Vår tid präglas av sönderfallande gruppsolidaritet och korrupta eliter som vänt sina folk ryggen. De former detta tar just nu är historiskt unika men fenomenet som sådant är återkommande. Den rysk-amerikanske biologen och matematikern Peter Turchin utvecklar en teori om detta, baserad på historisk statistik, i bland annat War and Peace and War. Turchin tar där upp imperiers uppgång och fall, imperiogenesis och imperiopathosis, med utgångspunkt bland annat i Rom, Ryssland, USA, den tidiga ummahn och Bysans.
Asabiya
Jag leder de som älskar döden som ni älskar livet.
– Khalid ibn al-Walid
Det grundläggande begrepp Turchin arbetar med är asabiya, Ibn Khalduns klassiska term för att beskriva gruppsolidaritet. En grupp människor som genomsyras av stark asabiya har en betydande fördel i konflikter med grupper med svag asabiya. Ofta finns en religiös aspekt, vilket innebär att de inte fruktar döden. När Ermaks kosacker invaderade det sibiriska sultanatet var de numerärt underlägsna, men valde trots dåliga odds att kämpa till döden mot det de såg som otrogna och illvilliga fiender. Något som gav dem segern, fienden hade då svagare asabiya. På liknande vis kunde de tidiga muslimska arméerna besegra betydligt större härar, med en inställning summerad av Khalid ibn al-Walid.
Asabiya är en värdefull resurs i en värld där grupper och stater konkurrerar med varandra. Turchin studerar också hur en sådan stark asabiya som gav Ermak och al-Walid deras segrar kan uppstå. Hans slutsats är att den uppstår som följd av långvarigt tryck, längs det han kallar metaetniska gränser. När Rom plundrades och hotades av galler var det en sådan metaetnisk gräns, som finslipade romersk asabiya till det yttersta. Senare kom det romerska imperiet att skapa stark asabiya på den andra sidan av den metaetniska gränsen till germanerfolken. Vilka senare, ihop med andra stammar, tvingade fram stark asabiya i den del av imperiet som skulle komma att bli Bysans. Det långa hotet från tatarer och andra nomadiska slavjägare, vilka gjorde hundratusentals människor till slavar, hade samma effekt på det som skulle komma att bli ryssarna.
Turchins beskrivning av metaetniska gränser påminner delvis om Gumilevs beskrivning av etnogenes, uppkomsten av etniska grupper. Skillnader på den ena eller andra sidan av den metaetniska gränsen betraktas som oviktiga när man hotas av den verkligt främmande fienden. Ofta finns här en religiös aspekt, fienden har en annan religion.
När hotet är levande och asabiya stark enas hela gruppen kring försvaret. Romerska aristokrater kunde genom devotio offra sina liv på slagfältet och samtidigt nedkalla en förbannelse över fienden. När asabiya är stark är detta det normala, både aristokrater och vanligt folk delar riskerna i kampen för sin existens. Framväxande imperier är relativt jämlika. Men när det akuta hotet tonats ner förändras situationen.
De sekulära cyklerna
Peace makes plentie, plentie makes pride, pride breeds quarrel, and quarrel breeds warre: Warre brings spoile, and spoile povertie, povertie patience, and patience peace. So peace brings warre and warre brings peace.
– George Puttenham
Turchin beskriver hur ojämlikhet och konkurrens inom eliten skadar asabiya tills imperier går under. Han utgår från Malthus, när befolkningen växer i jordbrukssamhällen sjunker lönerna och priserna stiger. Samtidigt är det glada dagar för elitens medlemmar, av samma skäl. Detta innebär att majoriteten får det sämre, medan eliten får det bättre och ökar i antal. Detta kan dock inte pågår hur länge som helst, förr eller senare slår pest eller svält till som följd av majoritetens dåliga levnadsvillkor. Dessutom blir även elitens medlemmar för många för att de ska kunna leva med den standard de är vana vid. En del kan få anställning i staten, man kan också försöka öka sin andel av det de underlydande producerar. Ingen av strategierna fungerar i längden när ”överproduktionen av eliter” gått för långt.
Turchin beskriver hur resultatet istället är politisk instabilitet, där konkurrens inom eliten om ett begränsat antal positioner och resurser leder till inbördeskrig. Han beskriver i detalj hur detta drabbade det medeltida Frankrike, med mängder av döda som resultat. Här kommer en annan cykel in i bilden, Turchin kallar den far-och-son-cykeln. De som överlevt ett inbördeskrig vet hur fasansfullt det var, och undviker att starta ett nytt. Detsamma gäller deras barn, men inte nästa generation. Inbördeskriget bryter då ut igen. Ända tills våldet lett till att antalet konkurrerande ädlingar minskat, liksom befolkningen i gemen. Cykeln har då skadat imperiets asabiya, men ett imperium kan ofta hantera tre eller fyra sådana kriser innan det går under.
Turchins analys är intressant av flera skäl. Han visar hur central gruppsolidaritet, eller asabiya, är för att ett folk ska hävda sig historiskt. Små grupper med stark asabiya kan kuva betydligt större grupper utan, det är sannolikt detta som åsyftas när det talas om islamisering. Turchin visar också hur asabiya är en följd av metaetniska gränser och existentiellt tryck. Det växer gradvis fram över tid som följd av ett existentiellt hot.
Men Turchin visar också kopplingen mellan asabiya, jämlikhet och civilisationer. Växande ojämlikhet och eliter som vänder folket ryggen har konsekvenser både politiskt och historiskt, något Tacitus påmindes om av germanerna. Den för asabiya verkligt dödliga formen av ojämlikhet är slaveri, den gör bestående skada på gruppsolidaritet och sammanhållning. Så ger Turchin alltså vänstern rätt i ett avseende, växande ojämlikhet är inte bra. Men han påminner oss också om att detta bara är en aspekt av en större civilisationell helhet. De värden som förnippas med stark asabiya är snarast värden som hör den historiska högern till.
Turchin kan också användas för att förstå vår samtid, även om hans cykler utvecklats för att förstå historiska jordbrukssamhällen. Vi befinner oss då i det han kallar en desintegrativ fas. Majoriteten får det sämre, oavsett om vi syftar på sjukvård, realinkomster eller trygghet. Samtidigt har eliten, det Christopher Lasch kallade den nya klassen, fått det bättre. Ideologier som nyliberalismen och globalismen har legitimerat detta, men även sådant som att arbetsplatser exporterats till Tredje världen medan människomassor importerats därifrån spelar en viktig roll. Överproduktionen av eliter innebär att dessa på artificiellt vis måste öka befolkningen, så att lönerna kan hållas nere. Bristen på asabiya gör att de överhuvudtaget kan tänka sig ett sådant projekt til att börja med.
Vi når nu dessutom en fas där konkurrensen mellan olika eliter börjar framstå som direkt farlig. Att Soros och Clintonanhängare i USA kan tänka sig att använda våld för att utmana den nya presidenten är ett tecken på detta, polariseringen drivs hela tiden längre. Det är inte bara svarta, vita och hispanics som konkurrerar om resurser, det handlar minst lika mycket om de alltför stora ”eliter” som antas representera dem. En liknande situation finns i Europa, där överproduktion av eliter, försvagad asabiya (här ges asabiya förövrigt namn som ”rasism” och ”nyfascism” och ses som något dåligt) och liknande skapar en riskfylld historisk situation. Turchin ger oss då verktyg för att förstå vad som egentligen pågår, bortom symbolpolitikens tal om ”rasism” och ”politiskt korrekta”.
Om skribenten: Joakim Andersen
