I dagarna hålls militärövningen Aurora 17, enligt uppgift den största på 20 år. I övningen deltar bland annat Sverige, USA och Tyskland. Militärövningen har lett till reaktioner från det som finns kvar av den svenska fredsrörelsen, bland annat Feministiskt Initiativ och Kommunistiska Partiet, liksom vänster- och miljöpartister. Man kan urskilja två huvudsakliga argument i motståndet. Det ena är pacifistiskt, ”öva på fred, inte krig” menar exempelvis FI. Detta kan tyckas sympatiskt, men världen är inte sådan att det fungerar. Oswald Spengler konstaterade att ”när hela folk blir pacifistiska är det ett tecken på senilitet”, han menade också att om de vita folken slutade föra krig skulle istället de färgade folken agera annorlunda och bli världens herrar. Det andra argumentet mot övningen är geopolitiskt, och utgår från en kritisk inställning till bland annat USA och NATO. Detta företräds inte minst av KP. USA är en expansiv makt med globala ambitioner som sedan Andra världskriget kontrollerat Västeuropa och nu omringar Ryssland med militärbaser och ”färgrevolutioner”. Det finns också starka kopplingar mellan amerikanska intressen och den pågående massmigrationen till Europa, även om detta inte är något just KP eller VP gärna berör. Det geopolitiska argumentet är alltså förenligt med en positiv syn på att försvaret får resurser och träning, även om KP och VP har en tämligen ytlig förståelse av vad Europa är.

Behovet av en fredsrörelse från höger
To be an enemy of America can be dangerous, but to be a friend is fatal.
– Henry Kissinger

Det hela illustrerar vådan i att överlämna fredsfrågorna till vänstern, för vänstern kommer göra ett dåligt och bitvis pinsamt jobb. I grunden är motståndet mot Aurora 17 sunt, för övningen innebär ytterligare ett steg på vägen mot den anslutning till NATO som svenska folket aldrig fått rösta eller debattera om. Mer problematiskt är det när motståndet bygger på partier som brutit med realitetsprincipen, som FI. Den geopolitiska dimensionen, som i ärlighetens namn dock också i någon mån finns representerad i FI:s partiprogram, skulle istället utgå från behovet av ett suveränt Europa som inte underordnas USA och inte tar del i amerikanska angrepp på allt från Libyen till Syrien (”we are going to get into the business of destroying states” som Paul Wolfowitz uttryckte det, dessa stater ligger konsekvent i Europas närområde). Kort sagt ett Europa som inte skjuter sig självt i foten gång på gång och slutar imitera den amerikanska modellen vad gäller allt från ekonomi till rasrelationer. Vi behöver en fredsrörelse som är tydligt europeisk och har ett högerperspektiv.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.