-européer dock hunnit dela med sig av sina myter, så att sådant som fallit i glömska långt i väster kunde kompletteras. Detta gällde bland annat de djur som lever i världsträdet Yggdrasil, i nordisk myt är föga känt om dem. Men det är inte bara i Nuristan man kan komplettera kunskaperna om våra förfäders myter och världsbild. Kaukasus är en annan givande region. Där finns mängder av folk, en del av dem indo-européer, andra inte. För lingvister är Kaukasus en guldgruva, professor Dumezil studerade exempelvis ubykhernas språk innan det dog ut. Oavsett om det handlar om tjetjener, osseter, tjerkesser eller ubykher delade de sagorna om narterna. Narterna var forntida hjältar eller rentav gudar och mängder av berättelser skildrar deras äventyr (John Colarusso har samlat flera av dem i en synnerligen läsvärd antologi betitlad Nart Sagas). Det går att urskilja många indo-europeiska drag i nartsagorna, bland annat dyker det upp motsvarigheter till Oden och Loke, liksom Prometheus och den gotiska svärdkulten. Det finns flera likheter mellan grekiska och kaukasiska sagor, vilket bland annat hänger ihop med tidiga kontakter via Svarta havet. Narternas livssyn summeras i en saga där de får välja mellan att vara många och leva bekvämt eller att vara få, leva korta liv och vinna odödlig ära. På detta svarar de i princip att de hellre lever en dag som lejon än hundra år som får, ”vi vill inte vara som boskap, vi vill inte vara talrika, vi vill leva med värdighet”. Narterna utbrister att de vill vinna stor ära, inte avvika från sanningen, ha rätten som sin väg och leva i frihet. Det är en livssyn som för tankarna till våra förfäder, liksom till de tidiga iraniernas motto att ”rida, skjuta rakt och tala sanning”.
Världsträdet
Intressant är också att nartsagorna innehåller en parallell till världsträdet Yggdrasil. I en tjerkessisk saga beger sig hjälten Tlepsh ut på vandring, likt Oden färdas han över världen, ”to and fro” på jakt efter kunskap som kan hjälpa narterna. I likhet med Oden har han också en stav och en hatt, Tlepsh påminner dock även om en Völund eller en Hefaistos. Till sist stöter han på en grupp vackra kvinnor, vilka visar sig vara Träddamens tjänarinnor. Tlepsh presenteras för Damen, hon visar sig vara på samma gång ett träd och en person. Hon är enorm, av kosmiska proportioner, med rötter djupt ner i underjorden och ett hår som når upp i himlen. Damen är underskön, Tlepsh ser guld och silver.
Intressant här är inte minst att världsträdet bland tjerkesserna är explicit feminint, vilket inte är fallet i bevarat nordiskt material (även om nornorna är det). Den tjerkessiska undervärlden är inte lika detaljerat beskriven som den nordiska, med Nidhögg och Mimers brunn, men även Damen har tillgång till fördold kunskap. Bland annat berättar hon för Tlepsh att världen inte har någon kant, något han senare bekräftar under sina vandringar. Damen blir förälskad i Tlepsh men han väljer att fortsätta sin resa, och så småningom återvända till narterna. Damen har då gett honom en liten sol att ta med, ett barn som kommer hjälpa dem att se under nattliga räder. Här finns en explicit koppling till Vintergatan som en liten sol, även om narterna senare slarvar bort solbebisen.
Sammantaget är det en fascinerande parallell till våra förfäders Yggdrasil. Colarusso beskriver flera exempel på eurasisk trädkult, bland annat Dionysos ska också ha kunnat ta formen av ett träd, abkhazerna har heliga lundar och en karaktär med drag av Träddamen har hittats i en forniransk grav i sibiriska Pazyryk. Likheterna mellan Yggdrasil och tjerkessernas Dam är flera, bland annat kopplingen till en Odenliknande gestalt, fördold kunskap och trädet som Axis Mundi mellan underjord, jord och himmel. Om även våra förfäder såg Vintergatan som en ung sol och hjälpare under räder är svårare att veta.
– tjerkesser
Om skribenten: Joakim Andersen
